Bolaget, som avböjt ersättningsanspråket på grund av preskription, har att utreda om patienten har drabbats av narkolepsi som i så fall ska bedömas som en serieskada anmäld det kalenderår den första anmälan om skada i serien gjordes till försäkringsgivaren.
En patient, som på grund av brister under skaderegleringen och den anmälda skadans komplicerade natur, har bedömts ha haft befogad anledning att begära utlåtande av nämnden och beviljats skälig ersättning för kostnader för juridiskt ombud.
En myokardit (hjärtmuskelinflammation) som uppkom efter vaccination mot covid-19 har bedömts ha orsakats av vaccineringen då bolaget inte kunnat visa att patienten haft en covid-19-infektion kort tid före vaccinationen som skulle kunna förklara myokarditen.
Läkemedelsförsäkringen (SLF) har att styrka att den skadade använt läkemedel på ett uppenbart felaktigt eller olämpligt sätt.
Behandling med svampdödande medel för besvär med eksem har bedömts ha skett på ett uppenbart felaktigt och olämpligt sätt.
Vid skälighetsbedömning där grundsjukdomen behandlas med fler läkemedel än det anmälda jämförs biverkningarna av det anmälda läkemedlet med grundsjukdomen såsom den är med annan pågående läkemedelsbehandling.
Omfattningen av den skadelidandes skyldighet att begränsa skadans ekonomiska verkningar.
Hjärnblödning till följd av behandling med proppförebyggande läkemedel har inte ansetts vara allvarligare än det som behandlingen avsåg att förebygga, dvs. proppbildning.
Försenat utträde i förvärvslivet och beräkning av inkomstunderlag
Biverkningarna prövas såväl sammantaget som var för sig.
Tidpunkten för skälighetsbedömning.
Anmälaren har att styrka att ett läkemedel har använts.
En patient med medfödda funktionshinder har bedömts ha rätt till skäligen bestämd ersättning för inkomstförlust.
Deltagande som försöksperson i en läkemedelsstudie medförde svåra och oförutsedda biverkningar hos försökspersonen.
En allvarlig biverkan i form av akut myeloisk leukemi, som uppkommit på grund av läkemedelsbehandling för T-cellslymfom, har ansetts skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Bolagets slutliga ställningstagande har ansetts kommit försäkringstagaren tillhanda när handlingarna skickats på ett sådant sätt att denne normalt kan ta del av dessa.
Rätt till ersättning för inkomstförlust har inte bedömts föreligga för en patient som inte kunnat visa att han varit arbetsoförmögen och inte heller gjort sannolikt att inkomstförlust har uppkommit.
En förutsättning för att en skada ska kunna ersättas enligt läkemedelsförsäkringen är att det är övervägande sannolikt att skadan har orsakats genom användning av läkemedel. Det förhållandet att samband är möjligt medför inte att kravet på övervägande sannolikhet kan anses uppfyllt. I detta ärende har det, trots att det föreligger ett tidssamband mellan sjukdomsdebuten och vaccinationerna, inte ansetts föreligga ett övervägande sannolikt samband mellan vaccinationerna och ryggmärgsinflammation.
Biverkan i form av pustulosis palmoplantaris (PPP) samt gastroesofageal reflux-sjukdom, som orsakats av läkemedelsbehandling på grund av Morbus Crohn i ett allvarligt skede, har ansetts skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.Frekvensen av en biverkan är endast en bland flera faktorer som beaktas vid skälighetsbedömningen enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna.
I de fall där ett stationärt tillstånd aldrig inträffar eftersom läkemedelsskadan hela tiden försämras och där en verkningsfull terapi inte finns att tillgå kan, när den terminala fasen av skadan inträder, dvs. när det står klart att patienten kommer att avlida av sin skada inom en snar framtid, ersättning för sveda och värk lämnas med ett förhöjt belopp.
Den treåriga preskriptionstiden, som innebär att en skada ska anmälas inom tre år från kännedom om skadan, börjar löpa först när det klarlagts att patientens skada med övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av läkemedel och patienten bör ha förstått detta. Att patienten fått information om ett möjligt samband mellan vaccinationen mot svininfluensa och Guillan-Barrés syndrom, är inte att lik-ställa med att patienten fått kännedom om att de neurologiska besvären med över-vägande sannolikhet orsakats av läkemedlet.
Biverkan i form av långdragna och svårartade diarréer (clostridium difficile), som uppkommit vid läkemedelsbehandling på grund av symtom som tolkats som en lindrig lunginflammation, har ansetts inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Samband har inte ansetts föreligga mellan läkemedelsbehandling på grund av Mor-bus Bechterew och testikelcancer. Ersättning som lämnats för sterilitet, i form av ideell ersättning för invaliditet mot-svarande en invaliditetsgrad på 30 %, ansågs inkludera de kostnader som kunde uppkomma i samband med infertilitetsbehandling (IVF-behandling).
En patient fick smärtstillande läkemedel sedan hon stukat foten. Läkemedlet orsa-kade buksmärtor som i sin tur gav upphov till så kallade vasovagala reaktioner med påföljd att patienten svimmade och skadade sig. Skadorna, fraktur i nacken och ett skärsår i huvudet, bedömdes vara en följd av läkemedelsbehandlingen och ansågs inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Den treåriga preskriptionstiden, som innebär att en skada ska anmälas inom tre år från kännedom om skadan, börjar löpa först när det klarlagts att patientens skada med övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av läkemedel och patienten bör ha förstått detta. Även om patienten misstänkt att läkemedlet kan ha orsakat hennes ventrombos och läkemedlet satts ut därför att det kan föreligga en ökad risk för ventrombos, så har det aldrig konstaterats att det med övervägande sannolikhet föreligger ett samband mellan läkemedelsbehandlingen och ventrombo-sen. Vid detta förhållande förelåg inte preskription och ärendet skulle prövas i sak.
Den treåriga preskriptionstiden, som innebär att en skada ska anmälas inom tre år från kännedom om skadan, börjar löpa först när det klarlagts att patientens skada med övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av läkemedel och patienten bör ha förstått detta. Patient som fått motstridiga och osäkra besked om vad som kan ha orsakat hennes synförsämring har inte, på det sätt som krävs, an-setts ha fått kännedom om att det är övervägande sannolikt att läkemedlet orsakat hennes synbesvär.
Den anmälda skadan omfattas inte av läkemedelsförsäkringen då läkemedelsföretaget, som tillhandahöll preparatet till slutkund i Sverige, vid tidpunkten för skadan inte var delägare i LFF Service AB.
Mycket sällsynt och allvarlig biverkan i form av hjärninflammation, som uppkommit vid läkemedelsbehandling på grund av en bukinfektion, har ansetts inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Sällsynt biverkan i form av bestående svårigheter att tömma urinblåsan, som upp-kommit vid läkemedelsbehandling på grund av godartad epilepsi, har ansetts inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Den treåriga preskriptionstiden, som innebär att en skada ska anmälas inom tre år från kännedom om skadan, börjar löpa först när det klarlagts att patientens skada med övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av läkemedel och patienten bör ha förstått detta. Patient som fått motstridiga och osäkra besked om vad som kan ha orsakat hans lungbesvär har inte, på det sätt som krävs, ansetts ha fått kännedom om att det är övervägande sannolikt att läkemedlet orsakat hans lungbesvär.
Rätten att begära omprövning av ersättningen för inkomstförlust preskriberas inte. Däremot kan den nya fordringen, som kan anses uppkomma vid den tid då väsentligt ändrade förhållanden har inträtt, preskriberas. Utgångspunkten är då den tidpunkt när dessa har inträtt.
Biverkan i form av diabetes mellitus med ketoacidos (syraförgiftning), som uppkommit vid läkemedelsbehandling på grund av kronisk hepatit C av genotyp 1, har ansetts skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Läkemedelsförsäkringen, som har bevisbördan för att undantagsregeln i § 4 i ersättningsbestämmelserna är tillämplig, har inte kunnat visa att p-piller förordnats eller lämnats ut i strid med föreskrifter eller anvisningar. De synbesvär som läkemedlet orsakade var därför ersättningsbara.
En patient med gravt nedsatt njurfunktion drabbades, efter användning av kontrastmedel i samband med magnetkameraundersökningar, av nefrogen systemisk fibros (NSF) med värk i muskler och leder. Vid tidpunkten för undersökningarna var det inte känt att patienter med nedsatt njurfunktion kunde utveckla NSF. När man senare fick kunskap om detta bedömdes kontrastmedlet kontraindicerat för patienter med gravt nedsatt njurfunktion. Med hänsyn till läkemedelsskadans mycket allvarliga art och till att det var fråga om en vid undersökningstillfällena okänd biverkan har skadan ansetts inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Det är tillräckligt att en skada har bedömts vara en läkemedelsskada, även om den inte ansetts ersättningsbar, för att en omprövning enligt 5 kap 5 § skadeståndslagen ska kunna göras i vad mån det föreligger sådana väsentligt ändrade förhållanden att skadan inte ska behöva tålas utan rätt till ersättning.
P-stav som varit avsedd för utbildning och saknat aktiv substans, en s.k. placebostav, har inte ansetts falla in under begreppet läkemedel i ersättningsbestämmelserna. Skada i form av oönskad graviditet har således inte uppkommit genom användning av läkemedel och ersättning har avböjts.
Eksemreaktion med pigmentförändring och blåsbildning på armar och rygg samt i knäveck efter behandling med depåplåster för rökavvänjning har ansetts inte skäligen behöva tålas av patient som inte haft några rökningsrelaterade besvär utan endast önskat sluta röka.
Läkemedel har, utan att indikation för detta funnits i FASS, satts in vid behandling av kvinna som haft upprepade missfall. Förskrivningen har inte ansetts ha skett i strid med föreskrifter och anvisningar.
Vid tillämpning av § 4 i ersättningsbestämmelserna ansågs att en strikt tolkning skulle göras samt att det ankom på försäkringsgivaren att lägga fram omständigheter som gör att beviskravet är uppfyllt.
Vaccination i förebyggande syfte har ansetts inte skäligen behöva tålas när vaccinationen inte kunde anses tvungen eller påkallad av stora risker med hänsyn till den sjukdom som vaccinationen avsett att förebygga samt de uppkomna besvären inte varit obetydliga eller kortvariga.
Vid skälighetsbedömning enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna ska samtliga biverkningar som orsakats av det aktuella läkemedlet beaktas. Om en biverkan är sådan att den inte anses behöva tålas utan rätt till ersättning är patienten berättigad till ersättning även för övriga biverkningar, oavsett om dessa var för sig är sådana att de annars skulle få tålas utan rätt till ersättning. Även fråga om vilken grundsjukdom som ska beaktas vid skälighetsprövningen.
Efter vaccination mot pneumokocker har uppkommit en oväntad och kvarstående hudförändring, som inte var obetydlig. Hudförändringen har ansetts inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Samband har ansetts föreligga mellan behandling med läkemedel mot Parkinsons sjukdom och spelberoende. Den uppkomna biverkan har ansett skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Samband har ansetts föreligga mellan läkemedelsbehandling och dels håravfall, dels besvär i form av sprickor, sår och torrhet i huden samt kroppsöppningarnas slemhinnor. Vid skälighetsbedömning enligt läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser ska samtliga biverkningar beaktas.
Samband har inte ansetts föreligga mellan läkemedelsbehandling på grund av Parkinsons sjukdom och spelmissbruk.
Den treåriga preskriptionstiden, som innebär att en skada ska anmälas inom tre år från kännedom om skadan, börjar löpa först när det klarlagts att patientens skada med övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av läkemedel och patienten bör ha förstått detta. Att ett läkemedel dragits in på grund av att det under vissa förutsättningar kunde föreligga ett samband mellan läkemedlet och insjuknande i hjärtinfarkt eller ischemisk stroke, är inte att likställa med att en patient fått kännedom om att läkemedlet kunde ha orsakat den hjärtinfarkt patienten drabbats av.
Bedömningen i ett ärende måste göras med utgångspunkt från den medicinska kunskap som föreligger vid bedömningstillfället och ärendet kan således inte hållas öppet för eventuella nya rön i framtiden.
Läkemedelsskada i form av svåra neurologiska besvär, där det varit väl känt att läkemedlet kunde orsaka sådan skada även om det var relativt sällsynt, har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning när behandlingen satts in mot en dödlig sjukdom, akut myeloisk leukemi, och behandlingen därför varit nödvändig för att rädda patientens liv.
Rätt till ersättning för läkemedelsskada har inte ansetts föreligga för den skada som enligt en patient uppkommit avseende inkomstbortfall i ett av patienten ägt aktiebolag samt utebliven vinst vid försäljning av aktiebolaget. Den ekonomiska skada som kan ha uppkommit har ansetts ha drabbat aktiebolaget, som är ett självständigt rättssubjekt, och inte patienten personligen.
Patienten behandlades på grund av Hepatit C med interferon. Behandlingen orsakade lungförändringar. På grund av den antibiotikabehandling som då sattes in drabbades patienten av hälsenerupturer. Såväl lungförändringarna som hälsenerupturerna har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning. Vid skälighetsbedömningen avseende hälsenerupturerna har lungförändringarna ansetts vara den grundsjukdom mot vilken biverkningen ska bedömas. – Även fråga om informerat samtycke.
Tidpunkten från vilken ersättning för sveda och värk ska beräknas är den dag då patienten drabbades av den ersättningsbara läkemedelsskadan. – Rätt till ersättning för ombudskostnader har ansetts föreligga.
Lindrig utvecklingsstörning och språkstörning har inte ansetts vara orsakat av Syntocinondropp.
Patient med relativt lindrig allergi, som deltog i en läkemedelsstudie i vilken hon inte fick någon aktiv substans, har ansetts inte skäligen behöva tåla den långvariga läkemedelsreaktion hon drabbades av utan rätt till ersättning.
Ovanliga och allvarliga biverkningar i form av främst ett mycket livsinskränkande urinläckage har, trots att grundsjukdomen varit en svår reumatisk sjukdom, ansetts inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Preskription har ansetts föreligga beträffande akuta njurbesvär i anslutning till läkemedelsbehandling men inte beträffande senare uppkommen njurskada.
Mot bakgrund av att bedömningen enligt § 4 i ersättningsbestämmelserna ska bygga på de föreskrifter och anvisningar som gällde vid tidpunkten för förskrivningen av ett läkemedel, har ansetts att antiepilepsimedicinering inte skett i strid med föreskrifter och anvisningar. – Vid tidpunkten för antiepilepsimedicineringen var det känt att det fanns risk för att den givna läkemedelsbehandlingen, när den skedde under graviditet, kunde orsaka kroppsliga missbildningar hos foster. Däremot var psykiska utvecklingsstörningar hos barnet på grund av sådan medicinering inte en känd biverkan och kunde därför inte ses som en kalkylerad risk. Barnets fysiska och utvecklingsmässiga skador ansågs inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning. – Kostnaderna för ombud för att föra ärendet till nämnden har ansetts ersättningsbara. När det i de aktuella ersättningsbestämmelserna för läkemedelsförsäkringen från år 2001 inte funnits någon hänvisning till Domstolsverkets timkostnadsnorm för brottmålstaxa har denna inte tillämpats utan det har ansetts att ersättning skulle betalas med skäligt belopp.
För att preskription enligt den treåriga preskriptionstiden ska gälla från viss tidpunkt, då kännedom om skada ska anses föreligga, är det inte tillräckligt att det lämnas en allmän hänvisning till det medicinska underlaget i ärendet under ett antal år. Det måste i stället klart anges från vilken tidpunkt den treåriga preskriptionstiden ska räknas. – Extrem viktuppgång och andra allvarliga biverkningar fick skäligen tålas utan rätt till ersättning med hänsyn till patientens allvarliga grundsjukdom i form av mycket svåra psykiska besvär med omfattande psykossymtom.
Orsakssamband har ansetts föreligga mellan behandling med läkemedel mot depression, vilket kan orsaka trötthet och ortostatiska blodtrycksreaktioner, och uppkomsten av fallolycka med höftfraktur som följd. Höftfrakturen liksom övriga besvär med anledning av läkemedelsbehandlingen har ansetts inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Nära anhörig till patient som avlidit på grund av läkemedelsskada har ansetts ha rätt till ersättning för psykiskt lidande trots att hon inte tillhört samma hushåll som den avlidne.
Patient har ansetts ha rätt till ersättning för ombudskostnader som patienten haft för att redovisa sin inställning inför nämnden.
Övervägande sannolikt samband har inte ansetts föreligga mellan läkemedelsbehandling för hjärtrytmrubbningar och hjärtstillestånd.
Samband har ansetts föreligga mellan behandling med läkemedlet Sabrilex p.g.a. epilepsi och ögonskada i form av synfältsnedsättning. Ögonskadan innebar ett betydande ingrepp i patientens dagliga livsföring och var en helt okänd biverkan vid tidpunkten för påbörjandet av läkemedelsbehandlingen. Trots att grundsjukdomen var relativt allvarlig ansågs patienten inte skäligen behöva tåla besvären utan rätt till ersättning. – Patienten ansågs även ha rätt till ersättning för ombudskostnader.
Behandling mot ledgångsreumatism med läkemedlet Remicade har medfört oväntat svåra besvär i form av allvarliga hudvaskulitförändringar med smärta och öppna sår på benen. Biverkningarna har inte ansetts skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Patient har inte ansetts ha begärt utlåtande av Läkemedelsskadenämnden inom den stipulerade sexmånadersfristen.
Samband har på grund av neuroleptikautlöst dystoni ansetts föreligga inte bara med akuta besvär i tunga, käke och hals utan även med kvarstående käkledsbesvär. Försäkringsbolaget har inte ansetts ha fullgjort sin bevisbörda när det gäller påstående om att de kvarstående besvären saknat samband med läkemedelsskadan.
Svåra neurologiska besvär på grund av läkemedelsbehandling har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom det varit fråga om ett nödvändigt och kalkylerat risktagande efter levertransplantation på grund av en livshotande leversjukdom.
Nytillkomna och väsentligt förändrade kunskaper har inneburit att samband har ansetts föreligga mellan nässpray som använts vid nästäppa och den ögonsjukdom patienten drabbades av. Därvid har bedömts att skadeanmälan borde prövas från och med det första insjuknandet då anmälan först gjordes även om sambandet vid denna tidpunkt inte var känt. Med hänsyn till att det varit fråga om en relativt lindrig grundsjukdom och en under behandlings¬tiden i princip okänd biverkan har ansetts att rätt till ersättning förelegat. Patienten har inte fått sitt vårdbehov tillgodosett förrän han uppsökte en ögonspecialist i Turkiet. Med hänsyn till detta har kostnaderna i samband med denna läkarundersökning, i den mån de inte ersatts från annat håll, ansetts vara ersättningsbara även om kostnader som uppkommit i samband med privat läkar- och sjukvård eller vård utomlands som regel inte kan ersät¬tas från läkemedelsförsäkringen.
Antibiotikum som använts vid behandling av prostatit har orsakat bl.a. värk i knän och fötter. Att läkemedlet kunde orsaka skada av det slag som drabbade patienten var vid behandlingstillfället inte känt för fackmannen här i landet. Sådant objektivt stöd för ett orsakssamband mellan läkemedel och uppkommen skada som krävs för att preskriptionstiden skall börja löpa har, trots att patienten som var läkare misstänkte ett samband och själv satte ut läkemedlet, inte ansetts finnas förrän detta konstaterats i ett från läkemedelsförsäkringen inhämtat utlåtande. Preskription har därför inte förelegat.
Samband har ansetts föreligga mellan missbildningar på nyfött barn i form av att del av matstrupen saknats (esophagusatresi), navelbråck och avvikande anatomi på hjärtklaff samt moderns medicinering mot sköldkörtelrubbning (hyperthyreos). Kostnader som uppkommit på grund av att modern avstått från att arbeta och i stället vårdat barnet i hemmet, bl.a. moderns inkomstbortfall, har ansetts vara ersättningsgilla.
Läkemedelsbehandling vid essentiell trombos har orsakat skador på synnerven, vilket medfört att patienten drabbats av synnedsättning och dimsyn samt fått svårt att fokusera blicken. Det har inte förelegat några mera påtagliga riskfaktorer förknippade med grundsjukdomen. Denna har heller inte medfört några allvarligare symtom eller varit arbetshindrande. Läkemedelsbehandlingen har därför ansetts snarast vara att betrakta som en förebyggande behandling. Vid detta förhållande har de uppkomna biverkningarna, som varit oväntade och oförutsedda samt blivit bestående och inneburit stora begränsningar i patientens dagliga liv och i arbetet, inte ansetts skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Allvarliga biverkningar i form av förvirringstillstånd och frånvaroattack efter läkemedelsbehandling för hypertoni och bensvullnad samt efter hjärtinfarkt har föranlett intagning på medicinklinik. Biverkningarna har ansetts inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Förebyggande vaccinationer som givits ett barn, vilka orsakat kortvariga besvär i form av feber och kramper, har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning. Samband har inte ansetts föreligga mellan vaccinationerna och den autism eller det autismliknande tillstånd som barnet senare drabbats av.
Behandling med Waran, möjligen i kombination med Pronaxen, har ansetts ha utlöst en sannolikt latent ulcerös colit. Ersättningsbar läkemedelsskada har bedömts föreligga inte bara beträffande den ulcerösa coliten utan även beträffande följderna av behandlingen av denna sjukdom i form av viktökning, hudbristningar och bensvullnad.
Vid behandling av HIV med ”bromsmedicin” har uppkommit biverkningar i form av dels lipodystrofi med förlust av underhudsfett, vilken biverkan inte var känd från början, och dels polyneuropati, pankreatit och diabetes mellitus. Trots detta har behandlingen fortsatt. Biverkningarna har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom det varit fråga om ett medvetet risktagande vid en mycket allvarlig grundsjukdom.
Läkemedel som satts in vid behandling av schizofreni har initialt ordinerats korrekt men har under den fortsatta behandlingstiden ordinerats i strid med föreskrifter och anvisningar. Ersättning för den skada som uppkommit vid den fortsatta behandlingen har därför, enligt § 4 i ersättningsbestämmelserna från år 2001, ansetts inte kunna utgå.
Antiinflammatoriskt läkemedel av NSAID-typ har, oavsett om läkemedlet framkallat ulcerös colit i en tidigare frisk tarm eller om läkemedlet har aktiverat en latent ulcerös colit som inte tidigare gett symtom, ansetts ha orsakat såväl det initiala diarrétillståndet som patientens ulcerösa colit. Däremot har uppkomna reumatiska besvär inte ansetts ha samband med läkemedlet.
En patient, som efter behandling med preventivmedel har drabbats av djupa ventromboser vilket orsakat avvikande blodflöde i lilla bäckenet och sannolikt även förhöjt tryck i lungkretsloppet, har på grund av de skador som uppkommit p.g.a. läkemedelsbehandlingen avråtts från graviditet. Detta är i princip att jämställa med sterilitet och därför att anse som en skada av kroppslig art vilken är ersättningsbar enligt läkemedelsförsäkringen.
Hjärtinfarkt med initialt cirkulationsstillestånd har ansetts ha orsakat inte bara fysiska besvär utan även övergående psykiska besvär i form av oro och ångest, vilket påverkat akuttidens längd. Patienten har därför haft rätt till ytterligare ersättning för sveda och värk. Vidare har patienten ansetts ha rätt till ersättning för ombudskostnader som patienten haft för att redovisa sin inställning i nämnden.
Skadelidande som drabbats av ersättningsbar skada i form av hjärnblödning har ansetts ha styrkt att han, om skadan inte inträffat, skulle ha haft en chefsbefattning med viss förvärvsinkomst. Läkemedelsskadan har bedömts ha orsakat hela arbetsoförmågan.
Samband har befunnits föreligga mellan p-pillerbehandling och ventromboser och därav uppkommen artäremboli samt med lungemboli. Patient som uppgett att hon visserligen misstänkt att det funnits ett samband men att hon inte fått detta bekräftat har inte ansetts ha haft sådan kännedom om sambandet att preskription förelegat. De allvarliga skador som uppkommit på grund av den förebyggande behandlingen med p-piller har ansetts inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Sällsynta biverkningar i form av bestående bortfall av smak- och luktsinne, vilka uppkommit vid läkemedelsbehandling på grund av någon form av polyartrit, har ansetts inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Läkemedelsbehandling med neuroleptika har ansetts ha samband med muntorrhet, försämrad motorik och lågt blodtryck men inte med ”kemisk kastrering” och blodskada. Grundsjukdomen har varit allvarlig med hörselhallucinationer och andra psykotiska symtom. De besvär som haft samband med läkemedelsbehandlingen har därför ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning eftersom det varit fråga om kända biverkningar och ett motiverat och kalkylerat risktagande samt läkemedlen haft en god symtomdämpande effekt på grundsjukdomen.
På grund av läkemedelsbehandling i förebyggande syfte efter sektorresektion av bröstcancer utan påvisad metastas har det uppkommit en mera svårartad lunginflammation med över en månads sjukhusvistelse och långvarig cortisonbehandling. Det har varit fråga om en känd biverkan som dock har ansetts vara så sällsynt att den betraktats som oväntad och oförutsedd. Med hänsyn till dessa omständigheter och till att indikationen för behandlingen vid patientens ålder (73 år) bedömts vara relativ, har lunginflammationen ansetts inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Allvarlig biverkan i form av hjärnblödning vid antikoagulationsbehandling på grund av lungemboli har ansetts skäligen få tålas med hänsyn till arten och svårhetsgraden av grundsjukdomen.
Vid beräkning av ersättning för sveda och värk ska Trafikskadenämndens hjälptabeller användas.
En patient har vid behandling med faktorVIII-preparat smittats med hepatit C någon gång under tiden 1960–1971. En läkemedelsskada anses – enligt § 19 sista stycket i 2001 års ersättningsbestämmelser – ha inträffat när den skadade första gången sökte behandling för sin skada, vilket skett efter läkemedelsförsäkringens ikraftträdande den 1 juli 1978. Skadan omfattas därför av läkemedelsförsäkringen trots att själva smittotillfället inträffat före ikraftträdandet. Preskription har emellertid inträtt eftersom patienten hade haft kännedom om skadan mer än tre år innan anmälan till läkemedelsförsäkringen gjordes.
Det är inte övervägande sannolikt att minnesstörningar och kognitiv skada har samband med behandling med litiumpreparat. Däremot har behandling med neuroleptisk medicin ansetts ha samband med tardiv dyskinesi. Med hänsyn till att denna biverkan är väl känd samt till att den manodepressiva sjukdom patienten lider av kräver medicinering av det slag som getts, har det ansetts att besvären skäligen får tålas utan rätt till ersättning.
Patient som år 1990 började använda p-piller och läkemedel mot acne drabbades samma år av en djup ventrombos i vänster ben. Läkemedlen sattes då ut. Vid läkarkontakter år 1991 och i september 1998 aktualiserades den tidigare användningen av p-pillret och den trombos som då uppkom. Med hänsyn till att det år 1990 sedan länge var mycket väl känt att det kunde föreligga ett samband mellan p-piller och tromboser samt till de läkarkontakter som förevarit ansågs att patienten i nära anslutning till skadan, och under alla förhållanden senast i september 1998, bör ha förstått att skadan med övervägande sannolikhet orsakats genom läkemedelsanvändningen. Anmälan om skadan har inkommit först i mars 2002 och ersättningskravet har därför enligt den treåriga preskriptionsregeln i ersättningsbestämmelserna ansetts preskriberat.
Ett antibiotikum som använts vid förmodad infektiös lunginflammation har orsakat ögonbesvär och muskelsvaghet. Detta antibiotikum eller andra antibiotika som patienten fått har även, ensamt eller i kombination med varandra, orsakat leverpåverkan. I efterhand har konstaterats att patientens sjukdomstillstånd, även om det inte varit fel att påbörja antibiotikabehandling innan rätt diagnos kunnat ställas, inte skulle ha behandlats med antibiotika. De uppkomna besvären på grund av antibiotikabehandlingen har ansetts inte skäligen behöva tålas.
Jämkning av ersättning för inkomstförlust har skett med hänvisning till att det funnits konkurrerande skadeorsaker.
Läkare har, med avsikt att själv använda medicinen, skrivit ut ett läkemedel till sin mor och därefter själv använt läkemedlet. Det undantag från ersättningsrätt enligt läkemedelsförsäkringen som tagits in i § 6 i ersättningsbestämmelserna från år 2001 har inte ansetts tillämpligt, eftersom läkaren i detta fall haft rätt att skriva ut läkemedlet även till sig själv.
Smärtor i lederna som orsakats av Interferonbehandling på grund av Hepatit C har ansetts skäligen få tålas med hänsyn till den allvarliga grundsjukdomen. Vid skälighetsbedömningen har även beaktats att patienten på grund av annan orsak än läkemedelsskadan, en behandlingsskada, hade besvär i vänster arm och skuldra.
Autoimmunologisk reaktion efter läkemedelsbehandling på grund av cancersjukdom har ansetts med övervägande sannolikhet ha samband med behandlingen. Trots att patienten med hänsyn till sin svåra grundsjukdom måste godta vissa även inte förutsebara biverkningar har skadorna i detta fall varit av sådan art och omfattning att ersättning för läkemedelsbiverkan skäligen ansetts böra lämnas.
Bestående besvär i form av tårfilmsdysfunktion, torra ögon och punktata färgdefekter över cornea som troligen medför livslång medicinering som följd av nödvändig cytostatikabehandling vid akut lymfatisk leukemi har ansetts böra få tålas utan rätt till ersättning.
Acne fulminans, muskel- och ledbesvär, ärr samt ångest har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av behandling med läkemedel mot acne.
Hjärnblödning – intracerebralt hematom – som uppkommit till följd av förebyggande behandling avsedd att optimera blodflödet i vävnader under ischemiskt hot har vid en avvägning mellan grundsjukdomen och läkemedelsskadans verkningar ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, då det förelegat ett kalkylerat risktagande med hänsyn till patientens allvarliga grundsjukdom.
Strålbehandling från sluten strålningskälla omfattas inte av läkemedelsförsäkringen. Samband har inte ansetts föreligga mellan cytostatikabehandling och skador i form av bl.a. kognitiva svårigheter och sen kroppsutveckling.
En statistiskt säkerställd ökning av risken för att utveckla bröstcancer efter behandling med p-piller, som i den åldersgrupp patienten tillhör kan beräknas till cirka 13 procent, ger inte stöd för att det generellt kan antas att det finns ett orsakssamband mellan bröstcancer och dessa läkemedel. För att det i ett enskilt fall ska kunna antas att ett sådant samband är övervägande sannolikt krävs att detta antagande har stöd i andra omständigheter.
Biverkan i form av leverreaktion efter läkemedelsbehandling mot odlingsnegativ halsinfektion har, trots att besvären varat under en kortare period än tre månader, inte ansetts skäligen böra tålas utan rätt till ersättning då det varit fråga om en biverkan man inte haft anledning att räkna med och leverreaktionen varit allvarligare än grundsjukdomen samt då patienten även genomgått en leverbiopsi, som i sig är förenad med vissa risker.
Besvär i form av klåda och förhårdnad under huden efter kikhostevaccination, vilka inte varit konstanta utan återkommit i perioder, har för viss tid ersatts som sveda och värk efter en skälighetsuppskattning. Besvär i form av böjveckseksem har inte ansetts ha samband med vaccinationen.
I princip okänd biverkan i form av bortfallna ögonbryn. Patientens grundsjukdom var dock så pass allvarlig att patienten trots att man inte hade kunnat förutse biverkan får tåla uppkommen läkemedelsskada utan rätt till ersättning.
Sedan en patient drabbats av halvsidig förlamning efter en influensavaccination har skadan godtagits som en läkemedelsskada. Reglering skedde beträffande inkomstförlust, lyte och men samt anspänning i arbetet. Patienten, som kommer från Lesotho och har sin släkt där samt regelbundet besöker hemlandet, har därutöver yrkat ersättning för de merkostnader han drabbats av i samband med resor till Lesotho. Dessa kostnader har ansetts ha ett sådant samband med läkemedelsskadan att de är ersättningsbara. Vidare har ansetts att kostnaderna ska ersättas särskilt och inte samordnas med ersättningarna för lyte och men eller olägenheter i övrigt.
Biverkningar av uppföljande immunosuppressiv behandling efter njurtransplantation med nekronjure har, med hänsyn till den mycket allvarliga grundsjukdomen, ansetts få tålas utan rätt till ersättning trots att de delvis inte var förväntade och trots att patienten, enligt egen uppgift, inte informerats om risken för biverkningar.
Kännedom om att ha smittats av hepatit C-virus och psykisk oro till följd av detta har inte ansetts vara psykisk skada av sådan beskaffenhet att den varit att betrakta som personskada. Skadan har inte ansetts ersättningsbar vid prövningstillfället.
Patient, som led av cystisk fibros, fick en bronkiell svampinfektion och insattes då på antisvampmedel. Som följd av detta uppstod tinnitus och hörselnedsättning. Eftersom det varit fråga om ett nödvändigt risktagande med tanke på den svåra grundsjukdomen har biverkningarna ansetts skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
Bakteriell överväxt av clostridium difficile som orsakat diarré, feber och trötthet har ansetts inte skäligen böra tålas när den inflammation på grund av vilken läkemedlet satts in inte varit av allvarlig art.
Orsakssamband har varken ansetts föreligga mellan bröstcancer och läkemedel som tillförts lokalt och innehållit ett svagt östrogen eller ett starkare östrogenpreparat som använts endast tre veckor innan bröstcancern upptäcktes.
Infertilitet som varit begränsad till den tid behandling skett med antiepileptisk medicin vid allvarlig epilepsisjukdom har ansetts skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
Läkemedelsberoende är inte en skada av kroppslig art och omfattas därför inte av läkemedelsförsäkringen. Däremot är de vegetativa symptom som kan uppträda vid abstinens efter användning av läkemedel en skada av kroppslig art. Sådana besvär anses dock endast pågå högst sex månader. – Vid en avvägning mellan de besvär som grundsjukdom i form av kroniskt smärtande tillstånd i axelpartiet inneburit och abstinensbesvär efter användning av smärtstillande medel under högst sex månader samt förstoppning har det ansetts att de läkemedelsskador som uppkommit skäligen får tålas utan rätt till ersättning.
Vid förskrivning av preventivmedel innehållande östrogen förelåg hos patienten ett flertal faktorer som innebar en betydande risk för utveckling av djup ventrombos. Eftersom det vid tiden för förskrivningen av läkemedlet var väl känt att preventivmedel som innehåller östrogen ökar risken för venös trombos har det ansetts att förskrivningen var felaktig. På grund av detta och då en sådan skada omfattas av patientförsäkringen är den inte ersättningsbar enligt läkemedelsförsäkringen. – Vid denna bedömning har det inte funnits skäl att ta ställning till frågan om preskription enligt läkemedelsförsäkringens bestämmelser.
Rätt till ersättning föreligger för framtida merkostnader för blodfettsänkande medicin efter läkemedelsskada som orsakat en anafylaktisk chock med hjärtinfarkt som följd trots att det funnits skäl att anta att behov av sådan medicinering förelegat oavsett läkemedelsskadan och konsekvenserna av denna.
Patient med pseudomembranös colit, buksmärtor och diaréer har efter behandling med läkemedel mot dessa besvär drabbats av balansrubbning, hörselnedsättning och tinnitus. Samband med balansrubbningen har inte ansetts föreligga. Övriga besvär har patienten ansetts skäligen få tåla utan rätt till ersättning.
Besvär i form av förhöjda levervärden med trötthet och orkeslöshet som följd av användning av läkemedel vid antikoagulationsbehandling har ansetts skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
Preskription har ansetts föreligga när patient som använt p-piller och drabbats av djup ventrombos inte anmält skadan inom tre år från det att hon fått besked av läkare att skadan kunde bero på p-pilleranvändningen. Avsaknad av kännedom om läkemedelsförsäkringen har inte ansetts föranleda till annan bedömning.
Ledsmärtor som uppkommit efter behandling med läkemedel på grund av hepatit C-infektion har ansetts ha samband med de två läkemedel som använts – var för sig eller i kombination med varandra.
Kronisk sinuit och luftvägsinfektion har inte ansetts ha samband med influensavaccin. Vidare har skada på näsans känselnerver och grön starr inte ansetts ha samband med steroidbehandlingar.
Det har inte ansetts visat att blödarsjuk patient, som drabbats av HIV-infektion, ändå skulle ha varit arbetsoförmögen till 25 procent. Full ersättning för inkomstförlust har därför ansetts böra utges.
Anmälda besvär i form av s.k. caputnekros i båda höfterna till följd av behandling för att minska risken för avstötning av transplanterad nekronjure har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom denna biverkan utgjort en kalkylerad risk och detta risktagande varit livsnödvändigt.
Patientens make har inte ansetts ha haft kännedom om att hustruns död kan ha orsakats av aktuell medicinering trots att detta har framgått av ett i samband med dödsfallet upprättat obduktionsprotokoll.
Vid lungskada på grund av läkemedelsbehandling med anledning av bakterier i urostomi har akuttiden ansetts vara 1 år i stället för 3 månader och ersättningen bestämts i enlighet med detta. Samband mellan läkemedlet eller annat läkemedel och benlymfödem har inte ansetts föreligga.
Det förhållandet att patienten i framtiden kan vara tvungen att avstå från att använda läkemedel motsvarande det som orsakat en läkemedelsskada kan inte i sig betraktas som en ersättningsbar skada.
Vid beräkning av ersättning för sveda och värk bör reduktion för grundsjukdom inte ske när patienten uppbär sjukbidrag för denna och det inte heller rör sig om en akut försämring av grundsjukdomen. När en läkemedelsskada som regleras efter den 1 juli 1996 har blivit bestående före denna tidpunkt ska, vid invaliditetsgrader under 69 procent enligt 1996 års medicinska invaliditetstabeller, ersättningen för lyte och men bestämmas enligt de ersättningsnormer som gällde när skadan blev bestående utifrån en invaliditetsgrad som är 1,45 gånger högre än den som följer av 1996 års invaliditetstabeller.
Tremor (darrningar) efter behandling med läkemedel på grund av allvarliga nervösa besvär och rösthallucinos har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning då denna biverkan utgjort en kalkylerad risk och risktagandet varit nödvändigt för att behandla patientens allvarliga sjukdomstillstånd. Sömnlöshet är en känd biverkan av läkemedlet. Det har trots detta ansetts inte vara övervägande sannolikt att patientens sömnsvårigheter är en direkt följd av medicineringen, då patienten haft sömnstörningar sedan lång tid tillbaka som ett delsymptom i sin sjukdomsbild. Ett beroende av läkemedlet för att kunna sova har inte ansetts utgöra en sådan skada av kroppslig art som omfattas av försäkringen.
Läkemedelsskada som beror på att ett läkemedel har ordinerats i strid med rekommendationer i FASS omfattas av patientförsäkringen och ersätts inte från läkemedelsförsäkringen.
Skadeföljder av läkemedelsberoende, t.ex. behandling för avgiftning, har inte – lika litet som själva beroendet – ansetts utgöra en läkemedelsskada som omfattas av läkemedelsförsäkringen.
Sedan en patient efter behandling med ett antidepressivt läkemedel drabbats av en akut psykos som godtagits som läkemedelsskada, har patienten känt stor oro för att på nytt drabbas av en sådan psykos. Denna oro, som varit medicinskt påvisbar och en följd av den godtagna läkemedelsskadan, har ansetts utgöra en läkemedelsskada i sig.
Allvarlig biverkan i form av dubbelsidig hörselnedsättning till följd av antibiotikabehandling för att förebygga livshotande infektioner har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom denna biverkan utgjort en kalkylerad risk och detta risktagande varit livsnödvändigt.
Vid bestämmande av ersättning för lyte har de reaktioner som utseendemässiga förändringar framkallat hos släktingar och landsmän tillmätts särskild betydelse.
Att neurologiska besvär orsakats genom användning av ett eller flera läkemedel var för sig eller i kombination har ansetts utgöra en sannolik möjlighet i sig. Eftersom denna möjlighet framstått som en mer sannolik skadeorsak än andra mindre sannolika eller rentav osannolika skadeorsaker, har det ansetts övervägande sannolikt att besvären orsakats genom läkemedelsanvändning. – En patient som fått framgång vid prövning av ersättningsärendet i Läkemedelsskadenämnden har ansetts ha rätt till ersättning för sådana kostnader i nämnden som har varit skäligen påkallade för att ta till vara hans rätt.
Ersättning för lyte har bestämts med ledning av Trafikskadenämndens ersättningstabell för utseendemässiga skadeföljder.
Produktansvar enligt lag har inte ansetts föreligga för sådana biverkningar till följd av ett registrerat läkemedel som är antecknade i FASS.
Produktansvar enligt lag har inte ansetts föreligga för sådana biverkningar till följd av ett registrerat läkemedel som är antecknade i FASS.
Ersättning lämnas inte för kostnader som uppkommit i samband med en läkemedelsskada, om kostnaderna med säkerhet skulle ha uppkommit i nära anslutning till denna tidpunkt även om läkemedelsskadan inte inträffat. – En patient har ansetts inte ha rätt till ersättning för ombudskostnader som uppkommit i ett ersättningsärende innan detta prövats i Läkemedelsskadenämnden.
Till skillnad från vad som gäller i fråga om blodpropp i en ven kan det inte generellt presumeras att det finns ett orsakssamband mellan blodpropp i en artär i hjärnan och användning av moderna p-piller med låg mängd östrogen. För att det i ett enskilt fall ska kunna antas att ett orsakssamband är övervägande sannolikt krävs att detta antagande har stöd i andra omständigheter.
Medicinering med ett antidepressivt läkemedel har inte ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakat andra psykiska besvär än maniska tillstånd under enstaka perioder.
Som inkomstförlust har ansetts förlust av löneförmån i form av pensionsförsäkringspremier.
Hudbesvär som kvarstått efter antibiotikabehandling kan antingen ha framkallats av övergående hudbesvär som orsakats genom läkemedelsanvändningen eller ha utvecklats oberoende av dessa besvär. Eftersom ingen av båda dessa möjligheter framstått som en mer sannolik skadeorsak än den andra, har det inte ansetts övervägande sannolikt att de kvarstående besvären orsakats genom läkemedelsanvändningen.
Två småsyskon har efter förebyggande läkemedelsbehandling mot malaria drabbats av samma slags hörselnedsättning, vilket tyder på att båda har en ärftlig mottaglighet för en sådan skada. Skadan har ansetts med övervägande sannolikhet ha utlösts av den förebyggande läkemedelsbehandlingen.
Kärlinflammation och därav föranledd hjärninfarkt med svår hjärnskada har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av antibiotika, eftersom det funnits flera möjliga skadeorsaker och läkemedelsanvändningen inte framstått som en mer sannolik orsak än någon annan tänkbar förklaring.
Maniskt tillstånd till följd av behandling med ett antidepressivt medel har ansetts bero på en patofysiologisk rubbning och därmed utgöra en skada av kroppslig art.
Hjärtsvikt till följd av en kortare tids medicinering för inflammation i ett knä, vilken läkemedelsskada krävt sjukhusvård i sex dagar och därefter medfört tre veckors sjukskrivning, har vid en avvägning mot grundbesvären ansetts skäligen böra ersättas.
Svåra magbesvär m.m. till följd av förebyggande behandling med antibiotika har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom behandlingen varit mycket angelägen och besvären pågått endast en kortare tid. – Svåra mag- och hudbesvär m.m. under fyra dagar till följd av antibiotikabehandling för en misstänkt infektion, vilka besvär kanske inte skulle ha uppkommit om ett annat läkemedel hade använts, har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom besvären pågått så kort tid.
Kostnader för förfluten tid i förhållande till ersättningsprövningen ska ersättas med faktiskt belopp. Dessa kostnader ska tillsammans med kostnader som uppskattats för tiden därefter ersättas under en särskild post, skild från ersättningsposten olägenheter i övrigt.
Om en läkemedelsskada av kroppslig art medför psykiska besvär av medicinskt påvisbart slag, bestäms ersättningen för sveda och värk även med hänsyn till denna personskada. Kvarstår sådana besvär sedan den fysiska läkemedelsskadan har läkt, lämnas särskild ersättning för den tid som besvären pågår.
Läkemedelsförsäkringen har inte ansetts tillämplig på skador som uppkommit före den 1 juli 1978, eftersom det framstått som högst sannolikt att patienten sökt behandling för skadorna före denna tidpunkt och patienten inte velat lämna den medverkan som behövts för att ge klarhet i denna fråga.
I samband med att krav på ersättning för en läkemedelsskada reglerats för den akuta sjukdomstiden har Läkemedelsförsäkringen förbehållit patienten rätt att återkomma om kvarstående besvär skulle uppkomma i framtiden. Krav som 17 år senare framställts på ersättning för kvarstående besvär som patienten haft hela tiden har ansetts preskriberade.
Allvarliga biverkningar i form av epilepsi, utvecklingsstörning och minnesproblem till följd av nödvändig cytostatikabehandling för en livshotande sjukdom har vid en avvägning mot denna sjukdom ansetts skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
Trötthet och balanssvårigheter, som åtminstone delvis orsakats genom användning av olika läkemedel för värk och högt blodtryck, har – oavsett i vilken grad läkemedelsanvändningen bidragit till besvären – ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Erektil dysfunktion, som åtminstone delvis orsakats genom användning av läkemedel, har – oavsett i vilken grad läkemedelsanvändningen bidragit till den erektila dysfunktionen – ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Bestående synnedsättning till följd av operation av en grå starr som orsakats genom användning av kortisondroppar för en regnbågshinneinflammation i ena ögat har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom läkemedelsanvändningen varit nödvändig för att behandla den allvarliga grundsjukdomen.
De läkarvetenskapliga rön som föreligger för närvarande ger inte grund för ett antagande att det är övervägande sannolikt att kroppsligt betingade besvär på grund av abstinens efter bensodiazepinbehandling kan pågå längre tid än sex månader. – Sådana besvär har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Hudbesvär som uppkommit i anslutning till behandling med antimykotikum och som är en känd biverkan av sådan behandling har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom läkemedelsanvändningen, eftersom andra förklaringar till besvären också var tänkbara och besvären kvarstått lång tid efter det att behandlingen avslutats.
Den som har tillfogats en ersättningsbar läkemedelsskada är berättigad till ersättning för sveda och värk även om skadan medfört en kortare sjukskrivning än tre månader. – Ersättning för sveda och värk avseende smärta och annat lidande av tillfällig natur lämnas efter en fri uppskattning i fall då besvären inte har föranlett sjukskrivning.
När en läkemedelsskada som regleras efter den 1 juli 1996 har blivit bestående före denna tidpunkt skall, vid invaliditetsgrader under 69 % enligt 1996 års medicinska invaliditetstabeller, ersättningen för lyte och men bestämmas enligt de ersättningsnormer som gällde när skadan blev bestående utifrån en invaliditetsgrad som är 1,45 gånger högre än den som följer av 1996 års invaliditetstabeller.
Preskriptionsbestämmelserna i läkemedelsförsäkringen är bara tillämpliga i den mån patientens ersättningskrav avser skador som omfattas av försäkringen.
En läkemedelsskada i form av hepatit C-smitta består i lätt leverpåverkan utan andra besvär. Det kan inte med säkerhet antas att skadan kommer att medföra andra besvär i framtiden. Skadan har inte ansetts ersättningsbar vid prövningstillfället.
Maniskt tillstånd till följd av att en störning av överföring av impulser mellan nervceller i hjärnan påverkats av medicinering med ett antidepressivt läkemedel har ansetts bero på en patofysiologisk rubbning och därmed utgöra en skada av kroppslig art. – Det maniska tillståndet har med hänsyn till det nära tidssambandet med läkemedelsanvändningen och då några andra tänkbara förklaringar inte fanns ansetts ha orsakats genom denna användning. – Det maniska tillståndet har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom det förelegat ett motiverat risktagande att sätta in läkemedlet för att behandla en svår psykisk grundsjukdom.
Neurologiska besvär har ansetts med övervägande sannolikhet bero på flera samverkande faktorer, varvid användning av anestesimedel varit en nödvändig betingelse för uppkomsten av dessa besvär. Eftersom det inte framgick i vilken grad andra samverkande faktorer hade medverkat till besvären, har dessa ansetts orsakade genom läkemedelsanvändningen.
En patient som fått bestående smakförändring till följd av antimykotikabehandling har genomgått strålbehandling av munhålan med en dos som vanligen ger en påtaglig nedsättning av salivproduktionen med påverkan av smaksinnet som inte sällan blir bestående. Den smakförändring som kvarstått efter strålbehandlingen har antagits till en tredjedel vara hänförlig till denna behandling.
Leversjukdom med begynnande skrumplever har ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av vissa urologiska medel, trots att sådana besvär inte är kända som biverkan till läkemedlen. Läkemedelsanvändningen har nämligen framstått som en i och för sig sannolik skadeorsak, medan några andra sannolika förklaringar till besvären inte har funnits.
En statistiskt säkerställd risk på mindre än fem procent för att utveckla bröstcancer vid användning av östrogenpreparat har inte ansetts innebära att det generellt kan presumeras att det finns ett orsakssamband mellan bröstcancer och östrogenbehandling. För att det i ett enskilt fall skall kunna antas att ett sådant samband är övervägande sannolikt krävs att detta antagande har stöd i andra omständigheter.
Kortvariga besvär i form av hudutslag efter vaccination mot difteri och stelkramp har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning trots att det rört sig om en förebyggande behandling.
Besvär i form av hudutslag, skinnömsning och tappade tånaglar till följd av läkemedelsbehandling för SLE, vilka biverkningar varit mycket besvärliga och psykiskt påfrestande men i stort sett klingat av inom tre månader, har vid en avvägning mot den mycket allvarliga grundsjukdomen ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Behandling med neuroleptika som varit nödvändig för att lindra följderna av en mycket svår psykisk sjukdom har medfört rörelserubbningar. Akuta besvär under två år, som varit osannolika och oförutsebara och utgjort ett minst lika stort hälsoproblem som grundsjukdomen, har ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning. Kvarstående besvär, som varit sällsynta men inte helt oväntade och av mindre allvarlig karaktär än grundsjukdomen, har däremot ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Personlighetsstörning i form av ekonomisk omdömeslöshet som uppträtt i samband med användning av bensodiazepinpreparat har ansetts inte bero på en patofysiologisk rubbning och därmed inte utgöra en skada av kroppslig art.
En känd men mindre vanlig biverkan i form av hudinflammation till följd av en kortare tids medicinering för att lindra muskel- och ledvärk, vilken biverkan varit besvärlig men upphört redan inom tre veckor, har ansetts inte vara så betydande att ersättning bort utgå när besvären pågått en så kort tid.
Undantaget för läkemedel som har tillhandahållits av andra än medlemmar i Läkemedelsförsäkringsföreningen är i praktiken tillämpligt bara i sådana sällsynta fall då det står klart att ett läkemedel som hör till denna kategori ensamt har orsakat en läkemedelsskada. – Bedömningen av om en skada har orsakats genom läkemedelsanvändning avser i övrigt alla läkemedel som patienten har använt.
Den tid inom vilken den skadelidande måste begära utlåtande av Läkemedelsskadenämnden börjar löpa först när Läkemedelsförsäkringens ersättningsbesked jämte besvärshänvisning bevisligen har kommit den skadelidande till handa.
Underlivsblödningar, som orsakats genom användning av ett läkemedel för att hejda tidigare blödningar till följd av läkemedelsbehandling för torra slemhinnor, har medfört en sådan försvagning att patienten fallit omkull samt brutit en arm och ett lårben. Dessa skador har ansetts utgöra en adekvat följd av läkemedelsskadan. – Skadorna har ansetts vara så svåra att de i jämförelse med de behandlade grundbesvären inte skäligen bort tålas utan rätt till ersättning.
Hudbesvär som uppkommit efter användning av p-piller har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom läkemedelsanvändningen, eftersom patienten tidigare använt detta läkemedel utan att få en sådan reaktion och besvären kvarstått en längre tid efter det att patienten upphört att använda läkemedlet.
Rörelsebesvär som uppkommit i samband med en medicinsk undersökning av bukhålan har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom en toxisk påverkan av de anestesimedel som använts vid undersökningen.
Vid uppskattningen av den medicinska invaliditetsgraden för ospecifika besvär av annan än kroppslig art har graden av arbetsoförmåga ansetts kunna påverka bedömningen.
Oväntat svår och långvarig biverkan i form av öronringning till följd av läkemedelsbehandling för en reaktiv depression har, trots den allvarliga grundsjukdomen, ansetts inte rimligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Blödarsjuka i svår form har behandlats med ett koagulationsfaktorkoncentrat som orsakat påvisade antikroppar mot hepatit C i blodet samt leverpåverkan. Denna läkemedelsbiverkan har ansetts vara mindre allvarlig än grundsjukdomen i obehandlat skick. Eftersom läkemedelsbehandlingen utgjort ett medvetet risktagande och läkemedelsskadan inte hade kunnat undvikas genom behandling med annat godkänt läkemedel, har skadan sådan den förelegat vid prövningstillfället ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning. Vid denna skälighetsbedömning har endast följder som skadan medfört eller med säkerhet kommer att medföra ansetts böra beaktas. Om emellertid risken för att skadan skall förvärras medför en psykisk oro av sådan beskaffenhet att den i sig är att betrakta som en personskada, skall även denna skadeföljd vägas in vid bedömningen.
Blödarsjuka i moderat form har behandlats med ett koagulationsfaktorkoncentrat som orsakat kronisk hepatit C med låggradig aktivitet och lindrig fibros. Denna läkemedelsbiverkan har ansetts vara mindre allvarlig än grundsjukdomen i obehandlat skick. Eftersom läkemedelsbehandlingen utgjort ett medvetet risktagande och läkemedelsskadan inte hade kunnat undvikas genom behandling med annat godkänt läkemedel, har skadan sådan den förelegat vid prövningstillfället ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning. Vid denna skälighetsbedömning har endast följder som skadan medfört eller med säkerhet kommer att medföra ansetts böra beaktas. Om emellertid risken för att skadan skall förvärras medför en psykisk oro av sådan beskaffenhet att den i sig är att betrakta som en personskada, skall även denna skadeföljd vägas in vid bedömningen.
Preskriptionstiden på tre år från kännedom om en läkemedelsskada börjar löpa först när det klarlagts att patientens skada med övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av läkemedel och patienten bör ha förstått detta.
Tandlossning som orsakats av muntorrhet till följd av behandling med neuroleptika för en allvarlig psykisk sjukdom har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Ersättning för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt har uppskattats med utgångspunkt i de normer som gällde vid tiden för nämndens yttrande.
En fordran på ersättning för läkemedelsskada som preskriberats enligt de bestämmelser vilka gällde när skadan anses ha inträffat återupplivas inte genom att bestämmelserna senare ändras.
Patientens grundsjukdom, som på lång sikt kunnat leda till svårartade besvär, har vid läkemedlets insättande inte varit av allvarligare art. Allvarliga läkemedelsbiverkningar i form av svår huddepigmentering, vithårighet och håravfall, vilka av patienten upplevts som psykiskt mycket besvärande, har varit osannolika och oförutsebara. Biverkningarna har ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
Ett licenspreparat som satts in för att behandla ett mycket allvarligt depressivt tillstånd har haft en mycket god effekt på sjukdomen. Läkemedlet har emellertid orsakat synbesvär av mycket svår karaktär vilka pågått i drygt tre år varefter de förbättrats markant. Behandlingen har ansetts så nödvändig att patienten skäligen fått tåla dessa besvär utan rätt till ersättning. Ersättningsfrågan har dock ansetts kunna omprövas, om synen i framtiden skulle försämras.
Då ett plastikkirurgiskt ingrepp kunnat utföras inom den allmänna sjukvården, har merkostnader för en framtida plastikoperation i privat regi ansetts inte nödvändiga och därmed inte ersättningsgilla. - Ersättning för ärr har uppskattats enligt de normer som gällde vid tiden för nämndens yttrande.
Preskriptionstiden på tre år från kännedom om en läkemedelsskada börjar löpa först när patienten blivit medveten om sin skada och att den kan ha orsakats av läkemedel.
Bröstkörtelförstoring hos en manlig patient till följd av behandling med antidepressiva läkemedel för att lindra panikångest har ansetts så sällsynt och av sådan omfattning att denna biverkan inte skäligen bort godtas utan rätt till ersättning.
Bestående impotensbesvär efter upphörandet av medicinering med betablockerare är inte kända som biverkan till sådant läkemedel. Besvären, som kunnat orsakas av flera andra faktorer ensamma eller i kombination, har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom läkemedelsanvändningen.
Skada som inte berott på ett läkemedels verkan som läkemedel har inte ansetts ha uppkommit genom användning av läkemedel.
Det förhållandet att en enstaka biverkningsrapport med "möjligt samband" mellan ett visst läkemedel och en biverkan har registrerats i Läkemedelsverkets biverkningsregister medför inte att kravet på övervägande sannolikhet för orsakssamband kan anses uppfyllt.
Oro för framtida skadeföljder till följd av läkemedelsanvändning har ansetts sakna fog och inte vara av det slaget att särskild ersättning kan lämnas. - Läkemedelsbiverkan har lett till operation som medfört kvarstående kosmetisk defekt, och på grund härav har ersättning lämnats för lyte och men. Ersättning har ansetts kunna utgå också för sveda och värk oavsett om sjukdomstiden understigit tre månader eller ej.
Vid bedömningen om biverkningar genom läkemedelsanvändning skäligen måste tålas saknar det betydelse om patienten har informerats om risken för biverkningarna. - Ögonbesvär till följd av kortisonbehandling, vilka utgjort en väl känd och kalkylerad risk vid behandlingen, samt därmed sammanhängande psykiska besvär har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning med hänsyn till att behandlingen avsett en mycket allvarlig grundsjukdom och varit oundvikligen nödvändig.
Om en känd biverkan leder till skada som medför en sjukdomsperiod understigande tre månader och patienten därefter är fullt återställd, får skadan normalt anses vara så ringa att den rimligen bör tålas utan rätt till ersättning. Undantag kan dock göras vid betydande besvär, t ex svår värk eller livshotande tillstånd.
Det har ansetts övervägande sannolikt att viktökning, vilken helt eller delvis uppkommit som en följd av behandling med ett antidepressivt läkemedel, i sin tur, eventuellt tillsammans med andra faktorer, utlöst diabetes. – Denna komplikation har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning med hänsyn till att läkemedlet satts in för att lindra ett ytterst svårt kroniskt smärttillstånd.
Då sannolikheten för att vissa neurologiska besvär haft samband med användning av ett antidepressivt läkemedel är större än att de berott på grundsjukdomen och då någon annan tänkbar orsak inte framkommit, har det ansetts övervägande sannolikt att besvären orsakats genom läkemedelsanvändningen.
Glycerol har ansetts utgöra läkemedel. - En nervskada har uppkommit genom glycerolinjektioner. Det är mest sannolikt att vissa därefter inträffade skador uppkommit som följd av nervskadan. Även de nytillkomna skadorna har ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakats genom läkemedelsanvändningen.
Svår blödarsjuka har behandlats med ett faktorkoncentrat som orsakat kronisk hepatit C. Eftersom det varit fråga om ett nödvändigt risktagande med tanke på den svåra grundsjukdomen, har biverkningen ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning. - En till följd av läkemedelsskada ökad risk för ytterligare biverkningar har ansetts inte i sig vara en läkemedelsskada. Ersättningsfrågan har dock ansetts kunna omprövas, om sådana ytterligare biverkningar skulle uppkomma i framtiden.
Det förhållandet att patienten i framtiden på grund av en läkemedelsutlöst överkänslighetsreaktion måste avstå från i stort sett all adekvat neuroleptisk medicinering för sin psykiska grundsjukdom, som på grund därav kan orsaka ökade psykiska besvär, har ansetts inte kunna betraktas som en ersättningsbar skada.
En livshotande immunbristsjukdom har behandlats med ett gammaglobulinpreparat som orsakat en särskilt i förening med grundsjukdomen mycket allvarlig biverkan i form av hepatit C. Risken för denna biverkan har när läkemedlet sattes in inte varit så klarlagd att det funnits anledning för fackmannen att räkna med den. Inte heller vid den fortsatta läkemedelsbehandlingen har man varit lika medveten som i dag om risken för en allvarlig biverkan. Det är inte uteslutet att behandlingen annars hade kunnat göras på ett mindre riskfyllt sätt, om än med sämre resultat. Biverkningen har ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
En immunbristsjukdom av tämligen lindrig art har behandlats med ett gammaglobulinpreparat som orsakat en allvarlig biverkan i form av kronisk hepatit C. Enligt gällande bestämmelser skulle läkemedlet ha kontrollerats så att det inte var smittat med hepatit C-virus. Eftersom det alltså inte varit fråga om ett övervägt och avsiktligt risktagande vid behandlingen, har biverkningen med hänsyn till läkemedelsskadans svårhetsgrad ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
En allvarlig hud- och muskelsjukdom har behandlats med ett gammaglobulinpreparat som orsakat en allvarlig biverkan i form av kronisk hepatit C. Enligt gällande bestämmelser skulle läkemedlet ha kontrollerats så att det inte var smittat med hepatit C-virus. Eftersom det alltså inte varit fråga om ett övervägt och avsiktligt risktagande vid behandlingen, har biverkningen med hänsyn till läkemedelsskadans svårhetsgrad ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
Upprepade infektioner har behandlats med ett immunstimulerande läkemedel som orsakat sårbildning på ena benet. Denna biverkan har vid tidpunkten för läkemedelsanvändningen inte varit lika känd som i dag. Eftersom det alltså inte varit fråga om ett övervägt och avsiktligt risktagande vid behandlingen, har biverkningen med hänsyn till läkemedelsskadans svårhetsgrad ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.n
Frågan om en skada är av kroppslig eller rent psykisk art bör normalt prövas innan ställning tas till frågan om det är övervägande sannolikt att skadan har orsakats genom användning av läkemedel.
Lidande och obehag som följd av rykte om personlighetsförändring genom läkemedelsanvändning har inte ansetts vara av det slaget att ersättning kan utgå för personskada.
Vissa nytillkomna besvär har ansetts med övervägande sannolikhet ha samband med tidigare besvär till följd av behandling med kortisonpreparat. Även de nytillkomna besvären har därför ansetts orsakade genom läkemedelsanvändningen.
En nervskada har uppkommit efter ryggmärgsbedövning. Det har ansetts sannolikt i sig att skadan är en följd av toxisk påverkan av läkemedel. Sannolikheten för läkemedelsanvändningen som orsak till skadan jämfört med övriga tänkbara orsaker har ansetts vara så mycket större att kravet på övervägande sannolikhet för orsakssamband varit uppfyllt.
Ändring av samordningsförmåner har ansetts kunna grunda rätt till omprövning av ersättning för inkomstförlust även om ändringen beror på ett generellt beslut av statsmakterna. Ändringen har dock i det särskilda fallet ansetts inte vara så väsentlig att ersättningen för inkomstförlust höjts.
En blödarsjuk person har avlidit sedan han smittats av HIV-virus i samband med läkemedelsbehandling. De efterlevandes underhållsbehov har uppskattats med ledning av Trafikskadenämndens schabloner för förlust av underhåll. – De efterlevande har ansetts inte kunna tillerkännas ersättning för psykiskt lidande med anledning av dödsfallet. – Möjlighet har inte ansetts finnas att vid tillämpningen av läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser ta sådana hänsyn som legat bakom ersättningarna till Estoniaoffrens anhöriga i den mån dessa ersättningar gått utöver vad som följer av gällande rätt.
Personlighetsförändringar har uppkommit under pågående medicinering med bensodiazepinpreparat. Det har ansetts att medicineringen som skadeorsak är sannolik i sig och att sannolikheten för denna orsak i förhållande till övriga tänkbara orsaker är så mycket högre att kravet på övervägande sannolikhet för orsakssamband är uppfyllt. – Läkemedlet har satts in på grund av sömnsvårigheter, vilka ansetts inte ha varit av så allvarlig art att vare sig personlighetsförändringarna eller ångestreaktioner en tid efter upphörandet av läkemedlet skäligen bort tålas utan rätt till ersättning.
Patienten har drabbats av hjärtbesvär efter behandling med kortisonpreparat för SLE. Såväl grundsjukdomen som läkemedlet har utgjort tillräcklig betingelse för uppkomsten av hjärtbesvären utan att var för sig kunna anses vara den mest sannolika orsaken. Eftersom båda möjligheterna inverkat tillsammans och samtidigt och därigenom ökat risken för hjärtbesvären samt läkemedlet därvid varit en nödvändig betingelse för uppkomsten av dessa besvär, har orsakssamband ansetts föreligga. - Hjärtbesvären har, vid en avvägning mot grundsjukdomen, ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Anhörig till en patient som smittats av HIV-virus i samband med läkemedelsanvändning har ansetts inte kunna tillerkännas ersättning för personskada i form av psykisk depression till följd av patientens läkemedelsskada.
Preskriptionstiden på tre år från kännedom om en läkemedelsskada börjar löpa först när patienten har fått kännedom om att läkemedelsanvändning har medfört en skada.
Blödarsjuka, som utgjort en mellanform av svår och lindrig blödarsjuka, har behandlats med ett faktorkoncentrat som orsakat hepatit C. Denna biverkan har fått svårartade konsekvenser i form av levercirros och lett till en oväntad komplikation i form av matstrupsbråck. Läkemedelsbiverkningarna har ansetts sammantaget så svåra att de i jämförelse med det behandlade grundtillståndet inte skäligen bort tålas utan rätt till ersättning. - Principuttalande om skälighetsbedömningen vid olika former av blödarsjuka.
Efter antiepileptisk medicinering för behandling av ett allvarligt epilepsitillstånd har en hjärnskada uppkommit som medfört tetrapares och afasi. Dessa mycket svåra konsekvenser i jämförelse med grundtillståndet har ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
Patienten avled innan slutlig uppgörelse träffats om ersättning för ideell skada. Rätten till denna ersättning har med hänsyn till de särskilda omständigheterna i fallet ansetts ha övergått på arvingarna.
Begär som kan uppkomma efter användning av bensodiazepinpreparat har ansetts utgöra ett rent psykiskt beroende och inte vara att hänföra till skada av kroppslig art, till skillnad från vegetativa symptom som kan uppträda vid abstinens efter utsättande av sådana läkemedel. - Långvariga kroppsliga besvär har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom läkemedelsanvändningen. - Akuta abstinensbesvär efter utsättandet av läkemedlet har vid en avvägning mot patientens psykiska grundsjukdom ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten har på grund av blodproppsbenägenhet och uppkommen läkemedelsskada i form av benskörhet inte fått på nytt bli gravid. Detta förhållande har ansetts i princip kunna jämställas med sterilitet, som dock inte utgjort någon merskada till följd av läkemedelsskadan eftersom patienten redan på grund av sin blodproppsbenägenhet varit tvungen att avstå från ny graviditet.
Välkända och vanliga biverkningar i form av urineringsbesvär, synbesvär och muntorrhet till följd av hjärtmedicinering har med hänsyn till patientens allvarliga grundsjukdom och då annan effektiv behandling inte funnits att tillgå ansetts rimligen få tålas utan rätt till ersättning.
Oregelbundna blödningsrubbningar vid användning av preventivmedel (p- stavar) har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning med hänsyn till att det rört sig om en känd verkan och förväntad effekt av läkemedlet samt patienten - som inte varit sjukskriven på grund av blödningsrubbningarna - efter en tid kunnat undvika besvären genom att inte längre använda läkemedlet.
Räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta har ansetts tillämpliga på fordran på ersättning från läkemedelsförsäkringen med hänsyn till att en sådan fordran är civilrättsligt grundad och andra villkor inte föreskrivits i ersättningsbestämmelserna för försäkringen. (Se numera § 12 st 2 i 1993 års ersättningsbestämmelser.)
Preskriptionstiden på tre år från kännedom om en läkemedelsskada börjar löpa först när det klarlagts att patientens skada kan ha orsakats av läkemedel. – Ögonbesvär till följd av kortisonbehandling för eksem har varit av sådan art och omfattning att de i jämförelse med grundbesvären ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
Psykiska besvär har ansetts vara en följd av hormonpåverkan som orsakats genom användning av ett preventivmedel (p-stavar). Denna hormonpåverkan har ansetts utgöra en patofysiologisk rubbning och därmed en skada av kroppslig art. - De läkemedelsutlösta psykiska besvären, vilka föranlett sjukskrivning och behandling vid psykiatrisk klinik, har ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
Övergående utslag i ansiktet, på armarna och på handryggarna till följd av behandling med antibiotika för urinvägsinfektion har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Personlighetsförändring i form av hypomant tillstånd har ansetts vara en följd av patofysiologisk rubbning och därmed utgörs en skada av kroppslig art. - Skadan har ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av läkemedel. - Läkemedelsskadan har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom det förelegat ett motiverat risktagande att sätta in läkemedlet (ett licenspreparat) för att lindra patientens svåra psykiska tillstånd och personlighetsförändringen pågått relativt kort tid.
Det förhållandet att ett läkemedel används av någon annan än den för vilken det ordinerats har ansetts inte principiellt hindra en tillämpning av läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser. - Den som på eget bevåg använder annans receptbelagda läkemedel och genom läkemedelsanvändningen drabbas av biverkningar har ansetts medverka till sin skada genom vårdslöshet. Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i fallet har vårdslösheten dock inte bedömts som grov. - (Se numera § 6 i 1993 års ersättningsbestämmelser.)
Rörelserubbningar har ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av ett lugnande läkemedel. - Rörelserubbningarna har ansetts vara av sådan art och omfattning att de i jämförelse med grundbesvären inte skäligen bort godtas utan rätt till ersättning.
Huvudsakligen övergående läkemedelsbiverkningar i form av en sköldkörtelsjukdom och därav föranledda besvär i händerna och partiella förlamningar i båda benen, liksom impotensbesvär, har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom det förelegat ett motiverat risktagande att sätta in läkemedlet för att behandla en mycket allvarlig hjärtsjukdom.
Medicinering med antibiotika för influensa har medfört diarrébesvär som i sin tur kan ha utlöst tidigare ändtarmsbesvär. Besvären har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, varvid hänsyn tagits till det förhållandet att det vid medicineringen, som var den enda medicinering som fanns att tillgå, förelåg risk för att patienten åter skulle utveckla ändtarmsbesvär.
Medicinering med ett antidepressivt läkemedel har orsakat muntorrhet som medfört tandskador. Denna mycket väl kända biverkan av medicineringen har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom tandskadorna relativt sett varit av mindre svår karaktär än grundsjukdomen och det förelegat ett klart motiverat risktagande att sätta in läkemedlet för att behandla de allvarliga grundbesvären.
Patienten avled innan en fordran på ersättning för sveda och värk fastställts. Rätten till ersättning för ideell skada har ansetts falla bort i och med dödsfallet.
Blödningar efter injektioner med ett antikonceptionsmedel, vilka upphört i och med att patientens äggstockar tagits bort ca ett och ett halvt år efter den sista injektionen, har till den del de berott på injektionerna ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Bestående rörelserubbningar till följd av läkemedelsbehandling för sömnbesvär och ångest har ansetts vara av sådan art och omfattning att de i jämförelse med grundbesvären inte skäligen bort godtas utan rätt till ersättning.
Diarrébesvär till följd av behandling med antibiotika för urinvägsinfektioner har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom behandlingen varit nödvändig med tanke på grundsjukdomen och det alltså förelegat ett klart motiverat risktagande att sätta in antibiotikan.
Bestående röstförändring till följd av behandling med anabola steroider för håravfall har ansetts inte skäligen böra godtas utan rätt till ersättning.
Mycket välkänd biverkan i form av relativt lindriga balansbesvär till följd av antibiotikabehandling som varit nödvändig för att genomföra en angelägen höftledsoperation har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Ett barn har fötts med ryggmärgsbråck som orsakats av ett antiepilektiskt läkemedel med vilket modern under graviditeten behandlats för en allvarlig epilepsisjukdom. Skadan på fostret har ansetts utgöra en läkemedelsskada som omfattas av läkemedelsförsäkringen. - Eftersom risken för en läkemedelsbetingad missbildning hos fostret sannolikt varit mindre än faran för svåra epileptiska anfall hos modern om hon under graviditeten upphört att använda läkemedlet, har ett nödvändigt risktagande förelegat för att undvika skada på såväl modern som fostret. Skadan på fostret har därför ansetts inte ersättningsbar.
Mycket väl känd biverkan i form av allvarlig hörselnedsättning till följd av behandling med antibiotika för allmän blodförgiftning har med hänsyn till den livshotande grundsjukdomen ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Risken för att i framtiden drabbas av läkemedelsbiverkningar har inte ansetts utgöra en ersättningsgill skada. Ökade besvär på grund av att den som tillfogats en läkemedelsskada måste avstå från vissa läkemedel har inte heller ansetts kunna medföra rätt till ersättning.
Ett psykiskt tvångssyndrom har ansetts med övervägande sannolikhet ha utlösts av en depression som orsakats genom användning av ett licenspreparat för akne. De psykiska besvären har därför i sin helhet ansetts utgöra en läkemedelsskada.
Ersättning för ideell skada vid HIV-infektion utan sjukdomssymtom till följd av behandling med faktorpreparat har ansetts inte böra överstiga 90.000 kr.
Vanlig och välkänd biverkan i form av muntorrhet med ökad risk för karies till följd av behandling med antidepressiva läkemedel för att lindra en allvarlig psykisk sjukdom har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Känd biverkan i form av smärtsam känslolöshet till följd av glycerolbehandling för svår värk har ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning, eftersom skadan var så sällsynt att den vid praktiskt-kliniskt bruk inte kunde betraktas som förväntad samt skadan var av större omfattning än grundsjukdomen.
Väl känd biverkan i form av allvarliga blödningskomplikationer till följd av behandling med antikoagulationsmedel för en livshotande blodproppssjukdom har medfört att patienten avlidit genom hjärnblödning. Eftersom det med hänsyn till grundsjukdomens allvarliga art förelegat ett nödvändigt risktagande vid behandlingen, har blödningskomplikationerna trots deras allvarliga karaktär ansetts inte vara ersättningsbara.
Hjärninfarkt som medfört kvarstående besvär i ena foten har ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakats genom östrogenbehandling för prostatacancer, eftersom behandlingen kraftigt ökat risken för olika blodproppssjukdomar och det – frånsett åldern och möjligen prostatacancern – inte förelegat några predestinerande faktorer för proppbildning. – Denna biverkan av läkemedelsbehandlingen har, särskilt med hänsyn till att den är mycket välkänd, ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning. – Frågan om hur och i vilken utsträckning patienten informerats om risken för biverkningar före behandlingen har ansetts sakna betydelse för rätten till ersättning från läkemedelsförsäkringen.
Väl känd biverkan i form av skada på ena balansnerven till följd av behandling med antibiotika för allmän blodförgiftning har med hänsyn till den livshotande grundsjukdomen ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Väl känd biverkan i form av övergående inflammation i munhålan till följd av behandling med ett antireumatiskt läkemedel för kronisk ledgångsreumatism har vid en avvägning mot den allvarliga grundsjukdomen ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Väl känd biverkan i form av nervsjukdom till följd av klinisk prövning av ett licenspreparat för att behandla en allvarlig cancersjukdom har ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning, eftersom preparatet efter prövning bedömts sakna terapeutisk verkan och preparatet medfört en skada av invalidiserande natur.
Övergående leverpåverkan till följd av medicinering för ett besvärligt smärttillstånd med värk i mage och gom har vid en avvägning mot grundbesvären ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Behandling med antiepileptiskt läkemedel har orsakat att tandköttet i underkäken svullnat upp så att alla tänder i käken måste tas bort. Denna biverkan, som varit väl känd och sannolikt inte kunnat undvikas med annan antiepilepsimedicinering, har med hänsyn till den allvarliga grundsjukdomen ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
En tarmsjukdom som inte är känd som biverkan till antibiotika har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av sådant läkemedel.
Övergående hörselnedsättning och bestående öronsusningar till följd av antibiotikabehandling som varit nödvändig för att bota en livshotande lunginflammation har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Tandskador och håravfall till följd av behandling med neuroleptika för en svår psykisk sjukdom har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Kronisk trombocytopeni som, till skillnad från akut sådan sjukdom, inte är känd som biverkan till antihistamin har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av sådant läkemedel.
Hjärtfelsliknande besvär av psykisk eller psykosomatisk natur har ansetts orsakade av en läkemedelsutlöst anafylaktisk chock. - Besvären har ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
Känd biverkan i form av svampinfektion i munhålan till följd av behandling med kortisonpreparat för att häva andnöd vid en allvarlig lungsjukdom har vid en avvägning mot grundsjukdomen ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Ett ryggmärgsvätskeprov som tagits för att utesluta möjligheten av en blödning i hjärnan har medfört en blödning utanför den hårda hjärnhinnan. Blödningen har på grund av en efterföljande behandling med antikoagulationsmedel för att förebygga en misstänkt hjärninfarkt inte upphört utan orsakat en dubbelsidig förlamning av underkroppen (paraplegi). Skadan har ansetts orsakad genom användning av läkemedel. - Vid en avvägning mellan arten och svårhetsgraden av den sjukdom läkemedelsbehandlingen avsett och läkemedelsskadans svårhetsgrad har skadan ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
Ett ryggmärgsvätskeprov som tagits för att utesluta möjligheten av en blödning i hjärnan och en efterföljande behandling med antikoagulationsmedel för att förebygga en misstänkt hjärninfarkt har orsakat en blödning under spindelvävshinnan. Blödningen har medfört intensiv smärta samt sjukskrivning i ca två månader varav drygt tre veckor på sjukhus. Skadan har ansetts orsakad genom användning av läkemedel. - Vid en avvägning mellan å ena sidan arten och svårhetsgraden av den sjukdom läkemedelsbehandlingen avsett och å andra sidan det mycket svåra men övergående smärttillståndet har läkemedelsskadan ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Blödarsjuka har behandlats med ett faktorkoncentrat som orsakat en HIV- infektion med kroppsliga skador av sådan art och omfattning att de ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
Ögonsjukdom har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av kortisonpreparat, eftersom endast en låg dos använts och sjukdomen börjat visa sig först ett halvt år efter det att läkemedelsanvändningen upphört.
Skada på ena innerörat har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av antibiotika.
Cytostatikabehandling, som varit adekvat med hänsyn till den diagnos som ställts, har medfört brist på blodceller vilket lett till döden. Skadan har ansetts ersättningsbar, eftersom medicineringen med kännedom om sjukdomens fortsatta utveckling borde ha varit en helt annan.
Skada i mellanörat till följd av att lustgas, som använts vid narkos i samband med en operation, genom tryckverkan medfört blödningar och vävnadsbristningar i innerörat har ansetts bero på användning av läkemedel.
Synnedsättning på grund av en grenvenstrombos har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom behandling med ett östrogenpreparat utan bero på andra faktorer.
Kända och övergående biverkningar i form av utslag, klåda och hög feber till följd av antibiotikabehandling som varit nödvändig för att bota en testikelinflammation har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Ledvärk har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av ett analgetiskt läkemedel, eftersom värken återkommit i upprepade skov efter det att läkemedelsanvändningen upphört.
Leverpåverkan till följd av användning av ett narkosmedel vid operation av en stortå har ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning, eftersom läkemedelsskadan medfört långvarig trötthet som motiverat en betydligt längre sjukskrivningstid än grundsjukdomen.
Blodpropp i lungan har ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av p-piller, eftersom läkemedelsanvändningen förstärkt den risk för ökad proppbildning som en nedsatt koaguleringsförmåga i patientens blod medfört.
Väl känd biverkan i form njur- och benmärgsskador till följd av behandling med cytostatika för en svårartad hjärntumör har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Blodproppar i lungan, som uppkommit efter en knäoperation och lett till döden, har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av p-piller, eftersom patienten dessförinnan använt p-piller i tio år utan problem och knäoperationen medfört en ökad risk för proppbildning.
Blodpropp i ena benet har ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av p-piller.
Hjärtinfarkt, som lett till döden, har ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av p-piller.
Blodpropp i lungorna har ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av p-piller.
Hjärnstamsinfarkt har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av p-piller, eftersom patienten – som var storrökare – tidigare hade använt p-piller i tretton år utan att drabbas av några besvär samt infarkten uppkommit först omkring ett halvt år efter det att p-pilleranvändningen hade upphört.
Välkänd biverkan i form av övergående hudutslag till följd av nödvändig behandling med antibiotika för inflammation i njurbäcken och njure har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
I samband med hjärtmassage för att häva en anafylaktisk chock till följd av behandling med dextranlösning vid en gallstensoperation har patienten tillfogats skador på ena armen och i bröstkorgen. Skadorna har ansetts ersättningsbara med hänsyn till att läkemedelsbehandlingen skett i förebyggande syfte och läkemedlet haft en låg biverkansfrekvens.
Anafylaktisk chock till följd av behandling med dextranlösning för att underlätta blodcirkulationen vid en akut magtarmkatarr har lett till döden. Skadan har ansetts ersättningsbar med hänsyn till att läkemedelsbehandlingen skett i förebyggande syfte och läkemedlet haft en låg biverkansfrekvens.
Anafylaktisk chock till följd av behandling med dextranlösning för att häva blodtrycksfall vid operation av en fotledsfraktur har medfört en svår, invalidiserande hjärnskada. Skadan har ansetts inte ersättningsbar med hänsyn till att patientens ålder och allmänna hälsotillstånd inneburit en påtagligt ökad risk för komplikationer.
Livshotande bukblödning till följd av behandling med antikoagulationsmedel för en ventrombos i underbenet har med hänsyn till den allvarliga grundsjukdomen ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Ögonsjukdom hos en äldre patient med åldersförändringar i näthinnans centrala delar har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av ett antiinflammatoriskt läkemedel.
Väl känd biverkan i form av bestående bortfall av balanssinnet till följd av behandling med antibiotika för en livshotande infektion har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Känd men sällsynt biverkan i form av svåra diarrébesvär till följd av behandling med antibiotika för ett svårläkt sår, vilken biverkan varit avsevärt allvarligare än det funnits anledning att räkna med, har vid en jämförelse med grundbesvären ansetts inte skäligen böra godtas utan rätt till ersättning.
Blodproppar i bl.a. lungorna, som lett till döden, har ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av p-piller.
Synnedsättning på grund av propp i ena ögats hålrum har ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av p-piller.