Rörelsebesvär som uppkommit i samband med en medicinsk undersökning av bukhålan har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom en toxisk påverkan av de anestesimedel som använts vid undersökningen.
Patienten, född 1975, fick efter en blindtarmsoperation i mars 1988 besvär med molande smärtor i bukhålan i samband med måltid. Vid några tillfällen hade hon attacker av svåra krampsmärtor med kräkningar och feber. Hon utreddes på barnklinik med bl a gastroduodenoskopi och tunntarmsröntgen utan att man kunde finna någon förklaring till besvären.
Den 7 november 1991 genomgick patienten en laparoskopisk undersökning (s.k. titthålsoperation), sedan man misstänkt att tarmen eller tarmkäx växt samman vid blindtarmsärret. Eftersom porfyri kunde vara en förklaring till patientens besvär, bedövades hon inför undersökningen med Ketalar i förening med lustgas och Isoflurane. Dagen efter undersökningen – som visade normala fynd – upptäcktes att patienten hade tilltagande neurologiska symtom med främst svårigheter att stå och gå samt skakningar i framför allt höger kroppshalva. Omfattande undersökningar av bl a specialister i neurologi ledde fram till diagnosen "pseudoneurologisk paraparalys efter laparoskopi". Efter behandling med bl a sjukgymnastik och arbetsterapi samt muskelavslappnande medicin skrevs patienten ut från sjukhuset den 5 juni 1992. Hon kunde då röra sig i princip obehindrat.
Händelsen anmäldes till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, som i beslut den 23 december 1993 uttalade bl a att inget talade för att det parestillstånd som drabbat patienten i anslutning till operationen den 7 november 1991 hade något samband med det använda narkosmedlet.
Ärendet prövades också av Patientförsäkringen, som förklarade att det inte med övervägande sannolikhet fanns något samband mellan läkemedlet Ketalar och patientens rörelsebesvär. Ärendet överfördes därefter till Läkemedelsförsäkringen.
Patienten begärde sedan ersättning från Läkemedelsförsäkringen, eftersom annan slutsats inte kunde dras än att hennes förlamning, som var en följd av ingreppet den 7 november 1991, med övervägande sannolikhet hade orsakats av Ketalar eller av detta läkemedel i kombination med andra anestesimedel eller mekanisk påverkan.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att det inte var sannolikt att den parapares som patienten drabbats av efter operationen den 7 november 1991 hade orsakats av Ketalar eller av detta läkemedel i kombination med andra anestesimedel eller mekanisk påverkan.
Nämnden gjorde i yttrande den 29 oktober 1997 följande bedömning:
Med läkemedelsskada förstås enligt § 3 i ersättningsbestämmelserna för läkemedelsförsäkringen sjukdom eller annan skada av kroppslig art som med övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av läkemedel. För att en läkemedelsskada skall anses föreligga är det alltså inte tillräckligt att patientens skada kan ha orsakats genom läkemedelsanvändning, utan denna orsak skall vara mer sannolik än någon annan tänkbar förklaring till skadan.
På grund av långvariga bukbesvär med tidvis svåra krampsmärtor, kräkningar och feber genomgick patienten den 7 november 1991 en laparoskopisk undersökning, varvid Ketalar i förening med lustgas och Isoflurane användes som anestesimedel. Efter undersökningen hade patienten uttalade neurolo
giska besvär i form av bland annat gångrubbningar. Enligt en anteckning i patientens läkarjournal den 7 januari 1992 bedömdes besvären som "funktionell parapares sekundär till hennes buksmärtor". Patienten skrevs ut från sjukhuset den 5 juni 1992 och kunde då i princip röra sig obehindrat.
Det är känt att behandling med Ketalar kan framkalla toniska och kloniska rörelser i anslutning till behandlingen. Som docenten Claes Mebius, Djursholm, anfört i ett utlåtande den 18 maj 1997 saknas det däremot belägg för att detta läkemedel, ensamt eller i kombination med de andra anestesimedel som använts, kan orsaka rörelsebesvär av det slag som patienten drabbats av efter den laparoskopiska undersökningen. Av nämnda utlåtande framgår även att anestesimedlen inte utgör någon sannolik förklaring till dessa besvär. Samma uppfattning har tidigare redovisat i ett utlåtande den 19 november 1992 av professorn Anders Rane, Bromma.
I ett utlåtande den 18 december 1995 har professorn Lennart Wetterberg, Stockholm, anfört att patientens neurologiska besvär uppkommit i samband med den laparoskopiska undersökningen. Detta i och för sig ostridiga förhållande berättigar dock enligt nämndens mening inte till slutsatsen att besvären har orsakats genom en toxisk påverkan av de anestesimedel som använts vid denna undersökning. Mot denna slutsats talar – utöver att detta inte utgör någon känd biverkan av dessa läkemedel – att de neurologiska besvären upphört efter sju månader. Andra förklaringar till besvären kan också tänkas, t. ex. att de har framkallats av det trauma och de andra påfrestningar som undersökningen inneburit för patienten.
Med hänsyn till det sagda kan det inte anses övervägande sannolikt att patientens rörelsebesvär har orsakats genom läkemedelsanvändning.
Någon läkemedelsskada föreligger alltså inte.
Dnr 72/1996
Jfr RFS B:8 1997:9