Ett ryggmärgsvätskeprov som tagits för att utesluta möjligheten av en blödning i hjärnan och en efterföljande behandling med antikoagulationsmedel för att förebygga en misstänkt hjärninfarkt har orsakat en blödning under spindelvävshinnan. Blödningen har medfört intensiv smärta samt sjukskrivning i ca två månader varav drygt tre veckor på sjukhus. Skadan har ansetts orsakad genom användning av läkemedel. - Vid en avvägning mellan å ena sidan arten och svårhetsgraden av den sjukdom läkemedelsbehandlingen avsett och å andra sidan det mycket svåra men övergående smärttillståndet har läkemedelsskadan ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1948, insjuknade hösten 1984 med övergående svaghet i höger arm och ben samt huvudvärk och yrsel. Lumbalpunktion utfördes för att utesluta möjligheten av en cerebral blödning. Eftersom någon sådan inte kunde påvisas och man misstänkte TIA (transitorisk ischemisk attack), dvs ett övergående blodtomhetstillstånd i hjärnan, påbörjades en och en halv timme efter lumbalpunktionen behandling med Heparin. Efter ett och ett halvt dygn hade patienten smärtor i korsryggen med utstrålning i båda benen. Smärtorna var mycket svåra och fordrade behandling med mycket kraftiga smärtstillande medel vilka dock inte hade tillräcklig effekt. Även TNS-behandling prövades. Efter ett par dygn minskade smärtorna successivt. Patienten, vars grundbesvär gick tillbaka kort efter insjuknandet, vistades på sjukhus 23 dagar och var sjukskriven ca två månader. I december 1984 var han återställd utan kvarstående besvär. Smärtorna bedömdes bero på en spinal subaraknoidalblödning efter lumbalpunktionen och Heparinbehandlingen.
Läkemedelsförsäkringen framhöll att behandlingen hade följt allmänt rekommenderade principer vid TIA, då antikoagulantia sätts in för att förhindra processens utbredning och dessförinnan lumbalpunktion utförs för att utesluta möjligheten av en cerebral blödning. Läkemedelsförsäkringen begärde principutlåtande av nämnden, eftersom en läkemedelsskada i vanlig bemärkelse inte kunde sägas föreligga och jämförelsen mellan den uppkomna skadans svårhetsgrad och svårhetsgraden av en eventuellt fortskridande grundsjukdom som behandlingen avsett att förebygga erbjöd mycket stora svårigheter i det enskilda fallet.
Nämnden gjorde i yttrande den 3 juli 1985 följande bedömning:
Den uppkomna skadan, en blödning som givit en intensiv smärta och som förorsakat vistelse på sjukhus i 23 dagar och sjukskrivning i cirka två månader, har orsakats genom användningen av läkemedel. Enligt 5 § i ersättnings
åtagandet ersätts läkemedelsskada inte om skadan med hänsyn till arten och svårighetsgraden av den sjukdom som behandlingen avsett, den skadades hälsotillstånd i övrigt, skadans omfattning, möjligheterna och anledningen för fackmannen att förutse läkemedlets verkningar och andra omständigheter skäligen får godtas som en biverkan av läkemedelsanvändningen. Det insatta läkemedlet Heparin har egenskapen att nedsätta blodets koagulationsförmåga vilket innebär en förhöjning av blödningsrisken vid alla slags ingrepp. Detta gäller även ifråga om lumbalpunktioner. Med hänsyn härtill och till arten och svårighetsgraden av den sjukdom som behandlingen avsett bedömer nämnden att patienten skäligen måste godta det i och för sig mycket svåra men övergående smärttillståndet som en biverkan till behandlingen med läkemedel. Någon ersättningsbar läkemedelsskada föreligger således inte.
Dnr 6/1985
(Jfr RFS 1978-1989 s. 82-83)