Räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta har ansetts tillämpliga på fordran på ersättning från läkemedelsförsäkringen med hänsyn till att en sådan fordran är civilrättsligt grundad och andra villkor inte föreskrivits i ersättningsbestämmelserna för försäkringen. (Se numera § 12 st 2 i 1993 års ersättningsbestämmelser.)
Sedan Läkemedelsförsäkringen tillerkänt patienten, född 1915, viss ersättning för läkemedelsskada, begärde denne ytterligare ersättning samt yrkade samtidigt dröjsmålsränta fr o m den 20 december 1989 efter en räntesats motsvarande diskontot med tillägg av fyra procentenheter. Ärendet hänsköts den 8 november 1991 till nämnden.
Nämnden fann i yttrande den 1 april 1992 patienten berättigad till ytterligare ersättning. Nämnden uttalade samtidigt att handläggningen av skadeärendet hade dragit ut på tiden och förutsatte att Läkemedelsförsäkringen omgående vidtog de åtgärder som behövdes för att ersättningsfrågan skulle bli slutligt reglerad. Frågan om dröjsmålsränta bordlades emellertid för ytterligare överväganden. Vid sammanträde den 20 maj 1992 beslöt nämnden att inhämta yttrande i frågan från f d justitierådet Ulf K. Nordenson.
Det kan anmärkas att frågan om skyldighet att utge dröjsmålsränta enligt räntelagen (1975:635) diskuterats en längre tid när det gäller ersättning från patientförsäkringen. Därvid hade Konsortiet för patientförsäkring i en skrivelse den 17 april 1990 till dåvarande Försäkringsinspektionen hävdat att någon sådan skyldighet inte förelåg för patientförsäkringens del. Denna uppfattning motiverades bl. a. med att åtagandet att utge ersättning var ett frivilligt åtagande som grundade sig på en ensidig utfästelse och inte kunde ge annan rätt än den som framgick av åtagandet. Eftersom åtagandet i dess lydelse före den 1 juli 1991 inte innehöll några föreskrifter om dröjsmålsränta hade den skadelidande inte rätt till sådan ränta.
Frågan om skyldighet att utge dröjsmålsränta på ersättning från patientförsäkringen före den 1 juli 1991 prövades i en skiljedom den 12 maj 1992 (se RFS B:10 1992:4). Skiljenämnden fann att en sådan skyldighet förelåg, eftersom ersättningsbestämmelsernas speciella karaktär av ensidigt åtagande inte borde utgöra hinder mot att tillämpa bestämmelserna om ränta i 4 § andra stycket räntelagen och de ersättningsbestämmelser som gällde före den 1 juli 1991 inte innehöll något särskilt undantag när det gällde tillämpning av räntelagen.
Ulf K. Nordenson kom i en promemoria den 4 september 1992, som på Läkemedelsförsäkringens begäran kompletterades med ett yttrande den 25 november 1992, till samma slutsats beträffande läkemedelsförsäkringen som den som kommit till uttryck i nyssnämnda skiljedom i fråga om patientförsäkringen.
Sedan Läkemedelsförsäkringen tillerkänt patienten, född 1915, viss ersättning för läkemedelsskada, begärde denne ytterligare ersättning samt yrkade samtidigt dröjsmålsränta fr o m den 20 december 1989 efter en räntesats motsvarande diskontot med tillägg av fyra procentenheter. Ärendet hänsköts den 8 november 1991 till nämnden.
Nämnden fann i yttrande den 1 april 1992 patienten berättigad till ytterligare ersättning. Nämnden uttalade samtidigt att handläggningen av skadeärendet hade dragit ut på tiden och förutsatte att Läkemedelsförsäkringen omgående vidtog de åtgärder som behövdes för att ersättningsfrågan skulle bli slutligt reglerad. Frågan om dröjsmålsränta bordlades emellertid för ytterligare överväganden. Vid sammanträde den 20 maj 1992 beslöt nämnden att inhämta yttrande i frågan från f d justitierådet Ulf K. Nordenson.
Det kan anmärkas att frågan om skyldighet att utge dröjsmålsränta enligt räntelagen (1975:635) diskuterats en längre tid när det gäller ersättning från patientförsäkringen. Därvid hade Konsortiet för patientförsäkring i en skrivelse den 17 april 1990 till dåvarande Försäkringsinspektionen hävdat att någon sådan skyldighet inte förelåg för patientförsäkringens del. Denna uppfattning motiverades bl. a. med att åtagandet att utge ersättning var ett frivilligt åtagande som grundade sig på en ensidig utfästelse och inte kunde ge annan rätt än den som framgick av åtagandet. Eftersom åtagandet i dess lydelse före den 1 juli 1991 inte innehöll några föreskrifter om dröjsmålsränta hade den skadelidande inte rätt till sådan ränta.
Frågan om skyldighet att utge dröjsmålsränta på ersättning från patientförsäkringen före den 1 juli 1991 prövades i en skiljedom den 12 maj 1992 (se RFS B:10 1992:4). Skiljenämnden fann att en sådan skyldighet förelåg, eftersom ersättningsbestämmelsernas speciella karaktär av ensidigt åtagande inte borde utgöra hinder mot att tillämpa bestämmelserna om ränta i 4 § andra stycket räntelagen och de ersättningsbestämmelser som gällde före den 1 juli 1991 inte innehöll något särskilt undantag när det gällde tillämpning av räntelagen.
Ulf K. Nordenson kom i en promemoria den 4 september 1992, som på Läkemedelsförsäkringens begäran kompletterades med ett yttrande den 25 november 1992, till samma slutsats beträffande läkemedelsförsäkringen som den som kommit till uttryck i nyssnämnda skiljedom i fråga om patientförsäkringen.
N/A
Nämnden gjorde i yttrande den 15 februari 1993 följande bedömning:
Den som skadas till följd av användning av läkemedel och uppfyller förutsättningarna för rätt till ersättning enligt ersättningsbestämmelserna för läkemedelsförsäkringen har en civilrättsligt grundad fordran på denna ersättning. Eftersom annat inte har föreskrivits i ersättningsbestämmelserna är räntelagen tillämplig på denna fordran (se 1 § i den lagen).
Enligt 22 och 24 §§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall skyldighet att betala försäkringsersättning, om inte annat har angetts i försäkringsvillkoren, fullgöras en månad efter det att försäkringsgivaren har fått meddelande om försäkringsfallet samt tagit emot handlingar och andra upplysningar som är tillgängliga för den som begär ersättning. Förfallodagen för försäkringsersättningen anses i dessa fall bestämd i förväg. Det innebär att dröjsmålsränta enligt 3 § räntelagen utgår från den sålunda bestämda förfallodagen (dvs. från den dag då den angivna månadsfristen har löpt ut).
Patienten har alltså rätt till dröjsmålsränta på de belopp som har förfallit till betalning enligt nämnda bestämmelser i försäkringsavtalslagen. Enligt 6 § räntelagen motsvarar dröjsmålsräntan det vid varje tidpunkt gällande diskontot med tillägg av åtta procentenheter.
Konsortiet bör snarast betala ut dröjsmålsränta till patienten i enlighet med vad som nu har sagts.
Dnr 20/1991
(Jfr RFS B:8 1992:5)
Anmärkning. I 1993 års ersättningsbestämmelser togs en ny föreskrift in i § 12 st 2 om att vid dröjsmål från försäkringsgivarens sida ränta på skadeersättning utges enligt räntelagen med de avvikelserna att dröjsmål föreligger först 180 dagar efter det att den skadelidande har framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom för att fastställa att läkemedelsskada föreligger samt att räntan motsvarar det vid varje tid gällande diskontot med tillägg av två procentenheter.