Kännedom om att ha smittats av hepatit C-virus och psykisk oro till följd av detta har inte ansetts vara psykisk skada av sådan beskaffenhet att den varit att betrakta som personskada. Skadan har inte ansetts ersättningsbar vid prövningstillfället.
Patienten, född 1973, led av mild Hemofili A och hade under första halvan av 1980-talet behandlats med Octonativ vid blödningar i knä och höfter. Kronisk hepatit C konstaterades 1995. I juni 1998 startades behandling med Introna/Ribavirin. Patientens kroniska hepatit C har dock inte läkt utan C-virus finns kvar i kroppen.
Patienten begärde ersättning och ansåg att biverkan i form av hepatit C var allvarligare än grundsjukdomen. Han begärde även ersättning för den psykiska påfrestning som sjukdomen innebar i form av frihetsinskränkande levnadsregler och oro för att smitta andra samt för framtida konsekvenser av sjukdomen.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att det med övervägande sannolikhet förelåg ett samband mellan läkemedlet och den kroniska hepatit C som patienten drabbats av. Patienten, som efter behandlingen var utan symptom, fick ersättning för sveda och värk samt merkostnader under behandlingen med Introna/Ribavirin. I övrigt avböjdes patientens ersättningskrav. Patienten fick dock förbehåll att återkomma för ny bedömning i enlighet med ett lämnat livslångt förbehåll.
Nämnden gjorde i yttrande den 2 mars 2001 följande bedömning.
Ersättning för sveda och värk samt kostnader har lämnats för den period patienten genomgick antiviral behandling med Introna och Virazole.
Enligt utlåtande av den 19 oktober 2000 utfärdat av professor Ola Weiland framgår att patientens leversjukdom efter den antivirala behandlingen får anses vara utläkt våren 1999 med en total restitution av leverfunktionen. Någon ersättning för kvarstående besvär kan därför inte lämnas från läkemedelsförsäkringen.
Det återstår då att ta ställning till om ersättning kan lämnas för fysiskt och psykiskt lidande fr.o.m. hösten 1995, när patienten informerades om att han blivit smittad med hepatit C-virus, till dess att den antivirala behandlingen påbörjades sommaren 1998.
Av utredningen i ärendet framgår att patientens läkemedelsskada under denna period bestått i att vissa levervärden varit något förhöjda. Några kliniska kroppsliga symptom har inte förelegat.
Patienten har påtalat att kännedom om att ha smittats av hepatit C-virus har varit psykiskt påfrestande på grund av frihetsinskränkande levnadsregler, oro för att smitta andra och farhågor för framtida konsekvenser av leversjukdomen. För att psykiska besvär ska anses som personskada krävs att de utgör en medicinskt påvisbar effekt. Det är alltså inte tillräckligt att de yttrar sig i sådana allmänna känslor av rädsla och obehag som vem som helst kan uppleva i samband med en skadegörande handling. En sådan medicinskt påvisbar effekt kan exempelvis visa sig i att den skadelidande blir sjukskriven eller genomgår terapi till följd av de psykiska besvären. Enligt nämndens mening ger utredningen i ärendet inte belägg för att läkemedelsskadan medfört psykisk oro av sådan beskaffenhet att den i sig är att betrakta som en personskada.
Mot bakgrund av ovanstående anser nämnden att någon ytterligare ersättning inte kan lämnas för närvarande. Nämnden erinrar dock om att Läkemedelsförsäkringen har förbehållit patienten en icke tidsbegränsad generell rätt till omprövning i ersättningsfrågan om han i framtiden mot förmodan skulle få ett återfall av sin leversjukdom.
Dnr L1999/0046