Preskriptionsbestämmelserna i läkemedelsförsäkringen är bara tillämpliga i den mån patientens ersättningskrav avser skador som omfattas av försäkringen.
Patienten, född 1948, behandlades under åren 1972–1982 och 1986–1990 med Stesolid för psykiska besvär. Under denna tid hade hon också en hel del kroppsliga besvär.
Patienten anmälde till Läkemedelsförsäkringen att hon till följd av läkemedelsbehandlingen hade fått mycket svåra funktionsrubbningar i de vitala
organen med svåra andningsbesvär, grava sväljbesvär, hjärtrubbningar, orkeslöshet m.m. som följd. I skadeanmälan den 7 december 1996 uppgav patienten att både hon och hennes läkare under våren 1986 hade förstått att hon blivit beroende av läkemedlet Stesolid. Hon begärde ersättning för sitt lidande på grund av detta beroende och framhöll att ersättningskravet hade ingetts inom 15 år från det att hon upphört att använda detta läkemedel.
Läkemedelsförsäkringen hävdade att patienten redan år 1986 hade varit medveten om att hon blivit beroende av bensodiazepinpreparatet Stesolid och att hennes skadeanmälan, som inkommit till Läkemedelsförsäkringen den 30 december 1996, alltså hade gjorts för sent. Hennes ersättningskrav var därför preskriberat enligt § 13 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen.
Nämnden gjorde i yttrande den 8 juni 1998 följande bedömning:
Enligt § 13 i läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser skall den som vill fordra ersättning för ”läkemedelsskada” skriftligen anmäla skadan inom tre år från det att den skadade fick kännedom om skadan och senast inom femton år från det att den skadade upphörde att använda läkemedel som ensamt eller i förening med annat läkemedel har orsakat skadan.
Med ”läkemedelsskada” förstås enligt § 3 i ersättningsbestämmelserna en skada av kroppslig art som med övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av läkemedel.
Frågan om ett ersättningskrav är preskriberat enligt § 13 uppkommer inte, om kravet avser en skada av annan än kroppslig art. En sådan skada omfattas ju över huvud taget inte av läkemedelsförsäkringen. Preskriptionsbestämmelserna i § 13 blir inte heller tillämpliga på krav på ersättning för en skada av kroppslig art innan det klarlagts att skadan med övervägande sannolikhet har orsakats genom läkemedelsanvändning. Dessförinnan kan patienten ju inte ha kännedom om att skadan utgör en läkemedelsskada i ersättningsbestämmelsernas mening (jfr nämndens yttrande den 7 november 1997 i ärende nr 7/ 1997).
Patienten har i förevarande ärende anmält att hon till följd av behandling med Stesolid under åren 1977–1982 och 1986–1990 fått mycket svåra funktionsrubbningar med svåra andningsbesvär, grava sväljbesvär, hjärtrubbningar, orkeslöshet m m som följd. Av patientens skadeanmälan, som är daterad den 7 december 1996, och av ett brev till nämnden den 9 mars 1998 framgår vidare att hon år 1986 förstått att hon blivit beroende av läkemedlet Stesolid samt att hon fått svåra abstinensbesvär vid avgiftning åren 1982, 1987 och 1990.
Enligt uttalande i den kommentar som hör till ersättningsbestämmelserna, vilket uttalande bekräftats av nämnden vid flera tillfällen (se bl a RFS B:8
1992:1), får det beroende som kan uppkomma vid behandling med t ex bensodiazepiner betecknas som ett rent psykiskt beroende som inte omfattas av försäkringen. I den mån patientens ersättningskrav avser att hon blivit beroende av bensodiazepinpreparatet Stesolid kan detta krav alltså inte bli föremål för preskription enligt § 13 i ersättningsbestämmelserna.
Det kan inte genom den föreliggande utredningen i detta ärende anses klarlagt att de funktionsrubbningar av kroppslig art som patienten anmält med övervägande sannolikhet har orsakats genom läkemedelsanvändningen. Någon preskriptionstid enligt § 13 i ersättningsbestämmelserna har alltså inte börjat löpa när det gäller patientens krav på ersättning för dessa besvär.
Det är väl känt att den som upphör att använda bensodiazepiner kan få abstinensbesvär av kroppslig art en kortare tid efter upphörandet. Patienten har uppenbarligen uppfattningen att de abstinensbesvär som hon fått när hon vid tre tillfällen, senast år 1990, upphört att använda Stesolid beror på denna läkemedelsanvändning. I den mån hennes ersättningskrav avser även dessa abstinensbesvär har besvären alltså anmälts först tre år efter det att hon blivit medveten om att hon drabbats av en läkemedelsskada. Kravet är därför i denna del preskriberat enligt § 13 i ersättningsbestämmelserna. Det gäller även om besvären anmälts inom femton år från det att läkemedelsbehandlingen upphörde.
Dnr 5/1998