Nära anhörig till patient som avlidit på grund av läkemedelsskada har ansetts ha rätt till ersättning för psykiskt lidande trots att hon inte tillhört samma hushåll som den avlidne.
Patienten, född 1950, led av schizoaffektiv sjukdom. Han togs in på psykiatrisk klinik den 7 februari 2007. Den 13 mars 2007 insattes läkemedlet Seroquel. Till följd av läkemedelsbehandlingen drabbades patienten av multiorgansvikt som inte gick att häva utan patienten avled den 20 april 2007. Anhöriga till patienten, bl.a. en syster, begärde ersättning för psykiskt lidande.
Patientens syster, som bodde på samma ort som patienten, uppgav bl.a. följande. Hon hade i 10 års tid innan dödsfallet haft daglig kontakt, ibland upp till 10–15 gånger per dygn, med sin bror och då även nattetid. Hon hjälpte brodern med tvätt, hygien och annat som normalt förekommer mellan sammanboende personer. Under broderns svåra insjuknande och plötsliga död drabbades hon av depression som hon sökte läkare för, varvid hon ordinerades bland annat antidepressiv medicin.
Läkemedelsförsäkringen konstaterade att syskon enligt förarbetena till skadeståndslagen normalt endast har rätt till ersättning för psykiskt lidande i ett fall som detta om det förelegat hushållsgemenskap med den avlidne. Zurich tillade dock att ett syskon även annars kan vara ersättningsberättigat men att en förutsättning för detta är att det förelegat en mycket tät kontakt sedan lång tid tillbaka med den avlidne. Zurich begärde yttrande från nämnden utan att ta någon slutlig ställning.
Nämnden gjorde i yttrande den 21 december 2008 följande bedömning.
Patienten, som led av schizoaffektiv psykos, avled den 20 april 2007 på grund av malignt neuroleptiskt syndrom. Zurich har bedömt att dödsfallet var en följd av patientens läkemedelsanvändning samt att en läkemedelsskada föreligger.
Patientens syster har med anledning av broderns dödsfall yrkat ersättning för psykiskt lidande. Hon har uppgett bl.a. att hon som enda familjemedlem och närmast boende under de senaste 10 åren har haft daglig kontakt, ibland upp till 10–15 gånger per dygn, med brodern. Vidare att hon hjälpt brodern med tvätt, hygien och allt annat som normalt görs när man är sammanboende.
Vid dödsfall till följd av läkemedelsskada kan ersättning enligt § 8.4 i ersättningsbestämmelserna från år 2007 även lämnas till någon som stod den avlidne särskilt nära enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen (1972:207). I regeringens proposition 2000/01:68, som legat till grund för bestämmelsen i skadeståndslagen, anförs att berättigade till skadestånd är de som har stått den avlidne särskilt nära, främst make, registrerad partner, sambo, barn och föräldrar, varvid i första hand åsyftas medlemmar i samma etablerade hushållsgemenskap som den avlidne varit medlem i (s. 72). Vidare anges att det emellertid inte kan uteslutas att även andra personer någon gång kan komma ifråga för ersättning, t.ex. syskon som inte sammanbodde med den avlidne.
I propositionen hänvisar regeringen i fråga om ersättningen till bl.a. syskon som vid tidpunkten för dödsfallet inte levde i hushållsgemenskap med den avlidne till Högsta domstolens dom NJA 2000 s. 521. Av domen framgår att ersättning i sådana fall bör lämnas endast om syskonen på grund av särskilda omständigheter hade en närmare gemenskap än som normalt föreligger mellan syskon.
Av handlingarna i det nu aktuella ärendet framgår att patienten och hans syster bodde ungefär 100 meter från varandra. På grund av sin allvarliga grundsjukdom, schizoaffektiv sjukdom, var patienten i stort behov av hjälp och omvårdnad. Det finns därför ingen anledning att ifrågasätta systerns uppgifter om att syskonen de senaste 10 åren innan brodern dog hade haft täta dagliga kontakter och att hon tagit hand om brodern på det sätt hon uppgett. Nämnden anser därför att syskonen får anses ha haft en närmare relation än den som normalt föreligger mellan syskon.
Mot denna bakgrund får systern anses ha stått patienten så nära att hon enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen har rätt till ersättning för personskada i form av psykiskt lidande av övergående art (sveda och värk) till följd av patientens frånfälle. I enlighet med rådande praxis bör beloppet bestämmas till 25 000 kr.
Dnr L2008/0099