Väl känd biverkan i form av övergående inflammation i munhålan till följd av behandling med ett antireumatiskt läkemedel för kronisk ledgångsreumatism har vid en avvägning mot den allvarliga grundsjukdomen ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1928, behandlades i slutet av mars 1984 med Myocrisin för kronisk ledgångsreumatism. Behandlingen avslutades den 19 april 1984 sedan man upptäckt en inflammation i munslemhinnan. Något senare noterades en tillfällig nedgång av vita blodkroppar, varför patienten lades in för observation två dagar. Efter ungefär en månad ansågs patienten återställd utan bestående men av läkemedelsskadan. Patienten var emellertid fortfarande sjukskriven på grund av sin kroniska ledgångsreumatism. Sedan läkemedelsbehandlingen avslutats blev denna sjukdom mer aktiv.
Patienten uppgav att hon på grund av läkemedelsskadan hade drabbats av ett chocktillstånd med helt nedsatta kroppsfunktioner, såväl fysiskt som psykiskt, vilket medfört att hennes sjukskrivning förlängts sex månader. Enligt patienten uppkom vidare ett livshotande tillstånd genom nedgången av vita blodkroppar.
Läkemedelsförsäkringen anförde att biverkningarna i form av inflammation i munslemhinnan och tillfällig nedgång av vita blodkroppar var väl kända biverkningar av Myocrisinbehandling. När läkemedlet sattes in räknade man alltså med att biverkningar av detta slag kunde uppkomma, men man ansåg att det var värt att ta denna risk för att kunna behandla patientens kroniska ledgångsreumatism. Biverkningarna medförde en sjukskrivning på ca en månad. Någon bestående skada uppkom inte. Under besvärstiden var patienten ändå sjukskriven på grund av sin reumatiska sjukdom. Eftersom biverkningarna, som var kända, hade medfört en sjukdomsperiod understigande tre månader och patienten därefter varit fullt återställd, fick skadan med hänsyn till den allvarliga sjukdom som läkemedelsbehandlingen avsett rimligen tålas utan rätt till ersättning.
Nämnden gjorde i yttrande den 5 maj 1987 följande bedömning:
På grund av de skäl som Konsortiet anfört vid sin prövning av ärendet föreligger inte någon ersättningsbar läkemedelsskada.
Dnr 14/1986
(Jfr RFS 1978-1989 s. 47-48)