En känd men mindre vanlig biverkan i form av hudinflammation till följd av en kortare tids medicinering för att lindra muskel- och ledvärk, vilken biverkan varit besvärlig men upphört redan inom tre veckor, har ansetts inte vara så betydande att ersättning bort utgå när besvären pågått en så kort tid.
Patienten, född 1942, drabbades av muskel- och ledvärk ("tennisarmbåge") under en golfvistelse i Portugal i april 1996 och medicinerade därför med Voltaren, som hade skrivits ut till honom tidigare. Efter fem dagars medicinering uppkom en djupgripande hudinflammation, som möjligen utgjorde ett led i en urticaria vaskulit. Patienten togs in för behandling på en hudklinik den 19 april 1996 och skrevs ut därifrån den 22 april 1996. Vid återbesök den 6 maj 1996 konstaterades att huden var helt utläkt, och hans sjukskrivning upphörde samma dag.
Patienten uppgav att han till följd av Voltarenbehandlingen hade drabbats av svåra hudbiverkningar med klåda, halssvullnad och andningssvårigheter och begärde ersättning för denna läkemedelsskada.
Läkemedelsförsäkringen vitsordade att det med övervägande sannolikhet förelåg ett samband mellan de anmälda besvären och medicineringen med Voltaren men ansåg att besvären skäligen fick tålas utan rätt till ersättning, eftersom de pågått kortare tid än tre månader och inte varit betydande t ex i form av svår värk eller livshotande tillstånd.
Nämnden gjorde i yttrande den 5 maj 1997 följande bedömning:
Trygg-Hansa har godtagit att patientens hudinflammation med övervägande sannolikhet har orsakats av det läkemedel som patienten använt. Den fråga som nämnden har att ta ställning till är om skadan är ersättningsbar enligt § 5 i läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser.
Den skälighetsbedömning som skall göras enligt nämnda paragraf består i en avvägning mellan bl a arten och svårhetsgraden av den behandlade grundsjukdomen, å ena sidan, och läkemedelsskadans verkningar, å andra sidan. Därvid skall vägas in om en uppkommen biverkan varit helt oväntad och oförutsedd eller om det varit fråga om en kalkylerad risk. Av det anförda följer att ju allvarligare grundsjukdomen är, desto svårare biverkningar kan patienten få finna sig i utan rätt till ersättning. Å andra sidan gäller att ju mer bagatellartad grundsjukdomen är, desto ringare biverkningar kan medföra rätt till ersättning. Ersättning lämnas dock inte för biverkningar som är mindre betydande, även om grundsjukdomen är lindrig.
I den kommentar som hör till ersättningsbestämmelserna sägs att, i fall då en känd biverkan - även om den är förhållandevis sällsynt - leder till skada som medför en sjukdomsperiod understigande tre månader och patienten därefter är fullt återställd, skadan normalt får anses vara så ringa att den rimligen bör tålas utan rätt till ersättning. Som exempel anförs måttliga hudbesvär av allergisk karaktär på grund av behandling för en banal infektion. Om en sådan behandling ger betydande besvär, t ex svår värk, eller om ett livshotande tillstånd inträder, kan enligt kommentaren ersättning lämnas även vid en kortare sjukskrivning än tre månader.
Nämnden har gjort motsvarande uttalanden i flera yttranden (se bl a RFS B:8 1996:13).
I förevarande fall rör det sig om en känd men mindre vanlig biverkan i form av en hudinflammation till följd av en kortare tids medicinering för att lindra muskel- och ledvärk efter ett intensivt golfspelande. Hudbesvären har varit besvärliga men upphört redan inom tre veckor. Enligt nämndens mening har besvären inte varit så betydande att ersättning bör lämnas när de pågått en så kort tid.
Att patienten på grund av sin läkemedelsskada måste undvika vissa läkemedel i fortsättningen ger inte rätt till ersättning (se RFS B:8 1996:18).
Någon ersättningsbar skada föreligger alltså inte.
Dnr 6/1997
(Jfr RFS B:8 1997:4)