Vid behandling av HIV med ”bromsmedicin” har uppkommit biverkningar i form av dels lipodystrofi med förlust av underhudsfett, vilken biverkan inte var känd från början, och dels polyneuropati, pankreatit och diabetes mellitus. Trots detta har behandlingen fortsatt. Biverkningarna har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom det varit fråga om ett medvetet risktagande vid en mycket allvarlig grundsjukdom.
Patienten, född 1954, fick 1995 diagnosen HIV-positiv. Han behandlades därefter med flera antiretrovirala läkemedel. I september 1996 insattes Videx och i november samma år Zerit. Båda läkemedlen sattes ut i oktober 2002 då patienten fått akut pankreatit med efterföljande diabetes mellitus. Omkring år 1998 började patienten besväras av perifer neuropati i fötterna. Någon gång 1999–2000 uppkom tilltagande tecken på lipodystrofi och patienten började tappa underhudsfett, framför allt i ansiktet men även på övriga delar av kroppen. Patienten sjukskrevs år 2000 på grund av biverkningarna och har från år 2002 beviljats halv förtidspension.
Patienten anmälde de biverkningar som uppkommit som läkemedelsskada och menade att han inte skäligen skulle behöva tåla biverkningarna utan rätt till ersättning.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att det förelåg samband mellan läkemedelsbehandlingen och de anmälda biverkningarna men menade att grundsjukdomen och indikationen för medicineringen var allvarligare än de besvär som uppkommit och att besvären skäligen fick tålas utan rätt till ersättning.
Nämnden gjorde i yttrande den 18 december 2006 följande bedömning.
Nämnden instämmer i Zurichs bedömning och anser att det är övervägande sannolikt att de anmälda biverkningarna i form av pankreatit, polyneuropati, diabetes och lipodystrofi har orsakats av Videx och/eller Zerit.
Nämnden har därefter att ta ställning till om läkemedelsskadan är ersättningsbar enligt den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i de aktuella ersättningsbestämmelserna för försäkringen.
Denna paragraf innebär att en avvägning skall göras mellan bl.a. arten och svårhetsgraden av den behandlade grundsjukdomen, å ena sidan, och läkemedelsskadans verkningar, å andra sidan. Ju allvarligare grundsjukdomen är, desto större risk måste patienten godta utan rätt till ersättning. Detta kan även inkludera risken för dödsfall.
Vid skälighetsbedömningen tar man också hänsyn till hur vanligt förekommande en biverkan är. Således beaktas huruvida behandlande läkare haft anledning att förutse biverkningen som en kalkylerad risk eller om biverkningen i stället varit oväntad och oförutsedd.
Behandling av HIV innefattar alltid ett medvetet risktagande och alla bromsmediciner mot HIV medför stor risk för biverkningar. Det finns också risk för att viruset kan utveckla resistens mot den givna behandlingen.
I detta fall får behandlingen med antiretrovirala medel betraktas som nödvändig. Biverkan i form av lipodystrofi, d.v.s. att underhudsfettet försvinner, var inte känd från början utan kunskapen om denna biverkan kom först med ”den andra generationens” bromsmediciner. Behandlande läkare har hela tiden vägt risken för biverkningar mot vinsterna av behandlingen. När patienten började få dessa biverkningar har behandlingen ändå fortsatt, trots att patienten drabbats av mycket svåra besvär som i hög grad begränsar honom i hans dagliga livsföring. Behandlingen får därmed betraktas som ett medvetet risktagande.
Nämnden anser, mot bakgrund av vad som nu sagts och med hänsyn till den mycket allvarliga grundsjukdomen, att biverkningarna i detta fall skäligen får tålas utan rätt till ersättning.
Ersättningsbar läkemedelsskada föreligger inte.
Dnr L2006/0087