Vanlig och välkänd biverkan i form av muntorrhet med ökad risk för karies till följd av behandling med antidepressiva läkemedel för att lindra en allvarlig psykisk sjukdom har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1942, som lider av ett asteniskt - depressivt syndrom, har sedan år 1983 regelbundet behandlats med olika antidepressiva läkemedel. Behandlingen har haft god effekt på patientens psykiska sjukdom men som en biverkan medfört muntorrhet som lett till en omåttligt förhöjd kariesaktivitet.
Patienten anmälde att hon trots användning av sugtabletter, natriumflorid, tandtråd och tandstickor samt noggrann tandborstning hade fått sina tänder förstörda genom läkemedelsanvändningen, vilket utgjorde en onormal grad av biverkan.
Läkemedelsförsäkringen vitsordade att patientens tandskador sannolikt hade orsakats genom användning av antidepressiva läkemedel men ansåg att denna biverkan var av mindre svår karaktär än grundsjukdomen och att det hade förelegat ett klart motiverat risktagande med tanke på patientens allvarliga grundbesvär. Patientens ersättningskrav hade därför avböjts med hänvisning till den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen.
Nämnden gjorde i yttrande den 25 februari 1988 följande bedömning:
Muntorrhet, som avsevärt ökar risken för uppkomst av karies, är en vanlig och således välkänd biverkan vid viss läkemedelsbehandling av depressiva besvär. Även vid noggrann och regelbunden tandhygien kan vid aktuell medicinering en kraftigt förhöjd kariesaktivitet ibland uppkomma. Trots risken för muntorrhet var det i detta fall, med hänsyn till patientens allvarliga grundsjukdom, riktigt att påbörja medicineringen med olika antidepressivum. Nämnden delar således Konsortiets bedömning att tandskadorna inte är ersättningsbara med hänsyn till den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna. Ersättningsbar läkemedelsskada föreligger därför inte.
Dnr 9/1987