Väl känd biverkan i form av allvarliga blödningskomplikationer till följd av behandling med antikoagulationsmedel för en livshotande blodproppssjukdom har medfört att patienten avlidit genom hjärnblödning. Eftersom det med hänsyn till grundsjukdomens allvarliga art förelegat ett nödvändigt risktagande vid behandlingen, har blödningskomplikationerna trots deras allvarliga karaktär ansetts inte vara ersättningsbara.
Patienten, född 1927, fick i november 1986 en djup blodpropp i vänster ben. Han togs in på kirurgklinik, men kirurgerna avböjde att operera. I stället inleddes en behandling med Streptokinas. Sedan patienten fått tilltagande smärtor i höger ljumske avbröts denna behandling, och efter ett par timmar påbörjades i stället behandling med Heparin. Tolv timmar senare påträffades patienten i sängen utan puls och andning. Trots olika återupplivningsförsök avled han efter en halvtimme. Dödsorsaken var en stor högersidig hjärnblödning.
Patientens läkare anförde att den mycket svåra och snabbt dödande hjärnblödning som patienten fick måste betraktas som en icke förväntad sällsynt biverkan. Blödningar på grund av Streptokinasbehandling är inte helt ovanliga, men denna typ av svår blödning är sällsynt hos en i övrigt - frånsett blodproppssjukdomen - frisk person. En blödning av aktuellt slag räknade man inte med. Hade man haft anledning att göra det, skulle man i stället ha valt Heparinbehandling som innebär mindre blödningsrisk.
Läkemedelsförsäkringen anförde att Streptokinasbehandlingen hade inneburit större blödningsrisk än Heparinbehandling. Med hänsyn till proppens belägenhet hade man emellertid bedömt att patienten med den senare behandlingen skulle löpa stor risk att få invalidiserande besvär från sitt ben för all framtid. Den uppkomna skadan var en följd av ett medvetet risktagande. Vid den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen förelåg därför ingen ersättningsbar skada. Med hänsyn till den behandlade läkarens uppfattning hänsköts ersättningsfrågan dock till nämnden för utlåtande.
Nämnden gjorde i yttrande den 24 oktober 1988 följande bedömning:
Patienten hade vid inkomsten till sjukhuset i november 1986 ett livshotande sjukdomstillstånd på grund av en mycket utbredd blodpropp i bäckenkärlen. Eftersom kärlkirurgerna hade avböjt att operera patienten utgjorde antikoagulationsbehandling enda möjligheten att behandla patientens ytterst allvarliga blodproppssjukdom. Vid en dylik behandling sätter man in läkemedel, som exempelvis Heparin och Streptokinas, som nedsätter blodets koagulationsförmåga, vilket innebär risk för blödningar. Det är således ett väl känt faktum att antikoagulationsbehandling kan ge allvarliga blödningskomplikationer. Trots detta måste man, i ett fall som det nu aktuella, inleda behandling med Steptokinas, som har den största blodproppslösande effekten. Det hade varit fel att inte använda detta läkemedel. Det förelåg således på grund av grundsjukdomens allvarliga art ett nödvändigt risktagande vid behandlingen. Utredningen i ärendet ger därför belägg för att patienten blivit behandlad på ett helt riktigt sätt.
Med hänsyn till arten och svårighetsgraden av den sjukdom Streptokinasbehandlingen avsåg anser nämnden att blödningskomplikationen, trots sin allvarliga karaktär, inte är ersättningsbar enligt den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna. Ersättningsbar läkemedelsskada förligger därför inte.
Dnr 2/1988
(Jfr RFS 1978-1989 s. 86-87)