Ledvärk har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av ett analgetiskt läkemedel, eftersom värken återkommit i upprepade skov efter det att läkemedelsanvändningen upphört.
Patienten, född 1950, led av smärtor och kramp i tjocktarmen och behandlades under åren 1976-1979 med läkemedlet Palerol för dessa besvär. I början av februari 1979 fick hon tilltagande värk i handleder, fingrar, axlar, ben, knän och fotleder. Periodvis var hon relativt besvärsfri, men besvären återkom och spred sig även till bröstmuskulaturen. Under dessa försämringsperioder hade hon också feber. Besvären bedömdes som s.k. LED, vilken sjukdomsgrupp brukar kallas ”autoimmuna sjukdomar”. Detta innebär en överkänslighetsreaktion mot något av kroppens egna ämnen, vilket kan framkalla inflammatoriska reaktioner i organ och vävnader. I mars 1979 slutade patienten att använda Palerol. Redan efter fyra - fem dagar blev hon påtagligt bättre både subjektivt och objektivt, och efter ca tre veckor hade hon endast obetydlig värk och ingen svullnad eller stelhet. Hon var därefter bra till mitten av juni 1979, då hon försämrades i samband med en virussjukdom. Även i oktober 1979 blev hon sämre och hon hade därefter av och till haft besvär.
Patienten ansåg att det inte var uteslutet att läkemedlet hade orsakat de besvär som debuterat i februari 1979 och att diagnosen LED inte var säkerställd.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att de besvär som debuterat i februari 1979 och som diagnostiserats som LED inte med övervägande sannolikhet hade orsakats genom läkemedelsanvändningen.
Nämnden gjorde i yttrande den 12 mars 1982 följande bedömning:
Nämnden konstaterar inledningsvis att sjukdomen LED ofta går i skov. Det är känt att sådan sjukdom i vissa fall kan utlösas av läkemedel, men om så är fallet upphör besvären i samband med att patienten slutar använda läkemedlet. De upprepade skoven talar för att sjukdomen har annan orsak än medicineringen med läkemedlet Palerol. Det kan således inte anses att sjukdomen
med övervägande sannolikhet orsakats av läkemedlet. Skadan är därför inte ersättningsbar enligt § 3.
Dnr 2/1982
(Jfr RFS 1978-1989 s. 33)