Vid beräkning av ersättning för sveda och värk bör reduktion för grundsjukdom inte ske när patienten uppbär sjukbidrag för denna och det inte heller rör sig om en akut försämring av grundsjukdomen. När en läkemedelsskada som regleras efter den 1 juli 1996 har blivit bestående före denna tidpunkt ska, vid invaliditetsgrader under 69 procent enligt 1996 års medicinska invaliditetstabeller, ersättningen för lyte och men bestämmas enligt de ersättningsnormer som gällde när skadan blev bestående utifrån en invaliditetsgrad som är 1,45 gånger högre än den som följer av 1996 års invaliditetstabeller.
Patienten, född 1940, hade sedan sommaren 1982 behandlats med läkemedlet Esucos i olika doser på grund av psykiska besvär. I oktober 1991 började patienten få en känsla av förlamning i munnen och tungan kändes svullen. Vidare fick hon kramp i munnen och käken låste sig. Dessutom började hon okontrollerat att tugga sönder tungan. I samband med återbesök hos sin psykiater i januari 1992 rekommenderades patienten att upphöra med läkemedlet Esucos. Istället ordinerades annan medicin som dock inte medförde att besvären upphörde, även om de blev något mindre. I maj 1993 var tillståndet så besvärande att patienten bara kunde gapa en kort stund varefter munnen stängde sig igen. I november 1993 inleddes behandling med botulinumtoxininjektioner i tuggmusklerna. I mars 1994 kunde patienten gapa utan problem och äta utan större problem.
Efter prövning av Läkemedelsskadenämnden i juni 1994 (Dnr 13/1993) ersatte Läkemedelsförsäkringen patienten för lyte och men samt för olägenheter i övrigt motsvarande en medicinsk invaliditetsgrad av högst 15 procent. Hon erhöll vidare ersättning för sveda och värk under tiden 1 oktober 1991–30 mars 1994 med 20 000 kr jämte ett skattefritt engångsbelopp för merkostnader.
Patienten var inte nöjd med ersättningen.
Läkemedelsförsäkringen vidhöll sin uppfattning.
Nämnden gjorde i yttrande den 18 december 2001 följande bedömning.
Nämnden noterar att Läkemedelsförsäkringens bedömning av ersättningen för sveda och värk gjorts med reduktion för grundsjukdom. Enligt nämndens uppfattning bör sådan reduktion inte göras när patienten, som i detta fall, uppbär sjukbidrag för denna och det inte heller rör sig om en akut försämring av grundsjukdomen. Patienten är därför berättigad till ytterligare ersättning. Nämnden anser att ersättningsbeloppet kan bestämmas till 37 000 kr. Från detta belopp äger Läkemedelsförsäkringen dra av redan utbetald ersättning, uppräknad enligt gällande index.
Vad avser frågan om kostnader anser nämnden att patienten får anses väl kompenserad. Detta gäller även framtida kostnader.
När en läkemedelsskada som regleras efter den 1 juli 1996 har blivit bestående före denna tidpunkt ska, vid invaliditetsgrader under 69 procent enligt 1996 års medicinska invaliditetstabeller, ersättningen för lyte och men bestämmas enligt de ersättningsnormer som gällde när skadan blev bestående utifrån en invaliditetsgrad som är 1,45 gånger högre än den som följer av 1996 års invaliditetstabeller (jfr nämndens yttrande i ärende LY 1998:7).
Ersättning för lyte och men har fastställts efter en medicinsk invaliditetsgrad om 15 procent. Nämnden anser att den av behandlingsskadan orsakade medicinska invaliditeten, beräknad i enlighet med medicinska invaliditetstabeller från 1996, inte är högre. Mot bakgrund av vad som ovan anförts ska därför ersättningen för lyte och men bestämmas efter en invaliditetsgrad om (1,45x15=) 22 procent.
Vidare anser nämnden att patientens talsvårigheter beror på den ersättningsbara läkemedelsskadan och att en ersättning därför bör lämnas för dessa med 20 000 kr.
Ytterligare ersättning ska således betalas enligt vad som ovan redovisats.
Dnr L2001/0023