Läkare har, med avsikt att själv använda medicinen, skrivit ut ett läkemedel till sin mor och därefter själv använt läkemedlet. Det undantag från ersättningsrätt enligt läkemedelsförsäkringen som tagits in i § 6 i ersättningsbestämmelserna från år 2001 har inte ansetts tillämpligt, eftersom läkaren i detta fall haft rätt att skriva ut läkemedlet även till sig själv.
Patienten, född 1956, inledde i september 2002 behandling med Efexor mot depression. Den 13 november 2002 fick hon plötsligt och helt oväntat ett krampanfall med medvetslöshet i ca två timmar.
Patienten uppgav att hon på grund av depression behandlat sig själv med Efexor men att hon av sekretesskäl inte ville avslöja att hon fick antidepressiv medicin och därför skrev ut medicinen till sin mor.
Läkemedelsförsäkringen konstaterade att det av utredningen i ärendet framgick att det var fråga om en egenbehandling med Efexor i samråd med en psykiatriker men att läkemedelsskada enligt § 6 i ersättningsbestämmelserna inte ersätts om den som skadats använt receptbelagd medicin som förskrivits till någon annan.
Nämnden gjorde i yttrande den 12 januari 2004 följande bedömning.
Enligt § 6 i de i ärendet aktuella ersättningsbestämmelserna för läkemedelsförsäkring från år 2001 ersätts inte en läkemedelsskada om den orsakats genom användning av receptbelagt läkemedel som inte förskrivits till den skadade av därtill behörig person och den skadade känt till eller borde ha känt till detta.
Nämnden har fått frågan om den av patienten anmälda läkemedelsskadan ska prövas enligt gällande försäkringsvillkor.
Nämnden, som godtar patientens uppgifter att hon som själv är läkare och som vistades i Frankrike, förskrev läkemedlet Efexor till sin mor i Sverige som därefter sände detta till henne i Frankrike varefter patienten använde medlet själv och därvid drabbades av den anmälda skadan, konstaterar att den anmälda skadan uppges ha orsakats genom användning av receptbelagt läkemedel som inte förskrivits till den skadade utan till hennes mor.
En tolkning av § 6 enligt dess ordalydelse innebär då att skadan inte kan ersättas som en läkemedelsskada. Nämnden, som konstaterar att det inte ingår i dess uppgift att lämna synpunkter på patientens förfarande som sådant, anser dock att § 6 inte bör anses tillämplig i detta fall då patienten själv är läkare med rätt att förskriva medlet till sig för egen användning. På föreliggande utredning bör således prövning av rätt till ersättning inte vägras med hänvisning till nämnda ersättningsbestämmelse.
(Ledamöterna Jan Lundberg och Kerstin Hulter-Åsberg var av skiljaktig mening och anförde: Vi anser att yttrandet efter rubriken ”Nämndens bedömning” borde ha följande lydelse. ”Ett villkor för att en skada som orsakats av receptbelagt läkemedel skall kunna prövas enligt läkemedelsförsäkringen är att läkemedlet förskrivits till den skadade. Detta framgår av § 6 i det ersättningsåtagande som ligger till grund för försäkringen. Bestämmelsen har tillkommit för att motverka åtkomst av läkemedel på icke behörigt sätt.
Av utredningen i förevarande fall framgår att det aktuella läkemedlet (Efexor) förskrivits till den skadades moder. Detta medför vid en normal tillämpning av det angivna villkoret att skadan inte kan tas upp till prövning, eftersom förskrivningen uppenbarligen inte skett till den skadade.
Den skadade har likväl påstått att läkemedlet var avsett för henne själv. Detta kan inte anses tillfredsställande styrkt av den förebragda utredningen i ärendet, bl.a. emedan inga journaler angående hennes hälsotillstånd och behov av medicinering företetts. Därmed saknas också anledning att gå in på frågan om förskrivningen ändock till äventyrs skulle kunna vara förenlig med det aktuella villkoret i försäkringen”.)
Dnr L2003/0078