Behandling med neuroleptika som varit nödvändig för att lindra följderna av en mycket svår psykisk sjukdom har medfört rörelserubbningar. Akuta besvär under två år, som varit osannolika och oförutsebara och utgjort ett minst lika stort hälsoproblem som grundsjukdomen, har ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning. Kvarstående besvär, som varit sällsynta men inte helt oväntade och av mindre allvarlig karaktär än grundsjukdomen, har däremot ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1964, lider sedan många år av en mycket svår psykisk sjukdom i form av ett kroniskt depressivt tillstånd med starka självdestruktiva inslag. På grund av sina psykiska besvär vårdades patienten vid flera tillfällen på sjukhus. Hon hade vid dessa tillfällen en mer eller mindre uttalad självmordsönskan. År 1990 blev patienten förtidspensionerad med anledning av sina depressiva besvär.
I februari 1991 påbörjade patienten behandling med Litarex för att minska sitt destruktiva beteende. I samband med att patienten i oktober 1992 insjuknade i magbesvär, som ledde till att blindtarmens bihang togs bort, drabbades hon av tilltagande svaghet i benen och onormala känselförnimmelser. I december 1992 hade hon en uttalad balansrubbning och problem med samordningen av muskelrörelserna i armar och ben, vilket gjorde henne rullstols
bunden. Hon hade även synbesvär och sväljsvårigheter. Uppkomna besvär ansågs bero på en litiumindicerad skada på lillhjärnan.
Efter insatt rehabilitering förbättrades patienten successivt, och i oktober 1994 hade hennes tillstånd förbättrats på ett märkbart sätt. Hon kunde då gå och röra sig ganska normalt och obesvärat. Vissa mindre besvär med samordningen av rörelserna kvarstod dock, speciellt på vänster sida. Enligt journalanteckning från den 23 januari 1996 hade patienten vissa besvär med skakningar och svårigheter att gå i trappor. Hon hade även svårt att springa. Vänster ben släpade fortfarande litet. I september 1996 angavs i journalen att patienten var ute och promenerade med hunden ett par timmar varje dag.
Patienten begärde ersättning för sin läkemedelsskada och uppgav att den medfört en lång och svår sjukdomsperiod och att hon fortfarande hade en del besvär av ataxi i vänster sida.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att det sannolikt förelåg ett samband mellan de anmälda besvären och medicineringen med Litarex men att grundsjukdomen var av sådan svårhetsgrad att besvären skäligen fick tålas utan rätt till ersättning.
Nämnden gjorde i yttrande den 28 februari 1997 följande bedömning:
Vid den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser skall, utöver arten och svårhetsgraden av den sjukdom behandlingen avsett, beaktas bl a läkemedelsskadans omfattning och anledningen för fackmannen att räkna med läkemedlets verkningar samt möjligheten för honom att förutse dessas följder. Insättandet av ett läkemedel skall föregås av en medveten avvägning mellan behandlingsbehovet och risken för biverkningar. Av detta följer att även svåra verkningar av en läkemedelsskada många gånger måste tålas om den behandlande grundsjukdomen varit av allvarlig art. Ju allvarligare grundsjukdomen är, desto svårare biverkningar kan patienten få finna sig i utan rätt till ersättning. Som nyss nämnts skall dock vid bedömningen samtidigt vägas in om den uppkomna biverkningen varit helt oväntad och oförutsedd eller om det varit fråga om en kalkylerad risk.
I nu aktuellt ärende påbörjades i februari 1991 litiummedicineringen i ett försök att lindra följderna av patientens allvarliga grundsjukdom. Behandlingen sattes in med kännedom om att litium kan orsaka vissa neurologiska besvär. De akuta besvär som förelåg under perioden oktober 1992 - oktober 1994 får dock när det gäller besvärens svårhetsgrad anses både osannolika och oförutsebara. Besvären får dessutom under ovan angiven tid anses ha utgjort ett minst lika stort hälsoproblem för patienten som hennes psykiska grundbesvär. Nämnden anser därför att patienten inte skäligen bör tåla läkemedelsbiverkningarna under ovan angiven period utan rätt till ersättning. Ersättningsbar läkemedelsskada föreligger således beträffande de neurologiska besvär som förelåg under perioden oktober 1992 - oktober 1994.
När det gäller de besvär som kvarstår efter läkemedelsskadans akuta sjukdomsförlopp, d v s de läkemedelsutlösta besvär som föreligger efter oktober 1994, anser nämnden att det i och för sig är mycket sällsynt att litium kan orsaka bestående neurologiska besvär. Även om det således är sällsynt är det dock inte helt oväntat. De kvarstående besvären av läkemedelsskadan får dessutom, till skillnad från de akuta följderna av läkemedelsbiverkningarna, anses vara av mindre svår karaktär än själva grundsjukdomen för vilken någon form av läkemedelsbehandling i princip är nödvändig för att lindra följderna av de depressiva besvären. Enligt den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna får patienten därför skäligen tåla de kvarstående besvären av läkemedelsskadan utan någon rätt till ersättning.
Dnr 70/1996
(Jfr RFS B:8 1997:2)