Besvär i form av hudutslag, skinnömsning och tappade tånaglar till följd av läkemedelsbehandling för SLE, vilka biverkningar varit mycket besvärliga och psykiskt påfrestande men i stort sett klingat av inom tre månader, har vid en avvägning mot den mycket allvarliga grundsjukdomen ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1958, hade sedan år 1986 ledbesvär vilka den 9 juni 1994 diagnostiserades som misstänkt SLE. Hon behandlades med läkemedlet Plaquenil, som dock sattes ut den 1 juli 1994 sedan hon fått hudutslag på handflator och underben. Så småningom ömsade hon skinn över hela kroppen och tappade under september 1994 tånaglarna. Hon var sjukskriven under tiden den 4 juli - den 20 september 1994, varefter hon återgick i arbete.
Patienten ansåg att hennes besvär var en följd av läkemedelsanvändningen och framhöll att hon hade mått mycket dåligt såväl fysiskt som psykiskt av läkemedelsskadan. Om hon hade vetat att Plaquenil kunde ge så svåra biverkningar, skulle hon inte ha använt detta läkemedel eftersom det fanns andra likvärdiga läkemedelsalternativ.
Läkemedelsförsäkringen vitsordade att samband förelåg mellan läkemedelsanvändningen och anmälda besvär. Dessa, som utgjorde en känd biverkan vid behandlingen, var dock av övergående natur och av mindre allvarlig karaktär än grundsjukdomen. Biverkningarna gav därför inte rätt till ersättning vid den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen.
Nämnden gjorde i yttrande den 18 februari 1997 följande bedömning:
Trygg-Hansa har ansett att det är övervägande sannolikt att samband föreligger mellan läkemedelsanvändningen och anmälda besvär i form av klåda, hudutslag, skinnömsning och tappade tånaglar.
Den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser består i en avvägning mellan bl a arten och svårhetsgraden av den behandlade grundsjukdomen, å ena sidan, och läkemedelsskadans verkningar, å andra sidan. Ju allvarligare grundsjukdomen är, desto svårare biverkningar får patienten finna sig i utan rätt till ersättning. Det gäller även om patienten inte har informerats om risken för biverkningarna.
Om en känd biverkan leder till skada som medför en sjukdomsperiod understigande tre månader och patienten därefter är fullt återställd, får skadan normalt anses vara så ringa att den rimligen bör tålas utan rätt till ersättning.
Undantag kan dock göras vid betydande besvär, t ex svår värk eller livshotande tillstånd.
Det anmälda läkemedlet har satts in på grund av misstänkt SLE. Av en journalanteckning den 1 februari 1996 framgår att sjukdomen då diagnostiserats som SLE, som dock föreföll vara på återgång. Patientens grundsjukdom har alltså varit av mycket allvarligt slag. Av utredningen framgår att den anmälda läkemedelsskadan i sin tur varit mycket besvärlig och psykiskt påfrestande men att besvären i stort sett klingat av inom tre månader.
Vid en avvägning mellan grundsjukdomen och de anmälda besvären finner nämnden att patienten skäligen får tåla dessa besvär utan någon rätt till ersättning.
Någon ersättningsbar läkemedelsskada föreligger alltså inte.
Dnr 50/1996
(Jfr RFS B:8 1997:1)