När en läkemedelsskada som regleras efter den 1 juli 1996 har blivit bestående före denna tidpunkt skall, vid invaliditetsgrader under 69 % enligt 1996 års medicinska invaliditetstabeller, ersättningen för lyte och men bestämmas enligt de ersättningsnormer som gällde när skadan blev bestående utifrån en invaliditetsgrad som är 1,45 gånger högre än den som följer av 1996 års invaliditetstabeller.
Patienten, född 1939, drabbades till följd av användning av läkemedlet Xylocain i samband med en uretärstensoperation den 30 augusti 1991 av smärtor i ländryggen med utstrålning i vänster skinka och ner på utsidan av låret. Besvären var tidvis mycket plågsamma. Efter juni 1993 har de varit i stort sett stationära.
Patienten begärde ersättning för sin läkemedelsskada, som han uppgav vara mycket plågsam.
Läkemedelsförsäkringen lämnade ersättning för kostnader, sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan jämte dröjsmålsränta med sammanlagt 134.534 kr.
På patientens begäran hänsköts ersättningsfrågan till nämnden.
Nämnden gjorde i yttrande den 14 maj 1998 följande bedömning:
Läkemedelsförsäkringen har med anledning av patientens läkemedelsskada utbetalat – förutom ersättning för kostnader – ersättning för sveda och värk under tiden den 27 augusti 1991 – den 30 juni 1993 med 16.000 kr och ersättning för lyte och men samt olägenheter i övrigt, bestämd med utgångspunkt i en medicinsk invaliditetsgrad av 10%, med 35.000 kr.
Patienten har begärt att ärendet underställs nämnden för utlåtande och framhållit att han inte accepterar de ersättningsnivåer som Läkemedelsförsäkringen har tillämpat vid bestämmandet av ersättningen för den värk som han haft och fortfarande har på grund av läkemedelsskadan. Nämnden uppfattar patientens inställning så, att han begär nämndens prövning av vilken ersättning som han har rätt till för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt.
Patientens skadeanmälan kom in till Läkemedelsförsäkringen i januari 1992. De ersättningsbestämmelser som är tillämpliga är därför de som trädde i kraft den 1 januari 1990 (se § 20 i 1993 års ersättningsbestämmelser).
Enligt § 8.1 i 1990 års ersättningsbestämmelser beräknas ersättning för sveda och värk enligt normer som för varje kalenderår fastställs av Läkeme
delsskadenämnden. De normer som skall tillämpas är de som gäller när ersättningen bestäms (se NJA 1993 s. 192 och RFS B:8 1996:1).
Nämnden utgår från Läkemedelsförsäkringens bedömning att patientens läkemedelsskada har blivit bestående vid utgången av juni 1993. Vid bestämmandet av ersättningen för sveda och värk för tiden fram till denna tidpunkt beaktar nämnden att patienten visserligen varit sjukskriven endast en kortare tid för sin värk men att värken under långa perioder varit intensiv och medfört svåra plågor. Ersättningen kan, med utgångspunkt i de normer som gäller i dag, uppskattas till 25.000 kr. Läkemedelsförsäkringen har i ersättning för sveda och värk betalat ut 10.000 kr år 1992 och 6.000 kr år 1996. Efter avdrag för dessa belopp, omräknade i dagens penningvärde, är patienten berättigad till ytterligare ersättning för sveda och värk med – efter avrundning uppåt – 8.000 kr.
Enligt § 8.2 i 1990 års ersättningsbestämmelser beräknas ersättning för lyte och men enligt normer som för varje kalenderår fastställs av Läkemedelsskadenämnden. Dessa normer bygger bl a på den skadelidandes invaliditetsgrad. Invaliditetsgraden bestäms i sin tur utifrån särskilda för hela försäkringsväsendet gemensamma medicinska invaliditetstabeller. De invaliditetstabeller som tillämpas i dag ersatte den 1 juli 1996 de motsvarande tabeller som hade gällt dessförinnan sedan den 1 mars 1981. I 1996 års tabellverk motsvaras varje invaliditetsgrad av en invaliditetsgrad om 1,45 i 1981 års tabellverk. En skada som enligt 1996 års tabeller medför en invaliditetsgrad av 10 % motsvarar alltså – vid en oförändrad medicinsk bedömning – en invaliditetsgrad av (10 x 1,45 =) 14,5 % i 1981 års tabeller.
De ersättningsnormer som skall tillämpas är i och för sig de som gäller när ersättningen för lyte och men bestäms (se NJA 1993 s. 192 och RFS B:8 1996:5). De nuvarande ersättningsnormerna, som också gäller sedan den 1 juli 1996, utgår från den invaliditetsgrad som framgår av 1996 års invaliditetstabeller, medan de ersättningsnormer som gällt dessförinnan sedan den 1 januari 1993 var anpassade till 1981 års invaliditetstabeller. Vid invaliditetsgrader mellan 1 och 10 procent är ersättningsbeloppen desamma enligt 1993 och 1996 års normer trots att dessa normer alltså utgår från olika invaliditetsgraderingar. Det innebär att 1996 års normer i själva verket ger lägre ersättning vid nämnda invaliditetsgrader än vad som skulle ha utgått enligt 1993 års normer, enligt vilka ersättningen bestämdes utifrån en högre invaliditetsgrad.
Ersättning för lyte och men bestäms inom skadeståndsrätten i övrigt enligt normer som fastställs av Trafikskadenämnden. Denna ersättning har tidigare varit lägre än den som utges enligt de motsvarande normer som gäller för läkemedelsförsäkringen. Och trots den relativa sänkning av ersättningsbeloppen som för läkemedelsförsäkringens del genomförts i 1996 års ersättningsnormer vid invaliditetsgrader mellan 1 och 10 % ligger beloppen enligt dessa normer fortfarande över de belopp som utgår enligt Trafikskadenämndens
ersättningsnormer. Vid invaliditetsgrader över 10 % är ersättningsbeloppen dock numera i stort sett desamma enligt båda ersättningsnormerna. I Trafikskadenämndens normer har beloppen vid dessa invaliditetsgrader höjts betydligt fr o m den 1 juli 1996. Läkemedelsförsäkringens motsvarande normer ger däremot vid invaliditetsgrader upp t o m 68 % en lägre ersättning än som skulle ha utgått enligt 1993 års ersättningsnormer vid en 1,45 gånger förhöjd invaliditetsgrad.
Att ersättningen för lyte och men vid invaliditetsgrader under 69 % sålunda sänkts i de ersättningsnormer som gäller för läkemedelsförsäkringen sedan den 1 juli 1996 är uppenbarligen ett led i en strävan att anpassa ersättningsbeloppen till dem som utgår inom skadeståndsrätten i övrigt (jfr SOU 1995:33 s. 431). En motsvarande utveckling kan för övrigt konstateras när det gäller ersättning från den med läkemdelsförsäkringen besläktade patientförsäkringen; sedan den försäkringen lagreglerats år 1996 gäller enligt 8 § patientskadelagen att ersättning för en patientskada i princip bestäms enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.
Ett särskilt problem uppkommer, om en läkemedelsskada som regleras slutligt efter den 1 juli 1996 har blivit bestående före denna tidpunkt. I princip torde ersättningen för skadan ha förfallit till betalning när det kunnat konstateras att ett invaliditetstillstånd har inträtt (jfr Nilsson i Festskrift till Bertil Bengtsson, 1993, s. 373). Om ersättningen hade betalats på förfallodagen, skulle den alltså ha bestämts enligt de ersättningsnormer som gällde före den 1 juli 1996 och som vid invaliditetsgrader under 69 % medförde en högre ersättning än enligt 1996 års ersättningsnormer. Att ersättningen i ett sådant fall betalas först efter den 1 juli 1996 bör enligt nämndens mening inte medföra att ersättningen bestäms enligt de för den skadelidande oförmånligare normer som gäller numera. I stället bör man vid invaliditetsgrader under 69 % tillämpa de ersättningsnormer som gällde på förfallodagen, d.v.s. när skadan blev bestående. En förutsättning för att dessa normer skall kunna tillämpas är därvid att den invaliditetsgrad som skadan värderas till enligt 1996 års invaliditetstabeller höjs 1,45 gånger.
I 1996 års invaliditetstabeller har den medicinska invaliditetsgraden för en del skador omvärderats såväl uppåt som nedåt. Även om ersättningen bestäms enligt de normer som gällde före den 1 juli 1996 är det enligt nämndens mening rimligt att man därvid tar hänsyn till den förändrade syn på en skadas svårhet som sålunda kan ha kommit till uttryck i de nya invaliditetstabellerna.
Som tidigare nämnts utgår nämnden i detta ärende från att patientens skada har blivit bestående vid utgången av juni 1993. Ersättningen till patienten för lyte och men skall därför bestämmas enligt 1993 års ersättningsnormer utifrån en invaliditetsgrad som är 1,45 högre än den som följer av 1996 års invaliditetstabeller.
Neurologen Torbjörn Vrethammar har i ett utlåtande den 21 maj 1997 uttalat att en invaliditetsgrad av 5 % enligt 1981 års invaliditetstabeller får anses vara adekvat i patientens fall och att en tillämpning av 1996 års invaliditetstabeller ger en invaliditetsgrad av 10 %. Det innebär att skadan rent medicinskt har uppgraderats nästan tre gånger i 1996 års tabeller (från 5 % till 10 x 1,45 = 14,5 %).
Med hänsyn härtill bör enligt nämndens mening ersättningen för lyte och men enligt 1993 års ersättningsnormer beräknas utifrån en medicinsk invaliditetsgrad av 15 %. Denna ersättning uppgår, med beaktande av patientens ålder när skadan blev bestående, till 31.010 kr.
Enligt § 8.3 i 1990 års ersättningsbestämmelser lämnas ersättning för olägenheter i övrigt i form av förhöjd ersättning för lyte och men med högst ett ersättningsbelopp vid tillämplig invaliditetsgrad mellan 11 och 20 %. Med utgångspunkt i den tidigare angivna invaliditetsgraden 15 % uppgår denna ersättning till 31.010 kr.
Patienten är enligt det anförda berättigad till ersättning för lyte och men samt olägenheter i övrigt med 62.020 kr. Läkemedelsförsäkringen har som sådan ersättning betalat ut 35.000 kr år 1996. Efter avdrag för detta belopp, omräknat i dagens penningvärde, utgör den ytterligare ersättning för lyte och men samt olägenheter i övrigt som bör tillerkännas patienten – efter avrundning uppåt – 27.000 kr.
Sammanfattningsvis anser nämnden att patienten för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt har rätt till ytterligare ersättning med 35.000 kr.
Dnr 35/1997