Ett ryggmärgsvätskeprov som tagits för att utesluta möjligheten av en blödning i hjärnan har medfört en blödning utanför den hårda hjärnhinnan. Blödningen har på grund av en efterföljande behandling med antikoagulationsmedel för att förebygga en misstänkt hjärninfarkt inte upphört utan orsakat en dubbelsidig förlamning av underkroppen (paraplegi). Skadan har ansetts orsakad genom användning av läkemedel. - Vid en avvägning mellan arten och svårhetsgraden av den sjukdom läkemedelsbehandlingen avsett och läkemedelsskadans svårhetsgrad har skadan ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1912, hade den 16 april 1983 yrselattacker som misstänktes utgöra TIA (transitorisk ischemisk attack), dvs ett övergående blodtomhetstillstånd i hjärnan. Man bestämde att patienten skulle få antikoagulationsbehandling för att förhindra en större hjärninfarkt. Dessförinnan utfördes en lumbalpunktion för att utesluta möjligheten av en cerebral blödning. Någon blödning kunde inte påvisas, varför behandling med Heparin och Waran påbörjades. Två dagar senare märktes en kraftnedsättning i båda benen, och senare blev patienten helt paraplegisk med ett känselbortfall nedanför åttonde torakalkotan. Man konstaterade en extradural blödning som hade orsakat paraglegin. Blödningen hade med all sannolikhet uppkommit på grund av att stickblödningen efter lumbalpunktionen inte upphört som följd av Heparinbehandlingen. Trots operation och utrymning av blodutgjutningen är patienten alltjämt paraplegisk.
Patienten ansåg att läkemedelsbiverkningen var av väsentligt allvarligare art än grundsjukdomen även om den inte behandlats.
Läkemedelsförsäkringen framhöll att behandlingen hade följt allmänt rekommenderade principer vid TIA, då antikoagulantia sätts in för att förhindra processens utbredning och dessförinnan lumpalpunktion utförs för att utesluta möjligheten av en cerebral blödning. Läkemedelsförsäkringen begärde principutlåtande av nämnden, eftersom en läkemedelsskada i vanlig bemärkelse inte kunde sägas föreligga och jämförelsen mellan den uppkomna skadans svårhetsgrad och svårhetsgraden av en eventuellt fortskridande grundsjukdom som behandlingen avsett att förebygga erbjöd mycket stora svårigheter i det enskilda fallet.
Nämnden gjorde i yttrande den 3 juli 1985 följande bedömning:
Den uppkomna skadan, en blödning som förorsakat en paraplegi, har orsakats genom användningen av läkemedel. Enligt 5 § i ersättningsåtagandet ersätts läkemedelsskada inte om skadan med hänsyn till arten och svårighetsgraden av den sjukdom som behandlingen avsett, den skadades hälsotillstånd i övrigt, skadans omfattning, möjligheterna och anledningen för fackmannen att förutse läkemedlets verkningar och andra omständigheter skäligen får godtas som en biverkan av läkemedelsanvändningen. Det insatta läkemedlet Heparin har egenskapen att nedsätta blodets koagulationsförmåga vilket innebär en förhöjning av blödningsrisken vid alla slags ingrepp. Detta gäller även i fråga om lumbalpunktioner. Med hänsyn till arten och svårighetsgraden av den sjukdom behandlingen avsåg och den uppkomna skadans svårighetsgrad kan dock skadan jämlikt 5 § ersättningsåtagandet inte skäligen böra godtas som en biverkan av läkemedelsanvändningen. Ersättningsbar läkemedelsskada föreligger således.
Dnr 5/1985
(Jfr RFS 1978-1989 s. 80-81)