Medicinering med ett antidepressivt läkemedel har inte ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakat andra psykiska besvär än maniska tillstånd under enstaka perioder.
Patienten, född 1959, led sedan slutet av 1970-talet av psykiska besvär i form av ångest med inslag av depression. I samband med behandling med det antidepressiva läkemedlet Anafranil råkade patienten i ett maniskt tillstånd vid två tillfällen under perioden 1990–1992.
I yttrande den 26 juni 1998 (LY 1998:10) anförde nämnden att patientens maniska tillstånd med övervägande sannolikhet hade orsakats genom användningen av Anafranil men att dessa biverkningar utgjorde resultatet av ett motiverat risktagande och, vid en avvägning mot patientens svåra psykiska grundsjukdom, skäligen fick tålas utan rätt till ersättning.
Patienten anmälde att Anafranilbehandlingen hade medfört bestående psykiska besvär och begärde ersättning för denna läkemedelsskada.
Läkemedelsförsäkringen hävdade att de bestående psykiska besvär som patienten anmält berodde på hennes grundsjukdom och alltså inte utgjorde någon läkemedelsskada.
Nämnden gjorde i yttrande den 28 september 2000 följande bedömning:
Det finns inga vetenskapliga belägg för att medicinering med Anafranil kan medföra andra psykiska besvär än maniska tillstånd under enstaka perioder. De psykiska besvär som patienten lider av för närvarande domineras av ångest och depression. Enligt nämndens mening är det mer sannolikt att dessa besvär har samband med patientens grundsjukdom än att de beror på Anafranilbehandlingen. Det är alltså inte övervägande sannolikt att denna behandling har orsakat några kvarstående psykiska besvär.
Någon ersättningsbar läkemedelsskada föreligger därför inte.
Dnr L1999/0047