Skälighets­bedömning

Bakgrund

Patienten, född 1965, behandlades sedan flera år tillbaka för anorexia nervosa. Efter två års behandling med Fevarin i ångestdämpande syfte, som gav gott resultat, fick patienten i juni 1994 hudutslag och ledbesvär. På hudkliniken diagnostiserades besvären till en trolig fototoxisk reaktion. Den 30 augusti 1994 antecknades att patienten var fullt återställd.

Patienten

Patienten ansåg att grundsjukdomen inte var svårare än biverkningen. Grundsjukdomen var vid aktuellt tillfälle under kontroll. Det var endast ångestbesvär och ett visst kontrollbehov av maten som kvarstod. Biverkningarna var av sådan art att de lett till sjukskrivning under större delen av sommaren 1994.

Läkemedels­försäkringen

Läkemedels­försäkringen ansåg att läkemedelsbiverkningarna var så ringa i jämförelse med grundsjukdomen att patienten måste tåla dessa utan rätt till ersättning.

Nämnden

Nämnden gjorde i yttrande den 12 april 1996 följande bedömning:

Samband har ansetts föreligga mellan användningen av läkemedlet Fevarin och de anmälda besvären.

Den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser tar bl a sikte på en avvägning mellan arten och svårighetsgraden av den behandlade grundsjukdomen och läkemedelsskadans verkningar. Av detta följer att även en allvarlig läkemedelsskada många gånger måste tålas om den behandlade grundsjukdomen varit av allvarlig art. Om en känd biverkan leder till skada som medför en sjukdomsperiod understigande tre månader och patienten därefter är fullt återställd, får skadan normalt anses vara så ringa att den rimligen bör tålas utan rätt till ersättning. Undantag kan dock göras vid betydande besvär, t ex svår värk eller livshotande tillstånd.

Enligt nämndens mening är omständigheterna i ärendet vid denna avvägning sådana att ersättningsbar läkemedelsskada inte föreligger.

Dnr 17/1996
(Jfr RFS B:8 1996:13)