Diarrébesvär till följd av behandling med antibiotika för urinvägsinfektioner har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom behandlingen varit nödvändig med tanke på grundsjukdomen och det alltså förelegat ett klart motiverat risktagande att sätta in antibiotikan.
Patienten, född 1925, hade sedan 1960-talet njurbesvär och upprepade urinvägsinfektioner. I april 1987 påbörjades en två veckors behandling med Bactrim på grund av urinvägsinfektion. Efter en vecka avbröt patienten behandlingen på grund av diarréer. Dessa ansågs ha orsakats genom läkemedelsanvändningen, och ersättning betalades ut från Läkemedelsförsäkringen för sveda och värk för tiden april-september 1987.
Efter september 1987 drabbades patienten vid upprepade tillfällen av diarréer efter användning av olika sorters antibiotika samt kortisonpreparat.
Patienten ansåg att hennes diarrébesvär hade blivit kroniska och att hon borde få ytterligare ersättning för dessa besvär.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att de diarrébesvär som orsakats genom användning av Bactrim i april 1987 var utläkta i september 1987 och att de fortsatta diarrébesvär som patienten drabbats av i samband med annan antibiotikabehandling inte hade samband med användningen av Bactrim. Ersättning för tiden efter september 1987 hade därför avböjts.
Nämnden gjorde i yttrande den 17 december 1990 följande bedömning:
När antibiotika sattes in mot patientens urinvägsinfektioner efter sjukperioden april-september 1987 var man medveten om att patienten som biverkan kunde få diarrébesvär. Man ansåg ändå antibiotikabehandlingen som nödvändig med tanke på patientens grundsjukdom. Utan antibiotikabehandling kunde en allvarlig njurskada uppkomma. Efter september 1987 föreligger således ett klart motiverat risktagande vid insättande av antibiotika där patienten, enligt den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna, skäligen får tåla biverkningar i form av diarrébesvär utan rätt till ersättning.
Dnr 19/1990
(Jfr RFS B:8 1990:7)