Känd biverkan i form av svampinfektion i munhålan till följd av behandling med kortisonpreparat för att häva andnöd vid en allvarlig lungsjukdom har vid en avvägning mot grundsjukdomen ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1921, led sannolikt av en kronisk obstruktiv lungsjukdom. Sedan hon i juni 1982 drabbats av andnöd och därefter blivit sämre med tilltagande besvär av astmatyp, behandlades hon med intravenöst dropp (”astmadropp”), innehållande bl.a. kortisonpreparatet Celestona, och med andra mediciner, bl.a. kortisonpreparatet Prednisolon. Efter tolv dagar fick hon besvär från munhålan som uppfattades som svampinfektion. Trots behandling kunde hon under hösten 1982 på grund av besvären inte få ned fast föda och hade även svårigheter med flytande föda. Hon minskade i vikt från 60 till 46 kg.
Patienten anförde att hon inte kunnat återhämta den viktminskning som föranletts av svampinfektionen till följd av behandlingen med kortisonpreparat. Dessa besvär var inte av mindre svår karaktär, eftersom de medförde att hon kände sig trött och orkeslös. De hade också haft ekonomiska konsekvenser för henne i form av klädinköp och kostnader för läkarbesök och taxiresor.
Läkemedelsförsäkringen vitsordade att patientens besvär sannolikt hade orsakats genom användning av läkemedel men ansåg att de var av mindre svår karaktär än sjukdomen och att det förelegat ett klart motiverat risktagande att sätta in läkemedlen. Skadan var därmed inte ersättningsbar enligt den skälighetsbedömning som skall göras med tillämpning av § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen.
Nämnden gjorde i yttrande den 12 april 1985 följande bedömning:
Patienten led av en allvarlig lungsjukdom med ett akut tillstånd av andnöd vid det aktuella tillfället. Det var därför nödvändigt att sätta in den aktuella medicineringen. Medicineringen skapar förutsättningar för en akutisering av svampinfektioner vilket också skedde i detta fall. Denna biverkan är väl känd och dess ringa omfattning jämfört med lungsjukdomen innebär att patienten skäligen måste godta besvären som en biverkan till behandlingen med läkemedlet. Någon ersättningsbar läkemedelsskada föreligger således inte.
Dnr 1/1985
(Jfr RFS 1978-1989 s. 42-43)