Tandskador och håravfall till följd av behandling med neuroleptika för en svår psykisk sjukdom har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1945, lider av psykisk sjukdom för vilken hon behandlades intensivt med neuroleptika. På grund av medicineringen gick patientens tänder sönder och hon fick också stort håravfall.
Patienten ansåg att hon hade lidit fysiskt och psykiskt av läkemedelsbiverkningarna, som medfört att hon tappat sju tänder och på grund därav kunde tugga bara på ena sidan, samt att hon även var rädd för att förlora större delan av håret.
Läkemedelsförsäkringen vitsordade att tandskadorna sannolikt hade orsakats genom användningen av neuroleptika men ansåg att det med tanke på patientens allvarliga grundbesvär hade förelegat ett klart motiverat risktagande att sätta in läkemedlet och att de uppkomna skadorna var av mindre svår karaktär än grundsjukdomen. Patientens ersättningskrav hade därför avböjts med hänvisning till den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen.
Nämnden gjorde i yttrande den 20 november 1986 följande bedömning i denna del:
Med hänsyn till patientens svåra grundsjukdom och de uppkomna skadornas omfattning måste patienten skäligen godta de uppkomna besvären som biverkan av medicineringen med neuroleptika. Ersättningsbar läkemedelsskada föreligger således inte.
Dnr 7/1986
(Jfr RFS 1978-1989 s. 46)