Personlighetsförändringar har uppkommit under pågående medicinering med bensodiazepinpreparat. Det har ansetts att medicineringen som skadeorsak är sannolik i sig och att sannolikheten för denna orsak i förhållande till övriga tänkbara orsaker är så mycket högre att kravet på övervägande sannolikhet för orsakssamband är uppfyllt. – Läkemedlet har satts in på grund av sömnsvårigheter, vilka ansetts inte ha varit av så allvarlig art att vare sig personlighetsförändringarna eller ångestreaktioner en tid efter upphörandet av läkemedlet skäligen bort tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1933, hade sedan barndomen regelbundet kontrollerats för hjärtbesvär. Efter att patienten sökt hjälp för besvär som tolkats som hjärtsvikt hade läkemedlet Sobril satts in på grund av sömnsvårigheter. Medicineringen med Sobril pågick ca fem månader. Under pågående medicinering upplevde patienten en personlighetsförändring med förhöjt stämningsläge, nedsatt omdöme, nedsatt koncentrationsförmåga samt nedsatt planeringsförmåga. Detta ledde bl. a. till att han inte kunde sköta sin ekonomi på samma sätt som tidigare och därför gjorde av med stora summor pengar under kort tid.
Patienten ansåg att dessa konsekvenser kunde härledas till medicineringen samt att dessa inte skäligen borde tålas vid en avvägning mot grundbesvären.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att patientens personlighetsförändring kunde ha orsakats av en kombination av ett flertal faktorer och att användning med Sobril inte med övervägande sannolikhet var att anse som orsak till patientens personlighetsförändring.
Nämnden gjorde i yttrande den 21 mars 1994 följande bedömning:
Läkemedelsförsäkringen har ansett att kroppsskada i ersättningsbestämmelsernas mening föreligger. (Jfr ärende nr 2/1991). Nämnden saknar därför anledning att pröva den frågan och utgår sålunda från Läkemedelsförsäkringens bedömning i den delen.
I sambandsfrågan har i den medicinska utredningen framförts tre alternativa förklaringar till den personlighetsförändring som förekommit i anslutning till medicineringen. Läkemedelsförsäkringen har ansett att den av patienten påstådda orsaken – Sobrilmedicineringen – får anses vara en mindre sannolik orsak till personlighetsförändringen.
Vid en samlad bedömning av de möjligheter som redovisats finner nämnden att Sobrilmedicineringen som orsak framstår som sannolik i sig och att sannolikheten för denna orsak i förhållande till övriga tänkbara orsaker är så mycket högre att det i § 3 i ersättningsbestämmelserna uppställda kravet på övervägande sannolikhet för orsakssamband får anses uppfyllt. Även angivna besvär av typen ångestreaktioner som förekommit en tid efter utsättandet av läkemedlet får anses ha samband med Sobrilmedicineringen med erforderlig grad av sannolikhetsövervikt.
Vid den avvägning som härefter skall ske mellan å ena sidan arten och graden av den behandlade grundsjukdomen och å andra sidan läkemedelsskadans verkningar finner nämnden att grundbesvären inte kan anses ha varit av så allvarlig art att de besvär patienten sammantaget har haft av läkemedlet skäligen skall behöva tålas i förhållande till grundbesvären.
Ersättningsbar läkemedelsskada föreligger därför.
Dnr 1/1993
(Jfr RFS B:8 1994:1)