Risken för att i framtiden drabbas av läkemedelsbiverkningar har inte ansetts utgöra en ersättningsgill skada. Ökade besvär på grund av att den som tillfogats en läkemedelsskada måste avstå från vissa läkemedel har inte heller ansetts kunna medföra rätt till ersättning.
Patienten, född 1931, hade sedan lång tid tillbaka ledbesvär och ansiktskramper. Under tiden november 1983 - augusti 1984 behandlades han med Voltaren för flera njurstensanfall och frekventa trängningsbesvär. För att avlägsna en njursten gjordes vidare två s.k. zeissförsök, det andra i juni 1984 i tung spinalanestesi (Marcain). Efter detta försök fick patienten besvär i form av nackvärk, svårighet att hålla huvudet uppe, övergående hörselnedsättning, öronsusningar och smärta vid ögonrörelser. Under sommaren 1984 besvärades han även periodvis av trötthet, feber samt infektioner i tandkött och hals. I augusti 1984 konstaterades att patienten led av en avancerad neutropeni till följd av agranulocytos.
De besvär om uppkommit i samband med spinalanestesin samt besvären i form av agranulocytos bedömdes av Läkemedelsförsäkringen ha utlösts av anestesimedlet Marcain respektive av läkemedlet Voltaren, varför ersättning lämnades för kostnader, inkomstförlust, sveda och värk samt lyte och men.
Patienten uppgav att han på grund av läkemedelsskadan hade blivit överkänslig mot läkemedel. Sålunda kunde han i fortsättningen använda endast ett begränsat utbud av smärtstillande preparat, huvudsakligen inom morfingruppen. Han måste därför avstå från läkemedelsbehandling inte bara för de besvär som han tidigare hade kunnat medicinera för, dvs. ledbesvär och ansiktskramper, utan också för t.ex. influensa och andra tillfälliga smärttillstånd. Hans läkemedelsöverkänslighet hade vidare överförts till andra preparat som han tidigare tålt, såsom acetylsalicylsyre- och paracetamolpreparat. Patienten begärde ersättning för det handikapp som avståendet från olika läkemedel innebar samt för den risk som fanns för ytterligare skador vid en eventuell framtida anestesi.
Läkemedelsförsäkringen anförde att rätt till ersättning inte kunde grundas på det förhållandet att någon hade blivit överkänslig mot ett visst läkemedel och i framtiden inte kunde använda detta eller andra medel där det verksamma ämnet kunde utlösa en allergisk reaktion. Risken för att i en obestämd framtid drabbas av en överkänslighetsreaktion till följd av läkemedelsintag omfattades således inte av försäkringen. Patientens krav på ersättning utöver vad som utbetalats till honom hade därför avböjts.
Nämnden gjorde i yttrande den 26 juli 1989 följande bedömning:
Nämnden konstaterar inledningsvis att många läkemedel kan framkalla biverkningar. Man kan sällan säga vem som kommer att få känning av biverkningar eller vilka biverkningar som kan komma att uppstå hos en viss individ. Man kan endast, med hjälp av tidigare erfarenheter och statistik, förutse hur många individer som kommer att få en viss biverkan genom användning av ett visst läkemedel. Flertalet biverkningar utlöses av läkemedlens farmakologiska egenskaper eller är indirekt beroende av dessa. Hos speciellt disponerade individer kan flera läkemedel framkalla mer eller mindre allvarliga överkänslighetsreaktioner. Dessa oönskade effekter är således knutna till den enskilda individen som genom tidigare kontakter med medlet blivit känslig för detsamma.
Enligt ersättningsbestämmelserna definieras läkemedelsskada som ”sjukdom eller annan skada av kroppslig art som med övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av läkemedel”. Såsom läkemedelsskada förstås därmed endast påvisbara anatomiska skador eller patofysiologiska rubbningar som uppkommit genom användning av läkemedel. Skador som orsakats av helt oväntade och oförutsedda biverkningar av ett läkemedel, som i det nu aktuella fallet, anses ersättningsbara om inte den behandlade sjukdomen är svår.
Av handlingarna framgår att patienten inte har några erinringar mot den av Konsortiet lämnade ersättningen för de kvarstående besvär, i form av nackmuskelsmärtor och periodvisa öronsusningar, som ansetts ha samband med den neurotoxiska läkemedelsskadan. Den läkemedelsutlösta agranulocytosen har ej givit bestående blodbildningsförändringar, utan patienten har efter det sista skovet uppvisat normala blodvärden.
Risken för att patienten i framtiden eventuellt drabbas av läkemedelsbiverkning, i form av exempelvis agranulocytos, kan ej betraktas som ersättningsgill skada. Det är endast faktiskt uppkomna biverkningar, vilka orsakats genom
användning av ett läkemedel, som kan ersättas under vissa i åtagandet angivna förutsättningar.
Ej heller kan det förhållandet att patienten drabbas av ökade besvär, genom att avstå från intag av Voltaren, paracetamolpreparat och kemiskt likartade läkemedel, medföra rätt till ersättning.
Nämnden kan dessutom konstatera att ett för patienten fördragbart analgetikum respektive antiinflammatoriskt medel torde finnas till hands bland sådana läkemedelsgrupper vilka inte har likartad kemisk sammansättning som de medel patienten visat reaktion på.
Sammanfattningsvis finner således nämnden att någon ytterligare ersättning inte kan lämnas från läkemedelsförsäkringen.
Dnr 3/1989
(Jfr RFS 1978-1989 s. 2-4)