Medicinering med antibiotika för influensa har medfört diarrébesvär som i sin tur kan ha utlöst tidigare ändtarmsbesvär. Besvären har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, varvid hänsyn tagits till det förhållandet att det vid medicineringen, som var den enda medicinering som fanns att tillgå, förelåg risk för att patienten åter skulle utveckla ändtarmsbesvär.
Patienten, född 1943, behandlades i mars 1986 med Calciopen för influensa. Efter behandlingen fick hon diarré och utvecklade anala smärtbesvär.
Patienten ansåg att de anala besvären hade orsakats av Calciopenkuren och begärde ersättning för besvären.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att besvären från stolgången och de i övrigt återkommande diarréerna av lindrig art inte kunde hänföras till Calciopenkuren och att någon ersättningsbar läkemedelsskada därför inte förelåg.
Nämnden gjorde i yttrande den 20 mars 1990 följande bedömning:
Nämnden anser att den anmälda Calciopenmedicineringen insattes på rätt indikation och att den utfördes på ett riktigt sätt. Någon alternativ medicinering fanns ej att tillgå.
Det är väl känt att medicinering av aktuellt slag kan ge diarrébesvär. Nämnden anser därför att de uttalade diarrébesvären våren 1986 sannolikt orsakades genom användning av läkemedlet Calciopen. Patienten har även anmält att hon utvecklat anala smärtor efter Calciopenmedicineringen. Av journalhandlingarna i ärendet framgår att patienten i mitten av 1970-talet genomgått en hemorrojdoperation och en kraftig uttänjning av stolgången. Enligt nämndens bedömning är det inte osannolikt att diarrébesvären åter utlöst patientens tidigare ändtarmsbesvär. Nämnden anser dock att varken diarrébesvären eller de anala smärtorna är ersättningsbara med hänsyn till den skälighetsprövning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna. Vid denna bedömning har nämnden tagit hänsyn till det förhållandet att det vid Calciopenmedicineringen, som var den enda medicinering som fanns att tillgå, förelåg risk för att patienten åter skulle utveckla ändtarmsbesvär.
Mot bakgrund av ovanstående anser nämnden att det inte föreligger någon ersättningsbar läkemedelsskada.
Dnr 19/1989
(Jfr RFS B:8 1990:2)