Den tid inom vilken den skadelidande måste begära utlåtande av Läkemedelsskadenämnden börjar löpa först när Läkemedelsförsäkringens ersättningsbesked jämte besvärshänvisning bevisligen har kommit den skadelidande till handa.
Patienten, född 1954, begärde i december 1994 ersättning för olika besvär till följd av behandling med läkemedlet Antabus. I brev den 29 mars 1995 avböjde Läkemedelsförsäkringen ersättningsanspråket med hänvisning till att det inte var övervägande sannolikt att detta läkemedel hade orsakat de anmälda besvären. Brevet sändes till patienten under den adress som uppgetts i dennes anmälan. Den 4 juli 1995 sände Läkemedelsförsäkringen en kopia av ersättningsbeskedet till såväl patienten som dennes juridiska ombud, sedan patienten upplyst att han inte hade hört något från försäkringen. Den 11 mars 1996 sände Läkemedelsförsäkringen på patientens begäran ytterligare en kopia av ersättningsbeskedet med bilagor till den nya adress som patienten då hade uppgett. Detta brev kom emellertid i retur efter någon vecka med uppgift att adressaten var okänd.
Också patientens ombud sände den 11 mars 1996 ett brev till hans nya adress. I brevet förklarade ombudet att hon, efter att ha gått igenom hans ärende, inte kunde åtaga sig detta eftersom hon såg stora svårigheter att vinna framgång med ärendet. Den 11 april 1996 sände ombudet tillbaka handlingarna i ärendet till patienten i rekommenderat brev till den nya adressen. Sedan de inte hämtats ut, sände hon dem på nytt den 21 maj 1996 i vanligt brev till samma adress.
I ett brev som kom in till Läkemedelsförsäkringen den 17 juni 1996 krävde patienten en skriftlig motivering till avslaget på hans begäran om ersättning och bad att få besvärshandlingar och ett besked om hur han skulle förfara i ärendet. Brevet avslutades med tillkännagivandet att det utgjorde ett överklagande. Med anledning härav sände Läkemedelsförsäkringen den 24 juni 1996 ett brev till patienten och meddelade att hans överklagande hade kommit in mer än sex månader efter försäkringens ersättningsbesked den 29 mars 1995 och att han därför inte kunde påkalla Läkemedelsskadenämndens bedömning. Samtidigt bifogades bl a ersättningsbeskedet och en besvärshänvisning.
I ett brev den 30 juni 1996 till Läkemedelsförsäkringen förklarade patienten att ersättningsbeskedet den 29 mars 1995 inte hade kommit till hans kännedom, vilket var anledningen till att han den 4 juli 1995 bett att få en kopia av det, samt att han inte hade haft någon eftersändning till den nya adressen förrän den 25 mars 1996. I ett tillägg till detta brev, daterat den 1 juli 1996, utvecklade patienten sin sjukdomsbild och skälen till att han borde få ersättning. Han yttrade sig samtidigt om Läkemedelsförsäkringens ersättningsbesked på sådant sätt att det framgår att han då hade tillgång till det.
Patienten ville alltså få sitt ärende prövat av nämnden.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att nämndens bedömning inte kunde påkallas, eftersom patienten begärt nämndens utlåtande senare än sex månader efter försäkringens ersättningsbesked den 29 mars 1995 och i vart fall efter det att en kopia av beskedet sänts till patienten och hans ombud i juli 1995. För det fall att preskription inte ansågs föreligga var försäkringens inställning att anmälda besvär inte med övervägande sannolikhet hade orsakats av det aktuella läkemedlet.
Nämnden gjorde i yttrande den den 27 maj 1997 följande bedömning:
Enligt § 14 st 2 i Läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser får den skadelidande inte begära utlåtande av nämnden senare än sex månader från det att han fick del av Läkemedelsförsäkringens besked med anledning av hans skadeanmälan och uppgift om vad han skall iaktta om han inte godtar detta besked.
I orden "få del" måste enligt nämndens mening ligga ett krav på att de nämnda handlingarna har kommit den skadelidande till handa. På vilket sätt detta har skett saknar betydelse, men det åligger Läkemedelsförsäkringen att styrka att det verkligen har skett (jfr NJA 1996 s 809). Om den skadelidande
har ett ombud med fullmakt som medför befogenhet att mottaga delgivning av handlingar, bör den skadelidande dock anses ha fått del av handlingarna när de bevisligen kom ombudet till handa (jfr 12 kap 14 § 2 rättegångsbalken).
I föreliggande ärende ger utredningen närmast belägg för att patienten själv fått del av Läkemedelsförsäkringens ersättningsbesked jämte "besvärshänvisning" först efter det att försäkringen den 24 juni 1996 sänt över dessa handlingar till honom och i vart fall inte tidigare än den 21 maj 1996 då hans ombud sände tillbaka sina handlingar i ärendet till honom. Oavsett hur det emellertid förhåller sig med detta är det tydligt att Läkemedelsförsäkringen inte har styrkt att patienten själv fått del av handlingarna vid en tidigare tidpunkt.
Av utredningen framgår att patientens ombud mottagit åtminstone Läkemedelsförsäkringens ersättningsbesked vid en tidpunkt som visserligen inte har kunnat fastställas närmare men som sannolikt ligger strax efter den 4 juli 1995, då försäkringen översände en kopia av beskedet till ombudet. Detta saknar dock betydelse eftersom det inte framkommit att ombudet hade fullmakt att mottaga delgivning av handlingar för patientens räkning.
Det är alltså inte visat att patienten fått del av Läkemedelsförsäkringens ersättningsbesked jämte "besvärshänvisning" tidigare än sex månader innan han i juni 1996 begärde utlåtande av nämnden. Han har därför rätt att påkalla nämndens bedömning av sitt ersättningskrav.
Tvisten i nämnden har huvudsakligen rört denna fråga. Det är med hänsyn härtill möjligt att patienten vill framföra ytterligare synpunkter i själva ersättningsfrågan innan ärendet avgörs av nämnden. Ärendet bordläggs därför i avvaktan på att patienten beretts tillfälle att slutföra sin argumentering i denna del.
Särskilt yttrande. Ordföranden i nämnden tillade för egen del:
Läkemedelsförsäkringens inställning i detta ärende är i första hand att patientens ersättningskrav är preskriberat enligt § 14 st 2 i ersättningsbestämmelserna. Med anledning härav bör framhållas att denna bestämmelse inte utgör någon föreskrift om preskription av rätten till ersättning från försäkringen. Bestämmelsen reglerar endast rätten att begära utlåtande av nämnden.
I den kommentar som hör till ersättningsbestämmelserna sägs att konsekvensen av att den skadelidande inte begär ett utlåtande av nämnden inom den sexmånadersfrist som föreskrivs i § 14 st 2 är att Läkemedelsförsäkringens besked i ersättningsfrågan är slutgiltigt. Detta uttalande kan enligt min mening behöva nyanseras något.
Om den skadelidande inte vill godta en ersättning som Läkemedelsförsäkringen har erbjudit, innebär bestämmelsen i § 14 st 2 att detta erbjudande blir slutgiltigt i fall då han inte begär utlåtande av nämnden inom föreskriven tid. Den skadelidande har då inte rätt till högre ersättning än den som erbjudits. Han
har dock givetvis kvar sin rätt till den erbjudna ersättningen. Enligt § 18 st 2 i ersättningsbestämmelserna förlorar den skadelidande denna rätt först om han inte accepterar erbjudandet inom sex månader efter det att han har erinrats om sin skyldighet enligt § 18 st 1 att till Läkemedelsförsäkringen överlåta sin rätt till skadestånd av den som kan göras ansvarig för skadan eller om han inte inom samma tid överlåter denna skadeståndsrätt.
Om Läkemedelsförsäkringens ersättningsbesked innebär att den skadelidandes ersättningskrav avböjs helt, kan denne begära utlåtande av nämnden inom den sexmånadersfrist som föreskrivs i § 14 st 2. Underlåter han det, torde han vara oförhindrad att därefter begära att Läkemedelsförsäkringen på nytt prövar hans ersättningskrav; det gäller i vart fall om han åberopar nya omständigheter till stöd för sitt krav eller ytterligare utvecklar sin ståndpunkt i ersättningsfrågan. Ett nytt ersättningsbesked med anledning av denna begäran kan sedan underställas nämnden för utlåtande inom sex månader från det att den skadelidande fick del av det nya ersättningsbeskedet jämte uppgift om vad han skall iaktta om han inte godtar detta besked (jfr beträffande ett liknande fall Nilsson-Strömbäck, Konsumentförsäkringslagen, 1984, s 187).
I det föreliggande ärendet ligger det nära till hands att uppfatta patientens brev till Läkemedelsförsäkringen i juni 1996 som en begäran om en förnyad prövning av försäkringen för det fall att hans rätt att påkalla nämndens bedömning beträffande det tidigare ersättningsbeskedet anses ha gått förlorad. Det besked som Läkemedelsförsäkringen nu åter har lämnat, nämligen att ersättning avböjs därför att orsakssamband inte föreligger mellan anmälda besvär och anmält läkemedel, är då att se som ett nytt ersättningsbesked som inom sex månader kan underställas nämnden för utlåtande. Även med detta synsätt skulle patienten alltså ha rätt att påkalla nämndens bedömning av hans ersättningskrav.
Dnr 39/1996
Jfr RFS B:8 1997:6