Väl känd biverkan i form av bestående bortfall av balanssinnet till följd av behandling med antibiotika för en livshotande infektion har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1924, som sedan 1950-talet lidit av olika sjukdomar (lungtuberkulos, sockersjuka och hjärtinfarkt), fick år 1977 en beninflammation i höger stortå, som måste amputeras. I september 1979 fick han kallbrand i vänster fot, som också måste amputeras. Patienten behandlades med läkemedlet Garamycina från november 1979 till den 11 januari 1980, då medicineringen upphörde eftersom tecken fanns på en skada i jämviktsorganet, hinnsäckarna i innerörats förgård jämte de tre halvcirkelformade båggångarna. Patienten hade fått ett totalt bortfall av båda inneröronens balansfunktion, och balanssinnet var helt utslaget.
Läkemedelsförsäkringen, som vitsordade att skadan med övervägande sannolikhet hade orsakats genom användning av läkemedlet Garamycina, hänsköt ärendet till nämnden för ett principiellt utlåtande om skadan var
ersättningsbar enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen. Vid denna prövning borde beaktas att skadan var en välkänd biverkan av läkemedelsanvändningen, att infektionstillståndet i november 1976 var ytterst allvarligt och i princip livshotande samt att det med hänsyn härtill förelegat ett klart motiverat risktagande att sätta in läkemedlet, varför skadan inte borde vara ersättningsbar.
Nämnden gjorde i yttrande den 17 december 1980 följande bedömning:
Nämnden konstaterar dels att patienten led av en svår sockersjuka och dels att den infektion som uppkommit utvecklat sig till en livshotande infektion. Trots upprepade försök har man inte lyckats hejda infektionen och då inleddes medicineringen med Garamycina vars biverkningar är väl kända. Nämnden anser att patientens grundsjukdom varit av så allvarlig art att risktagandet har varit motiverat. Ersättningsbar läkemedelsskada föreligger därför inte.
Dnr 9/1980
(Jfr RFS 1978-1989 s. 52-53)