Preskriptionstiden på tre år från kännedom om en läkemedelsskada börjar löpa först när patienten blivit medveten om sin skada och att den kan ha orsakats av läkemedel.
Patienten, född 1930, hade sedan slutet av 1960-talet behandlats med flera olika neuroleptiska läkemedel för sina depressiva besvär. Medicineringen hade givit muntorrhet i varierande grad, som i sin tur orsakat tandskador. Enligt skadeanmälan uppmärksammades skadan första gången år 1976 då även läkare kontaktades.
Patienten hävdade att hon inte hade satt de tandskador som uppmärksammades år 1976 i samband med medicineringen. Om hon insett följderna av sin behandling, skulle hon ha diskuterat andra behandlingsmetoder med sin läkare.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att patientens ersättningskrav var preskriberat. Av tillgängliga handlingar framgår att skadan uppmärksammades redan år 1976 och att patienten då sökte läkare. Vid sin bedömning hade Läkemedels
försäkringen funnit att patientens skada inträffat före försäkringens ikraftträdande den 1 juli 1978 och att ersättning därför inte kan lämnas från försäkringen. Anmälan skall dessutom göras inom tre år från det att patienten fick kännedom om skadan. I detta ärende kom anmälan in till Läkemedelsförsäkringen den 26 oktober 1994. Patienten hade således skickat in anmälan för sent.
Nämnden gjorde i yttrande den 13 juni 1995 följande bedömning:
Läkemedelsförsäkringen trädde i kraft den 1 juli 1978. Enligt § 20 i nu gällande ersättningsbestämmelser (bestämmelser fr o m den 1 januari 1993) omfattas inte läkemedelsskador, som inträffat före den 1 juli 1978, av försäkringen. En läkemedelsskada anses ha inträffat när den skadade första gången sökte behandling för sin skada. Någon ersättning kan således inte lämnas från försäkringen för de tandskador som patienten sökt behandling för före den 1 juli 1978.
Enligt § 13 i nu gällande ersättningsbestämmelser skall den som vill fordra ersättning för läkemedelsskada anmäla skadan skriftligen inom tre år från det att hon fick kännedom om skadan. Denna treårsperiod börjar löpa först när den skadelidande är medveten om att hon blivit skadad och att skadan kan ha orsakats av läkemedel.
I nu aktuellt ärende har patienten fr o m den 1 juli 1978 kontinuerligt använt muntorrhetsframkallande läkemedel som successivt orsakat tandskador. Föreliggande utredning i ärendet ger inte belägg för att patienten före år 1994 skulle ha varit medveten om att tandskadorna kunde bero på aktuell medicinering. Nämnden anser därför att preskription inte föreligger och att patientens ersättningskrav för tiden fr o m den 1 juli 1978 bör prövas i sak.
Dnr 3/1995
(Jfr RFS B:8 1996:06)