Väl känd biverkan i form av skada på ena balansnerven till följd av behandling med antibiotika för allmän blodförgiftning har med hänsyn till den livshotande grundsjukdomen ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1925, som tidigare hade opererats för njursten vid två tillfällen, insjuknade sommaren 1983 i en svår urinvägsinfektion. Sedan operation av en påträffad njursten planerats till början av år 1984, fick patienten i november 1983 ett njurstensanfall. Patienten hade hög feber och visade sig ha en pseudomonasinfektion. Den 24 november 1983 togs njurstenen bort samtidigt som en sju dagars behandling med Gentamicininjektioner påbörjades. Den 8 december 1983 fick patienten på nytt hög feber och behandlades åter med Gentamicininjektioner. Patienten blev snabbt feberfri och skrevs ut från sjukhuset den 24 december 1983. I samband med behandlingen upplevde patienten en ostadighetskänsla. Senare konstaterades att patientens vänstra balansnerv saknade funktion.
Patienten ansåg att skadan på vänstra balansnerven utgjorde en läkemedelsskada för vilken han hade rätt till ersättning från läkemedelsförsäkringen.
Läkemedelsförsäkringen, som vitsordade att skadan på balansnerven med övervägande sannolikhet hade orsakats av Gentamicinbehandlingen, anförde att denna svåra skada var en väl känd biverkan till detta läkemedel, som sattes in för att häva ett mycket allvarligt infektionstillstånd. Läkemedelsförsäkringen hänsköt ärendet till nämnden för principutlåtande om ersättningsbar läkemedelsskada förelåg med hänsyn till den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen.
Nämnden gjorde i yttrande den 24 oktober 1988 följande bedömning:
Nämnden konstaterar att patienten vid vårdtillfällena i november och december 1983 led av livshotande pseudomonasinfektioner. Det var därför helt riktigt att sätta in medicinering med Gentamicin, vilket är den gängse behandlingen vid pseudomonasinfektioner. Biverkningarna till Gentimicinbehandling är väl kända. Patientens infektionstillstånd var dock så allvarliga att risktagandet var nödvändigt. Skadan på den vänstra balansnerven utgör därför inte en ersättningsbar läkemedelsskada enligt den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna.
Dnr 5/1988
Anmärkning. Patienten hade även begärt ersättning från Patientförsäkringen, eftersom han ansåg att skadan hade uppkommit genom felbehandling. I yttrande den 6 juni 1988 fann Patientskadenämnden att Gentamicinbehandlingen, som satts in för att häva upprepade livshotande infektionstillstånd, hade skett i rätta doser och med rätta kontroller samt att någon ersättningsbar behandlingsskada således inte förelåg.