Leverpåverkan till följd av användning av ett narkosmedel vid operation av en stortå har ansetts inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning, eftersom läkemedelsskadan medfört långvarig trötthet som motiverat en betydligt längre sjukskrivningstid än grundsjukdomen.
Patienten, född 1939, opererades den 22 maj 1980 för en snedställd stortå. Som narkosmedel användes Halothan. Sedan patienten kommit hem insjuknade hon med allmän trötthet, hudklåda över större delen av kroppen, gulsot, illamående, kräkningar, lös avföring och mörk urin. Leverprover visade för höga levervärden, vilket bedömdes bero på Halothannarkosen. Patienten vårdades sex dagar på sjukhus. Levervärdena normaliserades snabbt, och hennes leverstatus var i princip helt normal den 24 juni 1980. Hon återgick i arbete den 28 juli 1980 men hade en kvarstående sjukdomskänsla med framför allt uttalad trötthet upp till nio månader efter operationen.
Patienten begärde ersättning för sin leverskada och uppgav att hon hade kvarstående besvär framför allt i form av uttalad trötthet.
Läkemedelsförsäkringen vitsordade att patientens leverskada med övervägande sannolikhet hade orsakats genom användning av narkosmedlet Halothan men ansåg att denna läkemedelsskada inte var ersättningsbar enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen eftersom den var en välkänd biverkan och av relativt lindrig art medan grundsjukdomen var förhållandevis allvarlig.
Nämnden gjorde i yttrande den 12 mars 1982 följande bedömning:
Nämnden anser att det föreligger ett klart samband mellan användningen av narkosmedlet Halothan och patientens leverpåverkan. Den grundsjukdom patienten led av skulle ha medfört en sjukskrivningstid av 2 - 3 veckor. Grundsjukdomen kan sålunda inte anses vara av allvarlig art. Det är känt att leverpåverkan kan medföra långvariga besvär, bl.a. i form av trötthet. Patientens uppgifter att hon haft besvär upp till 9 månader efter operationen förtjänar tilltro. Då dessa besvär normalt i och för sig hade kunnat motivera en
betydligt längre sjukskrivningstid, anser nämnden att patienten enligt ersättningsvillkorens § 5 skäligen bör anses berättigad till ersättning.
Dnr 3/1982
(Jfr RFS 1978-1989 s. 71-72)