Det har ansetts övervägande sannolikt att viktökning, vilken helt eller delvis uppkommit som en följd av behandling med ett antidepressivt läkemedel, i sin tur, eventuellt tillsammans med andra faktorer, utlöst diabetes. – Denna komplikation har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning med hänsyn till att läkemedlet satts in för att lindra ett ytterst svårt kroniskt smärttillstånd.
Patienten, född 1947, bedömdes lida av ett kroniskt smärtsyndrom med depressivt inslag. Hon behandlades därför under åren 1986–1988 med Tryptizol, som är ett antidepressivt läkemedel. Under hela behandlingsperioden gick hon upp i vikt. År 1988 konstaterades att hon hade diabetes.
Patienten ansåg att viktökningen och diabetesen hade orsakats av läkemedelsbehandlingen.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att de besvär som patienten hade anmält sannolikt inte uppkommit på grund av medicineringen utan hörde till grundsjukdomen.
Nämnden gjorde i yttrande den 6 maj 1996 följande bedömning beträffande viktökningen och diabetesen:
Patientens viktökning har med övervägande sannolikhet helt eller delvis uppkommit som en följd av läkemedelsbehandlingen. Vid användning av exempelvis Tryptizol anges i FASS att viktökning är en vanlig biverkan. Enligt nämndens bedömning får denna biverkan i detta fall rimligen tålas utan någon rätt till ersättning enligt den skälighetsbedömning som alltid skall göras (§ 5).
Uppkomsten av patientens diabetes kan bero på flera samverkande faktorer. Passiviteten och orörligheten på grund av patientens primära värk eller hennes depressiva besvär kan ha lett till en viktuppgång som utlöst hennes diabetes. Som nämnts ovan har läkemedelsanvändningen med övervägande sannolikhet orsakat en viss viktökning. Denna viktökning kan sedan ha utlöst hennes diabetes.
Vid en samlad bedömning anser nämnden att det är övervägande sannolikt att läkemedelsbehandlingen, eventuellt tillsammans med andra faktorer, utlöst patientens diabetes. Nämnden anser dock att patienten skäligen får tåla denna komplikation utan rätt till ersättning enligt den skälighetsavvägning som skall göras (§ 5). Detta med hänsyn till att läkemedelsbehandlingen sattes in i ett försök att lindra patientens ytterst svåra kroniska smärttillstånd.
Dnr 29/1995
(Jfr RFS B:8 1996:14)
Skiljaktig mening. Från beslutet anmälde en av ledamöterna följande avvikande mening:
Jag anser att yttrandet fr o m tredje stycket andra meningen bör ha följande lydelse.
Denna sjukdom är av den arten att patienten skäligen inte bör tåla den som en följd av läkemedelsbehandlingen. Patientens diabetes är därför en ersättningsbar läkemedelsskada enligt den skälighetsavvägning som skall göras (§ 5).