Bestående impotensbesvär efter upphörandet av medicinering med betablockerare är inte kända som biverkan till sådant läkemedel. Besvären, som kunnat orsakas av flera andra faktorer ensamma eller i kombination, har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom läkemedelsanvändningen.
Patienten, född 1934, hade haft kärlkramp sedan ungefär år 1983 och förhöjda blodfetter sedan år 1990. I mars 1987 påbörjades behandling med
Seloken på grund av misstänkt angina pectoris, d v s anfall av tryck och smärta i hjärttrakten. Vid hjärtskintigrafi i oktober 1987 fann man tecken förenliga med infarkt. Den 25 oktober 1990 uppgav patienten vid läkarbesök tilltagande erektionbesvär. Den 3 april 1991 avslutades Selokenbehandlingen. Omedelbart efter det att patienten avslutat aktuell medicinering uppfattade man att han fått minskade erektionsbesvär. Potensen försämrades dock åter efter ett tag.
Patienten ansåg att den kvarstående impotensen var en direkt följd av Selokenbehandlingen. Enligt handlingar i ärendet blev han omedelbart bättre efter det att han slutat använda Seloken för att sedan ånyo få en försämrad potens. Så var emellertid enligt patienten inte fallet. Att det kan ha uppfattats så berodde på ett önsketänkande från hans sida. Han framförde nämligen förhoppningar om att en förbättring skulle inträffa. Efter potensbortfallets debut har han dock inte haft någon riktig potens. Det var först när samlag var helt omöjligt som den bestående impotensen togs upp med läkare. I samband med läkarbesök diskuterade patienten om möjligheten fanns att en riktig potens kunde återkomma efter det att Seloken satts ut. Han fick svaret att detta kunde vara möjligt. Utifrån detta svar väntade patienten en tid med att få remiss till urolog, med hopp om att en förbättring skulle ske. Någon förbättring inträffade dock inte. Några andra orsaker till impotensen än Selokenmedicineringen, t ex psykologiska faktorer, hans hjärtsjukdom, ändtarmsoperationen eller ischiasbesvär, fanns enligt patienten inte.
Läkemedelsförsäkringen konstaterade att ett samband till viss del kunde föreligga mellan Selokenbehandlingen och patientens erektionsproblem, d v s under den tid som behandlingen med Seloken varade. Dessa besvär var dock av den omfattningen att de skäligen måste tålas utan rätt till ersättning. Läkemedelsförsäkringen bedömde vidare att det var mindre sannolikt att det förelåg ett samband mellan användning av läkemedlet Seloken och patientens kvarstående impotens.
Nämnden gjorde i yttrande den 25 oktober 1995 följande bedömning:
Det är känt att Seloken kan orsaka impotensbesvär under själva medicineringen. Denna biverkan är dock av övergående natur och bör upphöra när läkemedlet satts ut. Den vetenskapliga litteraturen ger inte belägg för att s k betablockerare (t ex Seloken) skulle kunna ge bestående impotens efter medicineringens upphörande.
I detta fall finns dessutom flera andra faktorer som ensamma eller i kombination kan ha orsakat patientens besvär, bl a patientens hjärtsjukdom, höga blodtryck, uppgivna neurologiska symptom och uppgivna inkontinensbesvär efter en ändtarmsoperation.
Selokenmedicineringen har således enligt nämndens bedömning inte med övervägande sannolikhet orsakat patientens bestående impotensbesvär.
De impotensbesvär under Selokenmedicineringen som kan ha varit läkemedelsutlösta får patienten, enligt den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna, skäligen tåla utan rätt till ersättning.
Mot bakgrund av ovanstående anser nämnden, att det inte föreligger någon ersättningsbar läkemedelsskada.
Dnr 16/1994
(Jfr RFS B:8 1996:08)