Skadelidandes skyldighet att begränsa skadans ekonomiska verkningar. Ytterligare ersättning för inkomstförlust.

Ärendet gällde en man, född 1994, som fick diagnosen narkolepsi efter vaccination med Pandemrix i november 2009. Narkolepsin bedömdes som en ersättningsbar läkemedelsskada.

Patienten begärde full ersättning för inkomstförlust och gjorde gällande att han gjort allt som rimligen kunde krävas av honom för att begränsa förlusten. Han medicinerade för narkolepsin i den omfattning han kunde tåla med hänsyn till medicinernas biverkningar och arbetade så gott han förmådde i sitt skadade tillstånd samt hade de kontakter som kan krävas med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

Läkemedels­försäkringen bedömde att ersättning för inkomstförlust endast kunde lämnas motsvarande en skadebetingad arbetsoförmåga på 25 procent av heltid. Enligt bolaget hade patienten inte medicinerat i tillräcklig grad för att begränsa sin skada. Med ytterligare läkemedelsbehandling hade patienten kunnat öka sin arbetsförmåga. Patienten syntes inte heller ha följt vårdens rekommendationer för sömn och struktur i vardagen.

Nämnden ansåg att det förelåg rätt till ytterligare ersättning för inkomstförlust och gjorde följande bedömning:

Bakgrund

Patienten har som godkänd läkemedelsskada narkolepsi.

Diagnosen narkolepsi ställdes i juli 2010. Patienten gick ut grundskolan vårterminen 2010 och påbörjade höstterminen samma år gymnasieprogrammet bygg- och anläggning. Han gick om första året på gymnasiet och slutförde studierna år 2014 i stället för år 2013. Försäkringskassan beviljade hel aktivitetsersättning vid förlängd skolgång till och med juni 2014 och fortsatt hel aktivitetsersättning för arbetsträning under perioden från och med juli 2014 till och med juni 2018. Från och med juli 2018 till och med juni 2020 har Försäkringskassan beviljat 75 procent aktivitetsersättning för arbetsträning.

Från den 15 juli 2019 till och med den 14 juli 2020 hade patienten en anställning om 25 procent med lönebidrag. Patienten har under arbetsträningsperioderna varit verksam hos ett flertal olika arbetsgivare. Han har vid löpande vårdkontakter förskrivits en rad olika läkemedel för narkolepsin. Läkemedlen har testats i samråd med läkare men någon stabil läkemedelsbehandling med positiv effekt har inte fullt ut etablerats. Svenska Läkemedels­försäkringen AB (SLF) har lämnat ersättning för ett års försenat utträde i arbetslivet och för inkomstförlust motsvarande hel arbetsoförmåga från och med juli 2014 till och med december 2015.

Patienten har yrkat att SLF ska lämna full kompensation för inkomstförlust i enlighet med den nedsatta arbetsförmågan från och med år 2016 och framåt. Han har angett att han genomfört försök till medicinering med olika läkemedel men att han endast har haft begränsad nytta av medicineringen då biverkningarna varit svåra och lett till att den totala vinsten med medicineringen uteblivit. Enligt patienten har han medicinerat i viss utsträckning i situationer där han har upplevt att läkemedel ger en övervägande positiv effekt. Även i övrigt har han gjort vad han kunnat för att begränsa sin skada.

SLF har vid sin bedömning inledningsvis konstaterat att en grundläggande skadeståndsrättslig princip är att en skadelidande har skyldighet att begränsa skadans verkningar. Enligt bolaget ska det aktuella ärendet med utgångspunkt från denna princip bedömas med beaktande av den medicinska behandling patienten genomgått och vidare av vad patienten gjort för att tillföra sig inkomst från arbete. SLF har främst gjort gällande att patienten inte medicinerat på ett fullgott sätt med anledning av narkolepsin och därför inte begränsat skadans verkningar. Om detta skett skulle patienten enligt bolaget ha kunnat öka sin arbetsförmåga i väsentlig grad. SLF har också pekat på att patienten inte synes ha följt läkares rekommendationer vad gäller sömnhygien och struktur i den dagliga tillvaron. Bolaget har mot bakgrund av dessa omständigheter förklarat att ersättning för inkomstförlust från och med år 2016 och framåt endast kan lämnas med en ersättning som motsvarar en arbetsoförmåga på 25 procent av heltid.

Nämndens ställningstagande

En allmän princip inom skadeståndsrätten är att en skadelidande har skyldighet att begränsa skadans verkningar. När det gäller frågan om inkomstförlust gäller generellt att en skadelidande anses vara skyldig att göra det som kan förväntas och rimligen kan begäras för att minska inkomstförlusten. Det innebär att en skadelidande har ett ansvar att medverka till rehabilitering, såväl medicinsk som yrkesmässig, om den framtida inkomstförlusten kan begränsas genom detta. Åtgärderna ska dock framstå som rimliga och skäliga med beaktande av den skadades förutsättningar och övriga omständigheter. Särskilt när det gäller medicinsk rehabilitering måste hänsyn tas till patientens självbestämmanderätt. Samtidigt bör det krävas att den som motsätter sig medicinering, som bedömts som angelägen för att begränsa en skadas verkningar, ska ha bärande skäl för sin inställning.

I det aktuella ärendet har de medicinska rådgivare SLF har tillfrågat ansett att patienten inte i tillräcklig grad har medicinerat eller försökt medicinera med de läkemedel som finns tillgängliga. Enligt intyg från behandlande läkare har man dock prövat de behandlingar, både godkända och icke godkända, som står till buds för att försöka lindra verkningarna av patientens narkolepsi. Samtliga preparat har enligt intyget medfört välkända och i patientens fall kraftigt uttalade och mycket besvärande psykiska biverkningar som varit intolerabla. Behandlingen har också haft en mycket måttlig effekt på vakenheten. Behandlande läkares bedömning är att det vid en avvägning mellan risk, negativa konsekvenser och nytta i dagsläget inte går att motivera ytterligare läkemedelsbehandling. Han anser att patienten trots de negativa effekterna av läkemedlen varit motiverad och följsam i de behandlingsförsök som gjorts och att patienten därmed har gjort vad han kan för att motverka konsekvenserna av sin sjukdom.

Vid en samlad bedömning anser nämnden att patienten har gjort vad man skäligen kan begära av honom för att begränsa sin skada, såväl när det gäller medicinsk som yrkesmässig rehabilitering.

Med anledning av att SLF även gjort gällande att patienten med ytterligare medicinering skulle ha kunnat öka sin arbetsförmåga i väsentlig grad konstaterar nämnden att bolaget, som utan bevislättnad har att visa detta, inte kunnat styrka att så är förhållandet.

Av utredningen framgår att Försäkringskassan vid beslut om aktivitetsersättning för tiden 1 januari 2016 till och med 30 juni 2018 ansett att patientens arbetsförmåga är helt nedsatt och för tiden 1 juli 2018 till och med 30 juni 2020 är nedsatt med 75 procent, allt på grund av narkolepsisjukdomen.

Nämnden delar Försäkringskassans bedömning när det gäller patientens arbetsförmåga och anser således att arbetsförmågan för tiden 1 januari 2016 till och med 30 juni 2018 är helt nedsatt på grund av narkolepsin och för tiden 1 juli 2018 till och med 30 juni 2020 nedsatt med 75 procent på grund av sjukdomen. Som konstaterats ovan har patienten gjort vad som kan begäras av honom för att begränsa skadan när det gäller arbetsförmågan. Patienten är således berättigad till ersättning för faktisk inkomstförlust för tiden 1 januari 2016 till och med 30 juni 2020 i enlighet med denna bedömning. För tiden därefter saknas tillräckligt underlag för att nämnden ska kunna ta ställning till frågan om ersättning för inkomstförlust.

LÄKEMEDELSSKADENÄMNDEN

DNR L2020/0072