Maniskt tillstånd till följd av behandling med ett antidepressivt medel har ansetts bero på en patofysiologisk rubbning och därmed utgöra en skada av kroppslig art.
Patienten, född 1943, led sedan många år tillbaka av en kronisk depression för vilken hon utan större effekt hade behandlats med tricykliska antidepressiva och andra läkemedel. Cipramil sattes in i oktober 1994, och i maj 1995 blev hon påtagligt förbättrad. I juni 1995 började hennes tillstånd emellertid anta en hypoman prägel, varför läkemedlet trappades ned och sattes ut. Trots det intogs patienten i slutet av juni 1995 på grund av mani enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Sedan hon behandlats med Haldol skrevs hon ut efter en kortare tid. I slutet av augusti 1995 togs hon in på nytt på grund av mani och vårdades till början av oktober 1995 under diagnosen bipolär affektiv psykos, manisk fas. Sedan Litium satts in i kombination med Efexor upphörde det maniska tillståndet. Hon medicinerar alltjämt med Litium, och det maniska tillståndet har inte därefter återkommit.
Patienten anmälde att hon på grund av medicineringen med Cipramil drabbats av mani, att hon på grund av medicineringen med Haldol drabbats av stelhet i knäna med svårigheter att gå i trappor samt att hon på grund av medicineringen med Litium drabbats av nedsatt sköldkörtelfunktion, diarréer, viktökning, nedsatt sexuallust, nedsatt initiativförmåga och en känsla av likgiltighet och glädjelöshet. Patienten begärde ersättning för dessa läkemedelsbiverkningar.
Läkemedelsförsäkringen vitsordade att det var övervägande sannolikt att medicineringen med Litium hade orsakat bristande funktion hos sköldkörteln, diarré och viktökning samt att medicineringen med Cipramil hade orsakat nedsatta sexuella känslor. Dessa biverkningar var dock mindre allvarliga än grundsjukdomen, och patientens ersättningskrav för dessa biverkningar hade därför avböjts med stöd av § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen. Läkemedelsförsäkringen ansåg inte att det var övervägande sannolikt att stelheten i knäna berodde på medicineringen med Haldol och hävdade att patientens mani, nedsatta initiativförmåga och känsla av likgiltighet och glädjelöshet inte var att betrakta som en skada av kroppslig art. Ersättningskravet i dessa delar hade därför avböjts med stöd av § 3 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen.
Nämnden gjorde i yttrande den 10 september 1999 följande bedömning:
En fråga som underställts nämnden för utlåtande är om patientens mani är en skada av kroppslig art.
Enligt § 3 i läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser omfattar försäkringen endast sjukdom eller annan skada av kroppslig art. Försäkringen ersätter alltså inte rent psykiska skador. I den kommentar som hör till ersättningsbestämmelserna sägs dock att psykiska symtom som har sin orsak i eller är en följd av påvisbara anatomiska skador eller patofysiologiska rubbningar av läkemedel anses vara av kroppslig art och därmed ersättningsbara. Med patofysiologisk rubbning förstås i princip en objektivt påvisbar rubbning av kroppens funktioner som leder till sjukdom.
Nämnden har i ett tidigare yttrande funnit att läkemedlet Anafranil kan ge upphov till en patofysiologisk rubbning som leder till maniska sjukdomstillstånd (se LY 1998:10). På samma sätt som när det gäller det läkemedlet är det rimligt att anta att Cipramil kan framkalla en sådan rubbning. I den mån patientens mani och de psykiska besvär som kan hänga samman med detta sjukdomstillstånd har orsakats genom användningen av Cipramil är denna biverkan alltså att anse som en skada av kroppslig art som omfattas av läkemedelsförsäkringen.
Frågan är då om ersättning bör lämnas för de besvär i form av nedsatt sköldkörtelfunktion, diarréer och viktökning som Läkemedelsförsäkringen har godtagit som skada till följd av Litiumbehandlingen av patientens maniska tillstånd. För att besvara den frågan har det betydelse om det maniska tillståndet har orsakats av Cipramilbehandlingen. Om så inte är fallet anser nämnden att dessa besvär, vid den skälighetsbedömning som ska göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen, måste tålas utan rätt till ersättning. Detsamma gäller de besvär i form av nedsatta sexuella känslor som Läkemedelsförsäkringen har godtagit som biverkan av Cipramilbehandlingen.
En fråga som det återstår för nämnden att pröva är om patientens stelhet i knäna som medför svårighet att gå i trappor beror på användningen av Haldol. En sådan reaktion är inte en känd biverkan av den läkemedelsbehandling som patienten har undergått. Nämnden delar Läkemedelsförsäkringens bedömning att det inte är övervägande sannolikt att besvären har orsakats av denna behandling.
Det ankommer på Läkemedelsförsäkringen att utreda och ta ställning till om patientens mani och därmed sammanhängande psykiska besvär med övervägande sannolikhet har orsakats genom läkemedelsanvändningen och, om så är fallet, om den läkemedelsskada som patienten därmed har drabbats av – inbegripet biverkningarna av behandlingen med Litium – bör ersättas enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna.
Dnr L1999/0018