Ersättning för ideell skada vid HIV-infektion utan sjukdomssymtom till följd av behandling med faktorpreparat har ansetts inte böra överstiga 90.000 kr.
Patienten, född 1970, som lider av blödarsjuka typ A i svår form, behandlades med faktor VIII-preparat. Till följd av behandlingen smittades han med HIV- virus.
I början av år 1986 erbjöd Läkemedelsförsäkringen de blödarsjuka som blivit smittade med HIV-virus ersättning med ett engångsbelopp för de följder av ideell natur som påvisandet av antikroppar mot HIV hade medfört, oavsett om symtom på HIV-infektion hade utvecklats eller inte. Ersättningens storlek var åldersrelaterad och uppgick för en 30-åring till 75.000 kr. Den närmare
bakgrunden till detta erbjudande och de överväganden som låg bakom ersättningens storlek har redovisats i SOU 1991:34 s. 46-48.
Sedan patienten utan framgång riktat skadeståndskrav mot fabrikanten i USA, begärde han år 1988 utbetalning enligt det erbjudande som tidigare lämnats. Med anledning härav utbetalade Läkemedelsförsäkringen det erbjudna beloppet 75.000 kr med en förhöjning av 20 % med hänsyn till att utbetalningen skedde först år 1988. Patienten erhöll alltså 90.000 kr i ersättning för ideell skada.
Patienten begärde högre ersättning.
Läkemedelsförsäkringen framhöll att den utbetalda ersättningen avsåg kompensation för sexuella inskränkningar och psykiska besvär på grund av HIV-infektion och att ytterligare ersättning för sveda och värk lämnades till dem som utvecklat sjukdomstillstånd på grund av HIV-infektionen. Läkemedelsförsäkringen ansåg att den erbjudna ersättningen var en rimligt avvägd ideell ersättning till dem som ännu inte utvecklat några sjukdomssymtom.
Nämnden gjorde i yttrande den 27 november 1989 följande bedömning:
De ersättningsbestämmelser och tabeller som berör frågan om ideell ersättning vid skada som omfattas av läkemedelsförsäkringen ger ingen direkt ledning för hur ideell ersättning skall beräknas i ett fall med HIV-infektion utan sjukdomssymtom. Man får därför, på det vis som Konsortiet gjort, bestämma ersättningen utifrån mer generella antaganden. Vid denna bedömning får man utgå från vad som är praxis vid skadefall som ger jämförbara konsekvenser. Den ideella ersättning som lämnats till den som är HIV-positiv, och där ersättningen avser tid innan patienten eventuellt utvecklar sjukdomssymtom, måste även ställas i relation till vad som maximalt kan lämnas för ideell skada enligt gällande regler.
Vid en jämförelse med den ersättning som lämnas vid andra skadetyper har nämnden kommit till den uppfattningen att patienten i detta fall inte är berättigad till högre ideell ersättning än den som Konsortiet lämnat.
Dnr 9/1989
(Jfr RFS 1978-1989 s. 92)