Tandlossning som orsakats av muntorrhet till följd av behandling med neuroleptika för en allvarlig psykisk sjukdom har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1955, lider sedan åtminstone år 1984 av en allvarlig cykloid psykos för vilken hon behandlats med Disipal till november 1995 och sedan år 1988 alltjämt behandlas med Cisordinol.
Patienten anmälde till Läkemedelsförsäkringen att hon till följd av läkemedelsbehandlingen drabbats av svårighet att sitta still (akatisi), ofrivilliga handrörelser, muntorrhet, tandlossning, slemhinnebesvär, sexuella störningar, inkontinens, menstruationsbesvär och avtrubbning samt begärde ersättning för dessa besvär.
Läkemedelsförsäkringen medgav att det förelåg övervägande sannolikhet för ett samband mellan patientens muntorrhet och användningen av de anmälda läkemedlen samt mellan patientens akatisi och användningen av Cisordinol. Dessa besvär bedömdes dock vara av mindre allvarlig art än grundsjukdomen, varför patienten skäligen fick tåla dem utan rätt till ersättning. Patientens övriga besvär ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom läkemedelsanvändningen. Patientens ersättningskrav hade därför avböjts.
Nämnden gjorde i yttrande den 10 december 1997 följande bedömning.
Patienten lider sedan lång tid tillbaka av en allvarlig sjukdom i form av cykloid psykos. Sedan hon behandlats med Disipal och Cisordinol för denna sjukdom, har hon anmält att hon drabbats av ett flertal olika biverkningar till följd av denna läkemedelsanvändning.
Läkemedelsförsäkringen har vitsordat att det föreligger övervägande sannolikhet för orsakssamband mellan de anmälda läkemedlen och patientens svårighet att sitta still (akatisi). Även patientens ofrivilliga handrörelser får enligt nämndens mening med övervägande sannolikhet anses ha orsakats genom läkemedelsanvändningen. Nämnden finner emellertid att dessa biverkningar, vid den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna för läkemedelsförsäkringen, får tålas utan rätt till ersättning.
Läkemedelsförsäkringen har vidare vitsordat att patientens muntorrhet, som är en vanlig och välkänd biverkan av de anmälda läkemedlen, med övervägande sannolikhet har orsakats genom läkemedelsanvändningen. Muntorrhet medför en påtaglig risk för tandskador. Även beträffande patientens tand
lossning föreligger därför enligt nämndens mening övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.
Tandskador och tandlossning som varit en känd biverkan av behandling med läkemedel för en allvarlig grundsjukdom har i nämndens praxis regelmässigt ansetts få tålas utan rätt till ersättning (se nämndens yttranden i ärendena 7/1986, 7/1987, 9/1987 och 20/1989).
Samma inställning redovisade nämnden i ett yttrande i ärendet nr 18/1996. I det fallet hade patienten till följd av behandling med Saroten för svår smärta och värk i ena axeln förlorat alla tänder utom tre. Sedan tvisten avgjorts av skiljemän, uttalade dessa i skiljedom den 24 september 1997 att tandskador normalt torde få tålas utan ersättning men att en så extrem och ovanlig tandskada som patienten hade drabbats av inte borde skäligen tålas utan ersättning.
I förevarande fall är patientens tandskador inte av så allvarlig natur som i det nyss beskrivna ärendet, och patientens grundsjukdom måste också anses vara svårare än i det ärendet. Även dessa skador får därför, vid den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna för läkemedelsförsäkringen, tålas utan rätt till ersättning.
Nämnden gör samma bedömning beträffande patientens torrhet i slemhinnor och därav föranledda besvär, i den mån dessa besvär utgör en följd av läkemedelsanvändningen.
Nämnden delar slutligen Läkemedelsförsäkringens uppfattning att övriga anmälda besvär inte med övervägande sannolikhet har orsakats genom läkemedelsanvändningen.
Någon ersättningsbar läkemedelsskada föreligger alltså inte.
Dnr 30/1997
(Jfr RFS B:8 1997:15)