« Tillbaka

2001:12

Sambands­bedömning

Ledsmärtor som uppkommit efter behandling med läkemedel på grund av hepatit C-infektion har ansetts ha samband med de två läkemedel som använts – var för sig eller i kombination med varandra.

Bakgrund

Patienten, född 1947, fick 1995 diagnostiserat att hon hade en hepatit C-infektion. Hon började 1996 behandling med Wellferon och 1997 behandling med Virazole. Behandlingen pågick med ett kortare avbrott till januari 1998. I avsikt att minska risken för utveckling av inflammatorisk systemsjukdom under behandling med Interferon gavs Prednisolon under tiden september 1996–januari 1998. Patienten mådde i stort sett bra fram till avslutad medicinering. En vecka efter det att behandlingen avslutats började hon få värk i knän och höfter. Värken tilltog sedan successivt och spridde sig även till andra delar av kroppen.

Patienten

Patienten konstaterade att ledsmärtor är en vanlig reaktion på behandling med Interferon, att det inte fanns någon annan rimlig förklaring till hennes besvär samt att båda de använda läkemedlen kunde ha orsakat ledsmärtorna. Hon ansåg det därför övervägande sannolikt att det förelåg ett samband mellan läkemedlen och besvären.

Läkemedels­försäkringen

Läkemedels­försäkringen bedömde att det inte förelåg övervägande sannolikhet för samband mellan behandlingen med Wellferon och Virazole och de anmälda biverkningarna.

Nämnden

Nämnden gjorde i yttrande den 3 juli 2001 följande bedömning.

I detta ärende har nämnden att ta ställning till om användningen av läkemedlen Wellferon och Virazole – var för sig eller i kombination – är en sannolik skadeorsak med hänsyn till omständigheterna i detta fall. Ledsmärtor är en känd biverkan till använding av Wellferon. Användning av detta läkemedel är därför den mest sannolika skadeorsaken men även Virazole skulle kunna vara en möjlig orsak med hänsyn till att det föreligger ett tidssamband mellan användningen av detta läkemedel och uppkomsten av patientens ledsmärtor.

Ledsmärtor är således en välkänd biverkan under pågående behandling med Wellferon, vilket dock inte förekommit i aktuellt fall. Detta förhållande kan emellertid förklaras av att patienten samtidigt med Wellferonbehandlingen använde läkemedlet Prednisolon. Denna behandling kan ha maskerat biverkningssymptom av typ ledsmärtor så att dessa uppträdde först när behandlingen med aktuella läkemedel och Prednisolon upphört.

Det är således en sannolik möjlighet i sig att patientens ledsmärtor orsakats genom användningen av ett eller flera läkemedel var för sig eller i kombination. Enligt nämndens mening ger utredningen i ärendet inte belägg för att det finns någon annan trolig orsak till ledsmärtorna. Någon annan enskild skademekanism som med minst lika stor sannolikhet som läkemedelsbehandlingen kan ha orsakat ledbesvären föreligger inte. Det är alltså i detta fall övervägande sannolikt att patientens ledsmärtor har orsakats genom läkemedelsanvändning. Patientens skada utgör därför en läkemedelsskada i ersättningsbestämmelsernas mening.

Ledamoten advokaten Jan Lundberg var av skiljaktig mening och anförde följande.

Jag anser att yttrandet efter rubriken ”Nämndens bedömning” borde ha följande lydelse.

”I ärendet är frågan om de anmälda läkemedlen (Wellferon och Virazole) med övervägande sannolikhet orsakat den skadelidandes ledbesvär. Dessa har inte förekommit under pågående terapi med Wellferon. När patientens ledvärk debuterade var detta läkemedel sannolikt eliminerat ur kroppen. Först därefter har ledbesvären successivt tilltagit under lång tid. Även i fråga om Virazole är det ett mycket svagt tidssamband. Ledbesvären debuterade och ökade långsamt efter att läkemedlet utsatts. Varken Läkemedels­försäkringens rådgivande läkare eller särskilt konsulterad specialist i reumatologi har ansett det sannolikt att något av läkemedlen orsakat patientens ledbesvär. Den sistnämnde har därjämte påpekat att infektionen med hepatit C kan medföra ledvärk och ledinflammation med en sjukdomsbild som till förväxling liknar ledgångsreumatism. Vid sådant förhållande får utredningen anses visa att läkemedlen inte med övervägande sannolikhet utlöst ledbesvären”.

Överröstad på denna punkt är jag i övrigt ense med nämndens ledamöter om bedömningen av ärendet.

Dnr L2001/0003