Huvudsakligen övergående läkemedelsbiverkningar i form av en sköldkörtelsjukdom och därav föranledda besvär i händerna och partiella förlamningar i båda benen, liksom impotensbesvär, har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom det förelegat ett motiverat risktagande att sätta in läkemedlet för att behandla en mycket allvarlig hjärtsjukdom.
Patienten, född 1943, led sedan år 1982 av cardiomyopati, hjärtsvikt och förmaksflimmer. Behandling med Cardarone påbörjades i maj 1985, vid sidan av medicinering med flera andra läkemedel. Patienten, som på grund av sin hjärtsjukdom varit långtidssjukskriven t o m år 1986, utvecklade hösten 1987 en relativt allvarlig sköldkörtelsjukdom (hypotyreos). Han fick i februari 1988 domningar i händerna och vårdades på sjukhus en vecka. I mars 1988 fick han partiella förlamningar i vadnerverna (peroneuspares) i båda benen. Samtliga besvär gick tillbaka i maj 1988 utom den vänstersidiga peroneusparesen. För sina besvär var han sjukskriven under tiden januari–augusti 1988.
Patienten ansåg sig vara berättigad till ersättning från försäkringen, eftersom han i februari 1989 fortfarande hade besvär i vänster fot vilket medförde en inkomstförlust för honom. Han framhöll vidare att hans sexualliv hade upphört som följd av medicineringen.
Läkemedelsförsäkringen anförde att det på grund av patientens svåra grundsjukdom hade förelegat ett motiverat risktagande att påbörja Cardaronebehandlingen, även om viss risk funnits för skador av just den typ som inträffat. Läkemedelsskadorna fick anses mindre svåra än grundsjukdomen, och ersättning hade därför avböjts.
Nämnden gjorde i yttrande den 20 mars 1990 följande bedömning:
De besvär som uppkom under våren 1988, i form av en abnormt låg sköldkörtelfunktion som i sin tur ledde till besvär med domningar och värk i händerna och partiella förlamningar av vadnerverna, har sannolikt orsakats genom användning av läkemedlet Cordarone. Det är däremot tveksamt om den aktuella medicineringen orsakat patientens impotensbesvär. Även om så vore fallet kan, enligt nämndens bedömning, varken dessa besvär eller de övriga biverkningarna vara ersättningsbara med hänsyn till den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna.
Dnr 13/1989
(Jfr RFS B:8 1990:1)