Ändring av samordningsförmåner har ansetts kunna grunda rätt till omprövning av ersättning för inkomstförlust även om ändringen beror på ett generellt beslut av statsmakterna. Ändringen har dock i det särskilda fallet ansetts inte vara så väsentlig att ersättningen för inkomstförlust höjts.
Patienten, född 1950, fick på grund av skadlig inverkan av narkosmedel vid en operation år 1988 bestående men, som medförde att hon inte kunde gå tillbaka i förvärvsarbete. Försäkringskassan beviljade henne hel förtidspension fr o m den 1 mars 1993.
Från Läkemedelsförsäkringen utbetalades ersättning för inkomstförlust i form av livränta, som fastställdes år 1994 och bestämdes till mellanskillnaden mellan den årsinkomst som patienten skulle ha haft som oskadad och den inkomst som hon vid denna tidpunkt hade i form av förtidspension och ersättning från AGS (avtalsgruppsjukförsäkring). Livräntans årsbelopp, som år 1994 utgjorde 27.200 kr, uppgick i februari 1996 - efter uppräkning med värdesäkringstillägg - till 29.988 kr.
Genom en ändring i lagen om allmän försäkring minskades patientens förtidspensionsbelopp fr o m den 1 januari 1996 med 510 kr i månaden eller 6.200 kr för år.
Patienten ansåg att minskningen av hennes förtidspension borde medföra en rätt till omprövning av livräntan, så att den sammanlagda inkomsten blev lika stor som den inkomst hon skulle ha haft om läkemedelsskadan inte inträffat.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att någon rätt till omprövning inte förelåg. Livränta kan omprövas om en väsentlig och bestående förändring skett av de förhållanden som legat till grund för livräntan. Förändringen skall stå i direkt orsakssamband med skadan. Skälet till att pensionen sänkts är att beräkningsmetoden ändrats i socialförsäkringssystemet. Denna förändring har inget orsakssamband med skadan.
Nämnden gjorde i yttrande den 27 januari 1997 följande bedömning:
Den ersättning för inkomstförlust i form av livränta som för närvarande lämnas till patienten har år 1994 bestämts med hänsyn bl. a. till den förtidspension som hon hade rätt till vid den tidpunkten; pensionen utgör en sådan s k samordningsförmån som enligt 5 kap 3 § skadeståndslagen, jämfört med § 9 i läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser, skall avräknas vid ersättningens bestämmande.
Genom de ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring som trädde i kraft den 1 januari 1996 har förtidspensionen till en pensionär vars make har hel pension sänkts från 90 till 72,5 procent av basbeloppet. För patientens del har denna ändring av de tidigare reglerna inneburit en sänkning av pensionen med 6.200 kr för år 1996. Frågan är om minskningen av denna samordningsförmån utgör grund för omprövning av ersättningen för inkomstförlust med stöd av 5 kap 5 § skadeståndslagen jämfört med § 9 i läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser.
Enligt 5 kap 5 § första stycket skadeståndslagen kan ersättning för inkomstförlust som utgår i form av livränta höjas eller sänkas, om i 5 kap avsedda förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Bestämmelsen tar enligt ordalagen sikte bl a på det fallet att en samordningsförmån som avräknats enligt 5 kap 3 § skadeståndslagen har ändrats sedan ersättningen bestämdes. Att detta också är en avsedd innebörd av bestämmelsen framgår av förarbetena till de ändringar i 5 kap skadeståndslagen som gjordes år 1975 (se prop. 1975:12 s. 128, 163 och 171). Det finns, åtminstone i princip, inte något som talar för att man i fråga om rätten till omprövning skall göra skillnad mellan olika fall beroende på orsaken till att samordningsförmånen har ändrats. Att ändringen beror på ett generellt beslut av statsmakterna utesluter alltså inte att ersättningen för
inkomstförlust omprövas. Denna ståndpunkt är också bäst förenlig med det allmänna syftet med 1975 års ändringar i 5 kap skadeståndslagen, nämligen att skadeståndet tillsammans med socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar bör ge den skadelidande full gottgörelse för alla uppkommande skadeföljder (se prop. 1975:12 s. 100).
En förutsättning för omprövning är emellertid att den ändring som skett är att anse som väsentlig. Sänkningen av patientens förtidspension bör enligt nämndens mening i första hand ses i relation till de samlade samordningsförmåner som utgår på grund av skadan. I ärendet har utretts att dessa skulle, om förtidspensionen inte minskats, ha uppgått till 143.500 kr för år 1996. Sänkningen av förtidspensionen, 6.200 kr, utgör alltså 4,3% av dessa förmåner. Denna ändring kan inte anses vara så väsentlig att ersättningen för inkomstförlust bör höjas.
Särskilt yttrande. Ordföranden i nämnden tillade för egen del:
Den fråga som aktualiserats i detta ärende har gett upphov till meningsskiljaktigheter inte bara i Läkemedelsskadenämnden utan också i Trafikskadenämnden (se den nämndens cirkulärreferat nr 1/1996). Det kan därför finnas anledning att närmare utveckla bakgrunden till och innehållet i det regelsystem som är tillämpligt.
De bestämmelser om skadestånd för personskada som infördes i 5 kap skadeståndslagen år 1975 utgår från den skadeståndsrättsliga grundsatsen att den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada. Ett syfte med reglerna har varit att utveckla sådana principer för att bestämma skadeståndet som inte leder till vare sig över- eller underkompensation (se prop. 1975:12 s. 100). En sådan princip är att skadestånd för inkomstförlust skall så långt det är möjligt motsvara den verkliga förlusten (se 5 kap 1 § andra stycket skadeståndslagen). En annan princip är att bl a skadestånd för inkomstförlust skall samordnas med andra förmåner som den skadelidande har rätt till med anledning av förlusten (se 5 kap 3 § skadeståndslagen). En princip som hänger samman med dem som nu nämnts är att bl. a. skadestånd för inkomstförlust skall kunna omprövas, om de förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande därefter har ändrats väsentligt (se 5 kap 5 § skadeståndslagen).
Ersättning för inkomstförlust bestäms bl. a. på grundval av antaganden om den framtida utvecklingen i fråga om den skadelidandes medicinska status och personliga förhållanden i övrigt. Även vissa allmänna faktorer beaktas därvid, t ex löneutvecklingen i den skadelidandes tidigare och fortsatta yrken samt konjunkturutvecklingen (se prop. 1975:12 s. 150). Om dessa antaganden slår väsentligt fel finns som nämnts en möjlighet till omprövning av ersättningen.
Enligt förarbetena till bestämmelsen om omprövning krävs att det föreligger ett orsakssamband mellan den ursprungliga skadan och de nya omständigheter som visar sig ha inverkan på den skadelidandes förvärvsförmåga; som exempel nämns att en invalidiserad person, som enligt vad som antagits vid den första prövningen skulle återgå i arbete, inte kan göra det därför att han sägs upp på grund av arbetsbrist (se prop. 1975:12 s. 171). Uttalandet ger uttryck åt den skadståndsrättsliga grundsatsen att endast förluster som är en följd av själva skadan ersätts; förluster som skulle ha uppkommit även om skadan inte hade inträffat är givetvis inte ersättningsgilla.
Vid samordningen av ersättning för inkomstförlust med förmåner som den skadelidande uppbär gäller på motsvarande sätt att hänsyn tas endast till förmåner som denne har rätt till med anledning av skadan; förmåner som inte har samband med skadan skall givetvis inte avräknas från ersättningen för inkomstförlust.
Samordningen av förmåner som skall beaktas (s k samordningsförmåner) görs enligt en nettometod, som innebär att förmånerna avräknas redan när skadeståndet bestäms. Skadeståndet fastställs därvid till ett nettobelopp, motsvarande skillnaden mellan den totala skadan och de andra förmånerna till deras aktuella belopp. Om dessa förmåner därefter ändrar storlek påverkar detta inte skadeståndet, för såvitt inte en möjlighet till omprövning står öppen. Vid tillkomsten av samordningsbestämmelsen diskuterades om samordningen i stället skulle göras enligt en bruttometod. Innebörden av denna metod är att skadeståndet fastställs till ett belopp som i princip svarar mot hela skadan och att avräkning därefter görs vid utbetalning av skadeståndet för de förmåner som då är aktuella. En ändring av förmånerna påverkar därigenom alltid skadeståndet oavsett orsaken till ändringen.
Föredragande statsrådet ansåg att flera skäl talade för en samordning enligt nettometoden. En nackdel med denna metod förklarades visserligen ligga i svårigheterna att beräkna utvecklingen av samordningsförmånerna. Enligt statsrådets mening borde man dock i de flesta fall kunna uppnå tillfredsställande resultat, om man beaktade storleken av förmånerna vid tidpunkten för skaderegleringen samt sådana förändringar som kunde förutses komma att inträffa i framtiden. Och skulle förmånerna komma att avsevärt avvika från vad som från början hade antagits, borde - som påpekats under remissbehandlingen - regeln om omprövning av skadestånd vid väsentligt ändrade förhållanden kunna tillämpas (se prop. 1975:12 s. 128). Med anledning härav utformades omprövningsregeln så att detta blev möjligt (jfr prop. 1975:12 s. 171).
Enligt det kommittéförslag som låg till grund för 1975 års personskaderegler var förutsättningarna för omprövning mer begränsade än vad som slutligen blev fallet. Förslaget innebar nämligen att beloppet av livränta som utgick med anledning av invaliditet kunde höjas eller sänkas bara om det var uppenbart att i det särskilda fallet väsentlig och bestående ändring inträtt i de förhållanden som enligt bestämmelsen om skadestånd för inkomstförlust skulle ligga till grund för den ekonomiska invaliditetsbedömningen. Att bestämmelsen avsåg endast förändringar i det särskilda fallet hade enligt kommittén till följd att t ex en allmän konjunkturnedgång inte skulle utlösa en mer eller mindre generell omprövning av livräntor till skadelidande vilkas förvärvsmöjligheter hade påverkats av nedgången (se SOU 1973:51 s. 315). Bestämmelsens utformning hindrade vidare omprövning med anledning av ändringar i samordningsförmåner. I stället borde mera påtagliga sådana förändringar beaktas när skadeståndet bestämdes i den mån de då kunde förutses (se SOU 1973:51 s. 215 och 297).
Att kommittéförslaget inte följdes i dessa avseenden visar att lagstiftaren avsett att skadestånd för inkomstförlust skulle, om en samordningsförmån ändrades väsentligt, kunna omprövas inte bara vid en ändring i det särskilda fallet utan även vid mera generella ändringar på grund av beslut av statsmakterna. Det ligger också i linje med lagstiftarens strävan att samordna skadestånd med andra förmåner, som utgår med anledning av skadan, på sådant sätt att såväl över- som underkompensation undviks (se prop 1975:12 s. 125).
Dnr 40/1996
(Jfr RFS B:8 1996:27)
Skiljaktig mening. Från beslutet anmälde en av ledamöterna följande avvikande mening:
För rätt till omprövning enligt skadeståndslagen 5 kap 5 § krävs att de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande för inkomstförlust eller underhållsersättning väsenligt har ändrats.
Vid den ursprungliga bedömningen av vilken ersättning som kan lämnas görs ett antal antaganden som bildar utgångspunkt för bestämmande av den förlust som kan antas föreligga för framtiden. I ett antagande om en för all framtid bestående förlust, beräknad vid ett visst tillfälle, ligger självfallet ett visst mått av osäkerhet. Osäkerheten kan gälla inte bara löneutvecklingen inom det område den skadade tillhörde, eller antagits skulle ha tillhört om skadan inte inträffat. Osäkerheten kan också gälla utvecklingen av de samordningsförmåner som primärt beaktats. Kommer dessa i framtiden att vara konstanta i relation till det inkomstunderlag parterna utgått från när skadeståndet en gång fastställdes?
En sänkning av samordningsförmånerna kan medföra rätt till omprövning om denna förmån oförmodat ändras i väsentlig grad (prop 1975:12 s 171). Enligt min uppfattning ligger i detta att det är möjligt att förutse att en samordningsförmån, bl a med hänsyn till det statsfinansiella läget, från tid till annan kan fluktuera. För att vara en sådan oförmodad sänkning, som kan medföra rätt till omprövning, krävs därför enligt min mening inte bara att ändringen är väsentlig såvitt avser det utgående beloppets storlek. Det måste också krävas att det är fråga om en mer grundläggande och principiell förändring av förutsättningarna för den samordningsbara förmånens bestämmande.
Den numera sänkta nivån av förmånerna från allmän försäkring är inte en sådan grundläggande och principiell förändring, som måste krävas för rätt till omprövning, utan det är endast fråga om en beloppsmässig justering från viss tidpunkt. Redan av detta skäl föreligger därför inte rätt till omprövning.
I det nu aktuella fallet är förändringen inte heller väsentlig. Jag ansluter mig därför till majoritetens bedömning att den i ärendet aktuella ändringen av en samordningsförmån inte är så väsenlig att en ändring av livräntan är motiverad.