Begär som kan uppkomma efter användning av bensodiazepinpreparat har ansetts utgöra ett rent psykiskt beroende och inte vara att hänföra till skada av kroppslig art, till skillnad från vegetativa symptom som kan uppträda vid abstinens efter utsättande av sådana läkemedel. - Långvariga kroppsliga besvär har ansetts inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom läkemedelsanvändningen. - Akuta abstinensbesvär efter utsättandet av läkemedlet har vid en avvägning mot patientens psykiska grundsjukdom ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1942, hade på grund av psykiska besvär behandlats sedan 1960-talet med olika läkemedel, bl.a. Pacinol, Tryptizol, Zelmid och Ludiomil. I ungdomsåren överdoserade patienten Librium och gjorde ett självmordsförsök med Magnecyl. Sedan början av 1970-talet hade patienten regelbundna psykiatriska kontakter på grund av besvär i form av oro, ångest och depressioner. Flera behandlingsförsök gjordes både med läkemedel och samtalsterapi. Dessa ledde dock inte till någon förbättring av tillståndet. I stället ökades medicinintaget, och en tid hade patienten också parallella läkarkontakter för förskrivning av recept. Medicinering med Sobril inleddes i början av 1960-talet. Patienten genomgick avgiftning vid det s k TUB-projektet på S:t Görans sjukhus under år 1987 och är medicinfri sedan augusti 1987. Hon arbetar numera heltid.
Patienten anmälde att hon blivit beroende av läkemedlet Sobril och att hon utvecklat besvärliga abstinenser i samband med avgiftningen.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att behandlingen varit riktig med hänsyn till omfattningen av besvären och att medicineringen hade skett inom de ramar som FASS anger. Det är välkänt att bruk av s k bensodiazepiner, dit Sobril hör, kan ge risk för tillvänjning. Läkemedlet botar inte ångestsjukdomen, varför det inte är ovanligt att de ursprungliga besvären återkommer när medlet sätts ut. En del patienter kan också uppleva att grundbesvären förstärks vid utsättandet. Då kan abstinensbesvär uppstå men dessa försvinner i regel efter några månader. Det är inte övervägande sannolikt att de påtalade besvären beror på läkemedlet. Även om samband skulle föreligga har eventuell biverkan av medicinen varit av begränsad omfattning jämfört med ursprungsbesvären. Det har inte visats att Sobril orsakat någon kroppsskada av längre varaktighet eller av bestående art. Av dessa skäl hade patientens ersättningskrav avböjts.
Nämnden gjorde i yttrande den 10 februari 1993 följande bedömning:
I det nu aktuella ärendet anser nämnden att medicineringen med bensodiazepiner har satts in på rätta indikationer. Den fortlöpande behandlingen har enligt handlingarna i ärendet skett på ett korrekt sätt.
Med läkemedelsskada förstås enligt ersättningsbestämmelserna (§ 3) endast sjukdom eller annan skada av kroppslig art. Rent psykiska skador, dvs. psykiska symptom utan anatomiskt samband, innefattas därför inte i begreppet läkemedelsskada. De begär som kan uppkomma efter läkemedel av typ Sobril får betecknas som ett rent psykiskt beroende och detta beroende kan således inte anses utgöra en sådan skada av kroppslig art som omfattas av försäkringen.
De vegetativa symptom som kan uppträda vid abstinens, t ex svettning, illamående etc, är däremot att beteckna som en följd av ett fysiskt beroende och får därmed anses utgöra en skada av kroppslig art.
Beträffande de flesta av de kroppsliga besvär som patienten uppgivit sig ha fått i anslutning till nedtrappningen och utsättandet av Sobril föreligger inte övervägande sannolikhet för ett samband med medicineringen.
Vissa akuta kroppsliga besvär, dvs. besvär inom några månader från utsättandet av aktuellt läkemedel, kan visserligen ha samband med medicineringen. Dessa besvär får dock skäligen tålas utan någon rätt till ersättning enligt den skälighetsbedömning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna. Detta med hänsyn till arten och svårhetsgraden av de besvär behandlingen avsåg.
Det är inte heller övervägande sannolikt att de långvariga besvär som patienten har anmält efter utsättandet av Sobril har haft samband med medicineringen. De utredningar som gjorts om bensodiazepiner ger inte vid handen att en konsumtion av dessa läkemedel kan orsaka en kroppsskada av bestående art eller av längre varaktighet.
På nu anförda skäl anser nämnden, i likhet med Konsortiet, att någon ersättningsbar läkemedelsskada inte föreligger i detta ärende.
Dnr 20/1992
(Jfr RFS B:8 1992:1)