Läkemedelsbehandling med neuroleptika har ansetts ha samband med muntorrhet, försämrad motorik och lågt blodtryck men inte med ”kemisk kastrering” och blodskada. Grundsjukdomen har varit allvarlig med hörselhallucinationer och andra psykotiska symtom. De besvär som haft samband med läkemedelsbehandlingen har därför ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning eftersom det varit fråga om kända biverkningar och ett motiverat och kalkylerat risktagande samt läkemedlen haft en god symtomdämpande effekt på grundsjukdomen.
Patienten, född 1944, hade p.g.a. olika psykotiska symtom haft kontakt med den psykiatriska vården sedan år 1976. Därvid hade han medicinerat med neuroleptika. Från år 1985 hade han regelbunden kontakt med psykiatrisk mottagning. Under tiden 1991–1995 fick han Roxiam och under tiden 1992–1999 Mallorol. Medicineringen har dämpat de periodvis mycket plågsamma hallucinationer patienten haft. Vid uppehåll eller sänkningar av doserna har besvären återkommit.
Patienten ansåg att han under flera år förskrivits läkemedel under felaktig diagnos samt att de läkemedel han fått medfört negativa bieffekter och skador. Han anförde också att läkarna inte på ett adekvat och riktigt sätt hade informerat om riskerna och biverkningarna. Som skada anmälde patienten bl.a. muntorrhet, försämrad motorik och lågt blodtryck samt ”kemisk kastrering” och blodskada.
Läkemedelsförsäkringen godtog samband mellan läkemedlen och muntorrhet, försämrad motorik samt lågt blodtryck men inte med övriga anmälda skador. Vid skälighetsbedömningen ansåg läkemedelsförsäkringen att biverkningarna relativt sett inte var allvarligare än grundsjukdomen och att ersättning därför inte kunde komma i fråga.
Nämnden gjorde i yttrande den 29 mars 2004 följande bedömning.
Nämnden delar Zurichs bedömning att de uppkomna besvären i form av muntorrhet, försämrad motorik och lågt blodtryck med övervägande sannolikhet orsakats av behandlingen med Roxiam och Mallorol, men att övriga anmälda besvär inte med övervägande sannolikhet orsakats genom användning av nämnda läkemedel.
Nämnden har beträffande muntorrheten, den försämrade motoriken och det låga blodtrycket gjort en skälighetsbedömning enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna. Denna paragraf innebär att en avvägning ska göras mellan bl.a. arten och svårhetsgraden av den behandlade grundsjukdomen, å ena sidan, och läkemedelsskadans verkningar, å andra sidan. Ju allvarligare grundsjukdomen är, desto svårare biverkningar kan patienten få finna sig i utan rätt till ersättning. Vid bedömningen ska samtidigt beaktas om biverkningarna har varit oväntade och oförutsedda eller om de har utgjort en kalkylerad risk.
Nämnden konstaterar att patienten har en allvarlig grundsjukdom med hörselhallucinationer och andra psykotiska symtom. I perioder har hallucinationerna varit mycket plågsamma. Det var därför rätt att påbörja behandlingen med aktuella läkemedel vars biverkningar är väl kända. Muntorrhet, viss stelhet och lågt blodtryck är vanliga biverkningar som man får räkna med i det enskilda fallet. Med tanke på den allvarliga grundsjukdomen förelåg emellertid ett motiverat och kalkylerat risktagande. Läkemedlen har också haft en god symtomdämpande effekt när det gäller grundsjukdomen. De uppkomna biverkningarna får därför skäligen tålas utan rätt till ersättning från läkemedelsförsäkringen.
Med anledning av patientens uppgifter om bristande information vill nämnden framhålla att ersättningsbestämmelserna inte innehåller något åtagande att lämna ersättning vid brister i den information som lämnas en patient före behandlingen om de särskilda risker för läkemedelsbiverkningar som kan förekomma.
Frågan om hur och i vilken utsträckning patienten informerats före behandlingen har således vid försäkringens tillkomst inte ansetts vara av betydelse för rätten till ersättning. I stället är det själva behandlingen och de biverkningar som därigenom eventuellt kan ha uppkommit som ska utredas och bedömas mot bakgrund av ersättningsåtagandet.
Ersättningsbar läkemedelsskada föreligger alltså inte.
Dnr L2003/0154