Lidande och obehag som följd av rykte om personlighetsförändring genom läkemedelsanvändning har inte ansetts vara av det slaget att ersättning kan utgå för personskada.
Patienten, född 1933, ansågs av nämnden i yttrande den 21 mars 1994 berättigad till ersättning för personlighetsförändringar och ångestreaktioner efter användande av bensodiazepinpreparat (se RFS B:8 1994:1). På grund härav betalade Läkemedelsförsäkringen ut ersättning för kostnader med 5.000 kr samt för sveda och värk för tiden t o m december 1985 med 20.000 kr.
Patienten återkom och begärde ersättning dels för sveda och värk för tiden t o m utgången av år 1991, dels för lyte och men beräknad efter en invaliditetsgrad av 50 %, dels för olägenheter i övrigt med 200.000 kr. Han anförde att det varit psykiskt påfrestande att känna omgivningens reaktioner, både i
förvärvslivet och privat, på hur hans liv gestaltat sig under och efter den tid han lidit av de personlighetsförändringar läkemedelsanvändningen medfört. Patienten sade upp sig från arbetet som kommunjurist och har därefter arbetat som egenföretagare med juridisk byrå med uppdrag bl. a. åt sin tidigare arbetsgivare. Han ansåg att det blivit svårare att få uppdrag till byrån på grund av det rykte han fått efter de yppade personlighetsförändringarna till följd av det aktuella läkemedlet. Dessa förändringar samt ångestreaktionerna hade i och för sig upphört vid utgången av år 1985.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att patienten inte hade rätt till ersättning utöver den som lämnats för kostnader samt för sveda och värk t o m december 1985.
Nämnden gjorde i yttrande den 25 november 1996 följande bedömning:
Av patientens egna uppgifter framgår att någon läkemedelsskada inte kvarstår efter utgången av år 1985. Den ersättning som Konsortiet lämnat avser tiden fram till dess. Om denna ersättning råder i och för sig inte någon tvist. Det lidande och det obehag som patienten uppger sig ha haft sedan skadan upphört är inte av det slaget att ersättning ändå kan utgå för personskada.
Patienten har alltså inte rätt till ersättning i vidare mån än vad han fått av Konsortiet.
Dnr 38/1995
(Jfr RFS B:8 1996:24)