Erektil dysfunktion, som åtminstone delvis orsakats genom användning av läkemedel, har – oavsett i vilken grad läkemedelsanvändningen bidragit till den erektila dysfunktionen – ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1942, som led av diabetes, drabbades den 20 april 1991 av kammarflimmer i hjärtat och cirkulationstillstånd. Han behandlades med Cardarone med gott resultat. Vid utskrivningen från sjukhuset den 21 maj 1991 ordinerades han bl.a. Cardarone och Seloken. Sedan patienten i början av år 1992 fått potensproblem, avbröts Selokenbehandlingen varvid potensproblemen omgående upphörde.
I början av år 1994 vårdades patienten på sjukhus på grund av starkt försämrat diabetesläge. I samband därmed upptäcktes att han hade drabbats av sköldkörtelsjukdom (hypertyreos). Behandlingen med Cardarone avbröts och i stället sattes Seloken in på nytt som skydd mot nya hjärtarytmier. I december 1994 var patientens sköldkörtelprover helt normala. Däremot hade hans potensproblem återkommit. I början av år 1995 slutade patienten självmant att använda Seloken. Hans erektila dysfunktion upphörde dock inte.
Patienten gjorde gällande att han till följd av medicineringen med Cardarone hade drabbats av hypertyreos, accelererande diabetes och impotens samt begärde ersättning för dessa läkemedelsskador. Läkemedelsförsäkringen vitsordade att patientens hypertyreos med övervägande sannolikhet hade orsakats genom användningen av Cardarone men ansåg att denna läkemedelsbiverkan med hänsyn till patientens allvarliga grundsjukdom skäligen fick tålas utan rätt till ersättning. Övriga anmälda besvär ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användningen av Cardarone. Patientens ersättningskrav avböjdes därför. I yttrande den 20 februari 1996 gjorde Läkemedelsskadenämnden samma bedömning.
Patienten påkallade att tvisten avgjordes av skiljemän. I påkallelseskriften åberopade han, utöver vad som prövats av Läkemedelsskadenämnden, att Seloken antingen ensamt eller i samverkan med Cardarone hade orsakat hans erektila dysfunktion. Eftersom dessa frågor inte hade behandlats av Läkemedelsskadenämnden, remitterade skiljenämnden ärendet till Läkemedelsskadenämnden för förnyat yttrande.
Vid ärendets fortsatta behandling i Läkemedelsskadenämnden anförde Läkemedelsförsäkringen att patientens erektila dysfunktion åtminstone delvis hade orsakats genom användningen av Seloken samt att en samverkan av detta läkemedel och Cardarone till någon del kunde ha bidragit till dessa besvär.
n/a
Nämnden gjorde i yttrande den 7 januari 1998 följande bedömning:
Läkemedelsförsäkringen har vitsordat att patientens erektila dysfunktion åtminstone delvis har orsakats genom användningen av Seloken samt att en samverkan av detta läkemedel och Cordarone till någon del kan ha bidragit till dessa besvär. Nämnden har alltså att utgå från att patientens erektila dysfunktion utgör en läkemedelsskada. Med hänsyn till patientens allvarliga grundsjukdom får denna läkemedelsskada – oavsett i vilken grad läkemedelsanvändningen har bidragit till den erektila dysfunktionen – enligt nämndens mening dock skäligen tålas utan rätt till ersättning.
Dnr 37/1997
Anmärkning. Skiljetvisten avgjordes genom skiljedom den 24 maj 1998. När det gäller patientens hypertyreos fann skiljenämnden att denna biverkan av
användningen av läkemedlet Cordarone skäligen fick godtas som följd av läkemedelsanvändningen. Beträffande patientens erektila dysfunktion hade Läkemedelsförsäkringen hävdat i skiljetvisten att dessa besvär inte hade orsakats av läkemedlet Seloken utan hade sin grund i patientens diabetes och övervikt. Skiljenämnden ansåg inte visat att det mellan användningen av detta läkemedel och patientens erektila dysfunktion fanns ett sådant orsakssamband att det förelåg en läkemedelsskada. Nämnden tillade att dessa besvär under alla förhållanden inte var allvarligare än att de skäligen fick tålas utan rätt till ersättning. Någon ersättningsbar skada till följd av användningen av läkemedlen Cordarone och Seloken ansågs därför inte föreligga.