Smärtor i lederna som orsakats av Interferonbehandling på grund av Hepatit C har ansetts skäligen få tålas med hänsyn till den allvarliga grundsjukdomen. Vid skälighetsbedömningen har även beaktats att patienten på grund av annan orsak än läkemedelsskadan, en behandlingsskada, hade besvär i vänster arm och skuldra.
Patienten, född 1947, fick 1995 diagnostiserat att hon hade en Hepatit C-infektion. Den 3 september 1996 påbörjades behandling med Wellferon, vilken med ett kortare avbrott pågick till och med den 6 januari 1998. Under tiden 3 september 1996–6 januari 1998 gavs även Prednisolon. Under behandlingstiden mådde patienten, förutom att hon hade utslag, munsår och hudrodnad, helt bra fram till dess att medicineringen avslutades. Någon vecka därefter började hon emellertid få värk i knän och höfter. Värken tilltog sedan successivt och spred sig även till andra delar av kroppen.
Patienten anmälde som läkemedelsskada artralgi med värk i knän, höfter, fotleder, nacke, höger armbåge, skulderleder och några av fingrarnas småleder. Hon uppgav att hon ständigt hade svåra smärtor, bl.a. i vänster arm och skuldra, och sällan kunde sova mer än någon timme på natten. Hon ifrågasatte också om hon verkligen utvecklat Hepatit C. Patienten gjorde även gällande att hon inte informerats om de risker som var förknippade med läkemedelsbehandlingen.
Läkemedelsförsäkringen konstaterade att patienten hade en kronisk infektion med Hepatit C, vilken diagnostiserats år 1995, samt att leverbiopsi visat kronisk aktiv hepatit med fibros och viss misstanke om cirrosutveckling. Vidare konstaterades att behandling av hepatiten måste bedömas som nödvändig med hänsyn till risken för vidare cirros- och tumörutveckling samt att Interferonbehandlingen också visat sig framgångsrik med säkerställd negativitet för Hepatit C sedan den 28 januari 1999. Sedan samband godtagits mellan behandlingen och de ledbesvär som uppkommit gjordes vid den fortsatta bedömningen om besvären skäligen skulle tålas en jämförelse mellan svårhetsgraden av grundsjukdomen och läkemedelsskadan, varvid läkemedelsförsäkringen förklarade att man även beaktade att patientens besvär i vänster arm och skuldra orsakats av en behandlingsskada och inte av läkemedelsskadan samt att denna behandlingsskada ansetts motsvara en invaliditet på 25 procent och medfört hel förtidspension. Läkemedelsförsäkringen konstaterade också att grundsjukdomen i form av Hepatit C-smitta som obehandlad motsvarade en invaliditet på 19 procent medan läkemedelsskadan bedömts motsvara 5 procent medicinsk invaliditet samt att det förelåg starka, i princip tvingande, skäl att behandla hepatitinfektionen för att undvika skrumplever. Läkemedelsförsäkringen menade vid den samlade skälighetsbedömningen att läkemedelsskadan i form av ledsmärtor var av mindre allvarlig art än grundsjukdomen, Hepatit C-smittan, mot bakgrund av grundsjukdomens svårhetsgrad och behandlingsbehovet av denna. Med hänsyn till detta bedömdes att patienten skäligen fick tåla läkemedelsskadan utan rätt till ersättning.
Nämnden gjorde i yttrande den 12 januari 2004 följande bedömning.
Nämnden gör samma bedömning som Zurich och anser på de skäl försäkringsbolaget anfört att det inte föreligger någon ersättningsbar läkemedelsskada.
Med anledning av patientens uppgifter om bristande information vill nämnden framhålla att ersättningsbestämmelserna inte innehåller något åtagande att lämna ersättning vid brister i den information som lämnas en patient före behandlingen om de särskilda risker för läkemedelsbiverkningar som kan förekomma.
Frågan om hur och i vilken utsträckning patienten informerats före behandlingen har således vid försäkringens tillkomst inte ansetts vara av betydelse för rätten till ersättning. I stället är det själva behandlingen och de biverkningar som därigenom eventuellt kan ha uppkommit som ska utredas och bedömas mot bakgrund av ersättningsåtagandet.
Ersättningsbar läkemedelsskada föreligger alltså inte.
Dnr L2003/0103