Patienten har drabbats av hjärtbesvär efter behandling med kortisonpreparat för SLE. Såväl grundsjukdomen som läkemedlet har utgjort tillräcklig betingelse för uppkomsten av hjärtbesvären utan att var för sig kunna anses vara den mest sannolika orsaken. Eftersom båda möjligheterna inverkat tillsammans och samtidigt och därigenom ökat risken för hjärtbesvären samt läkemedlet därvid varit en nödvändig betingelse för uppkomsten av dessa besvär, har orsakssamband ansetts föreligga. - Hjärtbesvären har, vid en avvägning mot grundsjukdomen, ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1946, hade i många år behandlats med Prednisolon för SLE (autoimmun sjukdom). Han utvecklade så småningom hjärtinsufficiens. Tecken på s k småkärlssjuka och förträngningar i hjärtats kranskärl förelåg.
Patienten anförde att hans hjärtbesvär var en följd av avlagringar i hjärtats kranskärl vilka i sin tur berodde på Prednisolonbehandlingen. Några konkurrerande faktorer, såsom rökning, fet kost, alkohol eller kaffe, fanns inte i hans fall.
Läkemedelsförsäkringen anförde att de invalidiserande hjärtbesvären var av s k bland-anginatyp som berodde dels på förträngningar i kranskärlen, dels
på s k småkärlssjuka. Den sistnämnda sjukdomen ansågs bero på SLE-sjukdomen och inte på medicineringen med Prednisolon. Frånvaron av riskfaktorer var inte någon garanti för att hjärtinsufficiens inte utvecklades. Användningen av Prednisolon var en mindre sannolik orsak till den anmälda besvären. - Beträffande skälighetsavvägningen anfördes att, om en viss del av besvären skulle anses hänförbar till medicineringen, grundsjukdomen obehandlad var så allvarlig att besvären skäligen fick tålas med hänsyn till innehållet i § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen.
Nämnden gjorde i yttrande den 21 oktober 1994 följande bedömning:
Patienten lider av SLE och har behandlats med bl a läkemedlet Prednisolon. Av utredningen i ärendet framgår att såväl SLE som behandling med Prednisolon var för sig kan vara tillräckliga betingelser för uppkomsten av de besvär som anmälts som läkemedelsskada. Läkemedelsförsäkringen har ansett att samband mellan användning av Prednisolon och de anmälda besvären är mindre sannolikt.
Enligt nämndens mening ger utredningen inte säkert stöd för en bedömning av vilken av dessa möjligheter som - sedd var för sig - kan anses vara den mest sannolika orsaken. Emellertid har de båda möjligheterna inverkat tillsammans och samtidigt och det får anses att risken för uppkomst av de anmälda besvären därigenom ökar. Vid en sådan samverkan är användningen av Prednisolon en nödvändig betingelse för uppkomsten av de anmälda besvären varför orsakssamband måste anses föreligga.
Den skälighetsbedömning som härefter skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna tar bl a sikte på en avvägning mellan å ena sidan arten och svårhetsgraden av den behandlade grundsjukdomen och å andra sida läkemedelsskadans verkningar. Av detta följer att även en allvarlig läkemedelsskada många gånger måste tålas om den behandlade grundsjukdomen varit av allvarlig art.
Enligt nämndens mening är omständigheterna i ärendet vid denna avvägning sådana att läkemedelsskadan får tålas utan rätt till ersättning.
Dnr 7/1994
(Jfr RFS B:8 1994:2)