För att preskription enligt den treåriga preskriptionstiden ska gälla från viss tidpunkt, då kännedom om skada ska anses föreligga, är det inte tillräckligt att det lämnas en allmän hänvisning till det medicinska underlaget i ärendet under ett antal år. Det måste i stället klart anges från vilken tidpunkt den treåriga preskriptionstiden ska räknas. – Extrem viktuppgång och andra allvarliga biverkningar fick skäligen tålas utan rätt till ersättning med hänsyn till patientens allvarliga grundsjukdom i form av mycket svåra psykiska besvär med omfattande psykossymtom.
Patienten, född 1976, fick år 1993 en borderlinediagnos. Efter omfattande psykossymtom och tvångsvård inom psykiatrin år 1997 sattes läkemedlet Leponex in. Behandlingen fortgick till januari 2001.
Patienten anmälde att hon efter behandlingen med Leponex drabbats av svettningar, viktökning med hudbristningar och överflödig hud, dregling, tremor, muntorrhet, matproblem och värk i leder samt även att hon blivit frihetsberövad i form av ständig tillsyn i hemmet eller vid sjukhusvistelse.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att viktökningen med hudbristningar och överflödig hud som följd, tremor, dregling och muntorrhet var att bedöma som läkemedelsskador medan övriga besvär i form av svettningar, matproblem och ledvärk inte ansågs med övervägande sannolikhet vara orsakade av läkemedelsbehandlingen. När det gällde isolering och frihetsberövande var detta enligt Zurichs uppfattning inte en skada av kroppslig art utan ett omhändertagande inom vården. Bolaget konstaterade även att det inte var någon av läkemedelsskadorna som orsakat detta vårdbehov. Zurich avböjde ersättning för de besvär som bedömts som läkemedelsskador på den grunden att dessa skäligen fick tålas med hänsyn till den mycket svåra grundsjukdomen. Enligt Zurich hade bedömningen blivit densamma även om samtliga anmälda besvär ansetts som läkemedelsskador. Zurich åberopade vidare preskription och hänvisade till att det under åren 1997–2002 funnits ett flertal uppgifter om de besvär som bedömts som läkemedelsskador samt till att patientens föräldrar vid flera tillfällen träffat patientens läkare för diskussion angående vården, medicineringen och biverkningarna. Mot denna bakgrund ansåg Zurich att patienten under åren fram till senast år 2002 haft kännedom om att de aktuella besvären var läkemedelsskador. Eftersom anmälan kom in till Zurich först den 27 juni 2006 förelåg enligt bolaget preskription.
Nämnden gjorde i yttrande den 5 december 2008 följande bedömning.
Föreligger preskription?
Zurich har gjort gällande att patientens ersättningsanspråk är preskriberade enligt bestämmelserna om treårig preskriptionstid. Utgångspunkten för denna preskriptionstid är den tidpunkt då patienten fått kännedom om skadan. Detta gäller beträffande varje anmäld skada och preskriptionstiden kan således börja vid olika tidpunkter i ett och samma ärende när skilda skador föreligger. Som framgår av praxis är också kännedomskriteriet och vad som ska läggas i detta inte alltid lätt att bedöma. Mot bakgrund av detta krävs det, när man som Zurich vill åberopa preskription, att det klart och tydligt anges vilken tidpunkt som görs gällande som utgångspunkt för preskriptionstiden beträffande varje skada. Det är således inte tillräckligt att, som bolaget gjort i detta fall, lämna en allmän hänvisning till det medicinska underlaget i ärendet under ett antal år. Eftersom Zurich inte beträffande någon av de anmälda skadorna klart kunnat ange från vilken tidpunkt den treåriga preskriptionstiden ska räknas, kan invändningen om preskription inte bedömas på annat sätt än att preskription inte i någon del föreligger.
Föreligger ersättningsbar läkemedelsskada?
Zurich har bedömt att anmälda besvär i form av viktökning med hudbristning och överflödig hud, tremor, dregling och muntorrhet med övervägande sannolikhet orsakats genom användning av läkemedlet Leponex. Nämnden anser att även övriga anmälda besvär som svettning, värk i leder och matproblem med övervägande sannolikhet är en följd av Leponexbehandlingen.
När det gäller anmälan om isolering och frihetsberövande delar nämnden Zurichs bedömning att det inte är fråga om läkemedelsskador enligt ersättningsbestämmelserna.
Om samband föreligger ska enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna en skälighetsbedömning göras av rätten till ersättning. Denna paragraf innebär att en avvägning ska göras mellan bl.a. arten och svårhetsgraden av den behandlade grundsjukdomen, å ena sidan, och läkemedelsskadornas verkningar, å andra sidan. Ju allvarligare grundsjukdomen är, desto svårare biverkningar kan patienten få finna sig i utan rätt till ersättning. Vid bedömningen ska samtidigt beaktas om biverkningarna har varit oväntade och oförutsedda eller om de har utgjort en kalkylerad risk.
Nämnden konstaterar att patienten vid insättandet av Leponexbehandlingen hade en ytterst allvarlig, uppenbart livshotande sjukdom i form av mycket svåra psykiska besvär med omfattande psykossymtom som ledde till tvångsvård inom slutenvårdspsykiatrin. Då antipsykotiska mediciner endast hade haft ringa verkan påbörjades som en sista möjlighet till ett tillfrisknande behandling med Leponex, vars biverkningar är kända och kan vara svåra. Med tanke på den allvarliga psykossjukdomen förelåg emellertid ett nödvändigt och kalkylerat risktagande. Patienten får därför tåla såväl den extrema viktuppgången som övriga biverkningar utan rätt till ersättning.
Ersättningsbar läkemedelsskada föreligger således inte.
Dnr L2008/0057