Samband har ansetts föreligga mellan behandling med läkemedel mot Parkinsons sjukdom och spelberoende. Den uppkomna biverkan har ansett skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1958, led av Parkinsons sjukdom. I augusti 2006 behandlades patienten med läkemedlet Requip med efterhand ökande dos. Från maj 2007 kompletterades behandlingen med ytterligare läkemedel. I juli 2009 upplyste patienten om att hon sedan drygt ett halvår hade ägnat sig åt spel med ekonomisk förlust som följd.
Patienten anförde att hennes spelberoende orsakats av medicineringen och att spelberoendet medfört en rad negativa konsekvenser för henne och hennes familj, bl.a. av ekonomiskt slag. Enligt patienten gjorde medicineringen att hennes normala instinkt och handlande inte fungerade normalt. Hon ansåg därför att den läkemedelsskada hon drabbats av var ersättningsbar.
Läkemedelsförsäkringen bedömde att det förelåg övervägande sannolikhet för ett samband mellan medicineringen mot Parkinsons sjukdom och spelberoendet. Bolaget ansåg dock att den uppkomna biverkan skäligen fick tålas utan rätt till ersättning. Som grund för detta angavs att grundsjukdomen fick anses vara av allvarligare art än spelberoendet samt att patienten valt att behålla medicineringen trots de anmälda besvären och haft en god symtomlindring av medicineringen.
Nämnden gjorde i yttrande den 22 december 2010 följande bedömning.
Zurich har med tillämpning av § 3 i ersättningsbestämmelserna funnit att det med övervägande sannolikhet föreligger samband mellan behandlingen med Requip och anmälda besvär i form av spelberoende.
Patienten ordinerades Requip i augusti 2006 med successiv dosökning. Från maj 2007 lade man till preparatet Madopark och från juni 2008 även Madopark Quick Mite. Nämnden har noterat att patienten uppger att spelberoendet utvecklades vid inledningen av 2009. Detta var vid en tidpunkt då hennes Parkinsonsjukdom medförde påverkan på rörelse- och gångförmågan vilket, som beskrivet, hade föranlett en successiv dosökning av parkinsonmedicineringen med en kombinationsbehandling med flera aktiva substanser och läkemedel, vilka alla i FASS beskrivs kunna medföra spelmani. Enligt åtagandet för läkemedelsskada krävs inte att det måste klarläggas vilket läkemedel som utgör skadeorsaken utan endast att samband kan anses övervägande sannolikt i förhållande till läkemedel som medlem i Läkemedelsförsäkringen har tillhandahållit.
Mot bakgrund av ovanstående har nämnden i den fortsatta bedömningen haft utgångspunkten att patientens anmälda besvär har samband med Requip och/eller något av de andra använda parkinsonpreparaten, Madopark och Madopark Quick Mite.
När samband mellan läkemedelsbehandlingen och anmäld skada har godtagits ska, enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna, en prövning ske av om skadan skäligen måste godtas med hänsyn till arten och svårighetsgraden av det som behandlingen avsett, den skadades hälsotillstånd i övrigt, skadans omfattning eller anledningen för fackmannen att räkna med läkemedlets verkningar och möjligheten för honom att förutse dess följder.
Patientens sjukdomsbild är av typen Parkinson, en sjukdom med ett långsamt förlopp där symtomen ökar efterhand. Läkemedel för Parkinsons sjukdom botar inte tillståndet men symtomen kan behandlas effektivt hos de allra flesta under många år. Patienten har erhållit en mycket god symtomlindring av läkemedelsbehandlingen vilket även har medfört att hon kunnat utöka sin arbetsförmåga. Grundsjukdomen obehandlad hade med övervägande sannolikhet varit betydligt mer symtomgivande och funktionsnedsättande. Symtombilden av grundsjukdomen hade, när den anmälda skadan började ge sig tillkänna, etablerat sig på en sådan nivå att indikationen för medicineringen var stark.
Den anmälda skadan, spelberoende, är av typen impulskontrollstörning som är en känd men mindre vanligt förekommande biverkning av dopaminagonister och/eller levodopa mot Parkinsons sjukdom, särskilt vid hög dosering. Biverkningstillståndet är vanligen reversibelt vid utsättning. Således skulle effekten med impuls till spel sannolikt återgå om medicineringen helt sattes ut.
Sammantaget finner nämnden att patientens grundsjukdom har en funktionsnedsättande sjukdomsbild av kronisk art där läkemedelsbehandlingen ger god symtomlindring medan den anmälda biverkningen, om än mindre vanlig, är känd och betraktad som reversibel vid utsättande. I likhet med Zurich anser nämnden att en bedömning enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna utmynnar i att de anmälda besvären inte utgör en ersättningsbar läkemedelsskada.
L2010/0059