I samband med att krav på ersättning för en läkemedelsskada reglerats för den akuta sjukdomstiden har Läkemedelsförsäkringen förbehållit patienten rätt att återkomma om kvarstående besvär skulle uppkomma i framtiden. Krav som 17 år senare framställts på ersättning för kvarstående besvär som patienten haft hela tiden har ansetts preskriberade.
Patienten, född 1948, fick i november 1978 ett flertal blodproppar i lungorna sedan hon behandlats med p-piller för mellanblödningar. Skadefallet hänsköts till nämnden, som i yttrande den 20 mars 1980 uttalade att besvären med övervägande sannolikhet hade orsakats genom denna läkemedelsanvändning och att ersättning därför borde utges (se LY 1980:2).
I brev till patienten den 3 juni 1980 förklarade Läkemedelsförsäkringen att hon i första hand var berättigad till ersättning för sveda och värk samt att hon, om hon hade ytterligare krav, måste styrka dem med intyg, räkningar eller andra verifikationer. Vidare anfördes att det av tillgängliga läkarhandlingar framgick att patienten hade friskskrivits utan besvär den 11 februari 1979. Brevet avslutades med följande uttalande: ”Om den inträffade händelsen i framtiden kommer att medföra någon form av kvarstående besvär har Ni naturligtvis rätt att återkomma till oss.”
I brev den 5 februari 1981 till patienten redogjorde Läkemedelsförsäkringen för hur ersättning för kostnader, inkomstförlust och sveda och värk borde beräknas för tiden den 14 november 1978–den 4 februari 1979. Sedan patienten inte hörts av, avslutades ärendet från Läkemedelsförsäkringens sida den 23 mars 1982.
Patienten återkom till sin läkemedelsskada i brev som inkom till Läkemedelsförsäkringen den 3 mars 1998 och anförde att hon hade trott att hon skulle bli bättre med åren men att hon nu visste att så inte blivit fallet; hon hade genom alla år haft huggningar i lungorna och även kramp i lungorna då och då. Något besked om att ärendet var avslutat hade hon inte fått, däremot ett löfte att återkomma om hennes skada i framtiden kom att medföra någon form av kvarstående besvär. Hon hade inte heller upplysts om att det skulle gälla någon preskriptionstid.
Läkemedelsförsäkringen anförde att den längsta preskriptionstid som enligt lag gällde i ärendet var 10 år räknat från det att patienten fick brevet den 5 februari 1981 och att det förbehåll för rätt att återkomma med nya ersättningskrav som lämnats i brevet den 3 juni 1980 inte kunde förlänga denna tioårstid. Någon laglig skyldighet att informera om risken för preskription förelåg inte. Eftersom patienten inte hade hört av sig på 17 år var hennes anspråk preskriberat.
Nämnden gjorde i yttrande den 30 december 1999 följande bedömning:
Enligt de ersättningsbestämmelser som gällde när patientens läkemedelsskada inträffade, dvs. när hon första gången sökte behandling för skadan, skulle den som ville kräva ersättning för läkemedelsskada enligt ersättningsåtagandet anmäla skadan inom tre år från det att hon fick kännedom om skadan. Som yttersta tidsgräns gällde att skadan skulle anmälas inom femton år från det att den skadade upphörde att använda läkemedel som ensamt eller i förening med annat läkemedel hade orsakat skadan.
Sedan patienten inom den angivna treårstiden anmält att hon drabbats av en läkemedelsskada, lämnade Läkemedelsförsäkringen ersättning för skadeföljder under den akuta sjukdomstiden. I samband därmed förbehölls patienten rätt att återkomma, om läkemedelsskadan i framtiden kom att medföra kvarstående besvär. Detta förbehåll innebär, läst enligt orden, att patienten getts en i tiden obegränsad rätt att återkomma med nya ersättningskrav. Eftersom avtal om att en fordran inte ska preskriberas är ogiltiga enligt 12 § preskriptionslagen (1981:130) kan förbehållet dock inte ges en så långtgående innebörd, utan en preskriptionstid måste gälla även för dessa krav.
Frågan är då vilken preskriptionstid som kan antas gälla när en skadelidande i samband med att skadan regleras förbehålls rätt att återkomma för det fall att skadan i framtiden medför ytterligare skadeverkningar. Den frågan är omdiskuterad (se Ulf K. Nordenson i Vänbok till Erland Strömbäck, 1996, s. 217 ff. och Edmund Gabrielsson i Juridisk Tidskrift 1997–98 s. 655 ff.) och kan inte anses ha besvarats slutligt i rättspraxis (jfr NJA 1933 s. 43 och 1946 s. 175).
Frågan ställs dock inte på sin spets i detta ärende. Av de uppgifter som patienten har lämnat framgår nämligen att hon, sedan skadan reglerats, hela tiden haft de besvär som hon nu begär ersättning för. I och med att hon dröjt så länge med att framställa detta ersättningskrav måste kravet under alla förhållanden vara preskriberat.
Nämnden vill tillägga att det för undvikande av missförstånd är angeläget att en patient som förbehålls rätt att återkomma med nya ersättningskrav upplyses om att det gäller en preskriptionstid också för dessa krav.
Dnr L1999/0028